söndag 3 augusti 2014

Happy Pride!

Kärlek, inkludering och respekt. Och ännu lite mer kärlek! 














Folk, folk. Så mycket folk! Jag står där, i utkanten av människohavet. Bredvid mig står tre personer som smörjer in varandra med guldglitter. Deras enorma lösögonfransarna vippar. På andra sidan; två kvinnor med sandaler, sommarklänning och en barnvagn prydd med flagga. Alla är här av samma anledning. Det är Pride!

Efter några minuter kommer några personer springande emot mig, kramar och säger: ” – Vi är så otroligt glada och stolta att du är här och vill gå med oss!” Jag fattar ingenting. Det är väl fullkomligt självklart att jag ska gå med!

Vi tränger oss fram, säger ”– Ursäkta, men vi ska gå i tåget!” Människohavet öppnar sig villigt och efter någon minut är vi där, mitt i paraden. Människor jublar, kastar konfetti, blåser såpbubblor på oss, med oss! Jag tittar på mitt barn och visar mina armar. Resta armhår! Rysningar och lycka. Jag slås av det märkliga att jag går i en parad för något som borde vara fullkomligt självklart - människors lika värde.

Det är då jag inser. Att det inte alls är självklart för alla. Att inte alla föräldrar går i tåget. Att inte alla föräldrar förstår att det inte bara handlar om våra barn, utan om oss, om världen, om synen på människan och individen. Om människans rätt att älska vem vi vill, med vem vi vill och bli respekterad för det.

Under mer än 40 år har kampen för HBTQ personers rättigheter förts runt om i världen. I Stockholm startade RFSL den första ”homosexuella befrielseveckan” 1979 och från 1998 har den ideella föreningen Stockholm Pride varit arrangör för Stockholm Pride. I Umeå har Pride funnits med länge, i Västerås firas Pride för andra året, Gotland kommer till hösten att ha sitt tredje. Runt om i landet sprider sig Pride sakta men säkert. Inflation säger en del. Utveckling säger jag.

I Sveriges har vi en idé om att vi är öppna och toleranta. Och visst har vi större möjlighet att leva samkönat, jämfört med många andra länder. Homosexualitet är inte längre olagligt och klassas inte längre som sjukdom.

Trots det hör jag nästan dagligen historier om hur religiösa samfund med förbön försöker ”bota” bisexualitet. Att mina homosexuella vänner blir jagade i tunnelbanan. Själv har jag blivit fysiskt hotad på öppen gata av en okänd man för att han definierade mig som flata. Det läggs ut hemadresser på nazisajter med uppmaning om att slå, våldta eller döda transpersoner, gay eller kvinnor som haft fräckheten att upplyfta sin röst offentligt.

Det är inte tomma hot. Sverige har, sin öppenhet till trots, en stor andel hatbrott. Människor kränks, misshandlas, till och med mördas för att de lever samkönat eller bryter traditionella köns- eller samlevnadsmönster.

Som förälder har jag haft min del av oro. Som när mitt barn bosätter sig i en del av Sverige som är känt för främlingsfientliga strömningar och stora andel hatbrott. Hat vill man inte ha runt sitt barn. Runt mina (och andras) barn vill jag slå en ring av kärlek, inkludering och respekt.

När mina unga vuxna säger: ”– Tack för att du går med oss!” svarar jag uppriktigt: ”– Jag gör detta för mig!” Jag tycker det är viktigt. Jag tycker det är roligt! Det är inte uppoffring. Det bara är. För kärleken, mänskligheten och livet. Så där i största allmänhet.

Happy Pride!