Häromdagen
såg jag och en vän den nu ganska gamla men underbara filmen ”Den
tatuerade änkan”. Den handlar Ester, en medelålders kvinna som en
dag får nog av sitt äktenskap där hon förväntas sköta arbete
och hem samt vara en god mormor och farmor. Hon lämnar familjen för
att leva ut sina drömmar. Ester blommar och hennes män med henne!
För ja, hon skaffar sig flera män.
Esters
dotter är inte särskilt förtjust över mammans leverne och beter
sig som den egocentrerade människa hon är. Det vill säga: ganska
vidrigt. I en filmsekvens frågar sig Ester: Måste man älska sina
barn? Den där förbjudna frågan. Måste man älska sina barn?
Att
inte älska ett eller flera av sina barn skuld och skambeläggs
betydligt mer än om du inte älskar dina föräldrar. Normen i
föräldraskapet innebär att du förväntas älska ditt barn oavsett
vad barnet gör och hur gammalt det är. Du förväntas alltså
också älska dina vuxna barn även när de beter sig vidrigt. Som
förälder förväntas du stå där. Älska. Förlåta. Och älska
igen. För i slutänden är det ändå du som står med skulden. ”Vad
gjorde du för fel”? För det vet ju alla att allt har med
uppväxten att göra. Att det har med dig som förälder att göra.
Eller?
”Man
får de barn man förtjänar”. Hur ofta har jag inte hört det?
Förmodligen har jag själv uttalat det någon gång när barnen var
små. För ofta var de orden nog menade som en komplimang. Som att
tala om att någons barn är fina.
Men
vad betyder orden i förlängningen? Som om du har ett barn som beter
sig annorlunda eller är annorlunda? Eller när barnen växer upp och
går mot vuxenlivet/ blir vuxna och inte beter sig schysst? När är
du som förälder fri från ansvar? Blir du någonsin frikopplad från
”förtjänst” eller skuld när det kommer till dina barn?
Det
finns trasiga familjer med allt från drogmissbruk till känslokyla.
Det finns människor som växt upp i dysfunktionella familjer.
Familjer där föräldrar drogat, misshandlat, begått övergrepp,
förnedrat eller låtit andra förnedra sina barn. Och där barnen
ändå blivit inkännande, ansvarstagande vuxna. Har de föräldrarna
”förtjänat” sina barn?
Och
det finns barn som vuxit upp med kärlek och respekt men ändå
blivit ”hardcore bad asses” som vuxna. Vem har förtjänat barn
som manipulerar eller ljuger, stjäl, slår sönder familjen eller
rent av mördar någon? Vem förtjänar det?
Nej,
sanningen är att man inte måste älska sina barn. Lika lite som en
måste älska sina föräldrar. Kan vi inte bara lägga ner det där
snacket om att ”förtjäna”? Vi som gör vårt bästa, älskar
våra barn och ibland ändå står med ett vuxet barn och tänker
”var kom den här personen ifrån? Ska vi gå runt med skuld?
Fastän det inte finns några spår av de värderingar som vi
förmedlat och jobbat för?
Mitt
svar är: nej. När en individ är vuxen är den vuxen.
Man
måste inte älska sina vuxna barn. Lika lite som man måste älska
sina föräldrar. För kärlek är inte bara en känsla. Det är
också handling. Samt att vilja och verka för någons utveckling.
Finns inte kärlek på dessa premisser är det inte kärlek.