Egensinnighetens straff är döden...

Don´t think! Ur "Liftarens väg till Galaxen" Planeten där spadar slår om du tänker. 

”Det var en gång ett barn som var egensinnigt och som inte gjorde som hennes mor önskade. Därför älskade Gud henne inte och lät henne dö i sjukdom. Ingen doktor kunde hjälpa flickan och hon dog fort. När familjen sänkte ned henne i graven och jorden spreds över henne, såg de hur hennes lilla arm sträcktes upp. De tvingade då ner armen igen och spred färsk jord över den. Men armen fortsatte komma upp. Modern gick då och hämtade en käpp och slog ner armen. Efter det kom inte armen upp mer och barnet tvingades att vila under jord. Allting blev normalt igen”. (Fritt efter: Das eigensinnige Kind, bröderna Grim)

Sagan berättar om det egensinniga och trotsiga barnet som måste tuktas av samhället. För att ordningen ska återställas. För att allt ska bli ”normalt”.

En hemsk saga! Eller är det bara en saga? Hur ofta älskas egensinniga flickor och kvinnor? Som går mot strömmen, säger det de ser och upplever? Och gör annorlunda.

Jag vet inte hur många gånger jag som ung fick höra att om jag bara ändrade mig på olika vis, ”lugnade ner mig lite”, inte pratade t ex om orättvisor (för det bara VAR så) – skulle jag vara en mycket bättre dotter, elev, flickvän osv. Jag har t o m i fullvuxen ålder, närmare de fyrtio, blivit tillsagd av en man att han tyckte mer om mig när jag var ”behaglig”.

Behaglig!?! Vem fan kan bestämma något sånt.

Behaglig betydde i det här sammanhanget att jag förväntades vara passivt kvinnlig, titta och lyssna beundrande och inte ha en enda åsikt själv. Hålla käften och vara söt, typ. Just kombinationen hålla käften och vara söt har aldrig riktigt funkat för mig.

Ärligt talat blir jag ännu förbannad. För vem var han att diktera mitt sätt att vara?

Samma person tyckte inte att det var lämpligt att min dotter spelade en mansroll på en barn-/ungdomsteater. Min dotter hoppade av som protest och trots att han bad om ursäkt och ville att hon skulle komma tillbaka i ensemblen hade hon fått nog. Egensinne? Integritet? Etik och moral?          You bet.

Många gånger tycker jag att egensinne är just – en stor dos integritet. En stor dos av tankar och funderingar kring vad som är rätt och fel. Och mod nog att hitta egna vägar när omgivningens syn inte stämmer överens med vad som känns rätt i själen.

Själv är jag väldigt sällan otrevlig, jag lyssnar och bemöter människor. Men jag är inte ett leende mähä utan har egen vilja och driv. Jag kommunicerar det jag tycker och tänker. Är verkligen sinnesbilden av en behaglig kvinna/person en leende robot utan hjärna?

Jag är den där egensinniga flickan i sagan. Som tur är har jag inte haft en mamma med en käpp. Inte heller jag har använt käpp på mina barn.

Vi behöver mer egensinniga människor. Som påvisar orättvisor, ruckar gamla mönster och som visar på flera olika sätt att vara och leva.

Vi behöver fler uppsträckta händer och mindre käppar. Vi behöver fler perspektiv, mer öppenhet och mer glädje. Om gud/samhället/jante vill ha en skock viljelösa får, tycker jag vi får undervisa om behovet av mångfaldsrekrytering med hen. I'm m first in line.

PS: Tack till Sara Ahmed för inspiration
PS II Om hur ont det kan göra att tänka när omgivningen kräver att du inte gör det: http://www.youtube.com/watch?v=NnG4lpcn9aM