Relationer – om logik, känslor och mystiska personers tråkighet Del III

I mina två tidigare blogginlägg på temat ologik i relationstänkandet har jag beskrivit tankemönster som inte är logiska och som skapar situationer som är starkt begränsande för relationer. Men vad gör den här föreställningen med oss och våra relationer?

Det inneboende förtrycket i kärleksnormen

Kärleksnormen, som den ser ut traditionellt, minimerar, förtrycker och osynliggör oss som människor, våra känslor och relationsformer.

Kärleksnormen förutsätter ett antal saker:

monogami (du ska bara ha sex men en enda person i hela ditt liv); heterosexualitet (du ska bara ha en partner av det andra könet); barn (vi ska vilja ha och skaffa barn - annars ses inte vårt liv som komplett), penetrationssex (vi ska ha sex med heterosexuell penetration och mannens orgasm som höjdpunkt – andra sexuella handlingar ses som ”förspel” dvs har lägre mindre status) o s v.

Men vad händer om vi ändrar synsätt och tar bort gamla teorier?

Jag tror inte att ett förändrat förhållningssätt kommer att betyda en stor omvälvning i hur vi faktiskt lever. Alla kommer inte välja att leva med flera partners (polyamoröst) eller sväva ut sexuellt. Vi kommer inte att få fler kraschade äktenskap (50% går sönder idag) och fler familjetragedier.

Men ett ändrat synsätt kan få oss att se fler relationer som viktiga. Vi kanske kommer våga möta fler slags personer, få fler upplevelser och lite färre besvikelser.

Dessutom förhoppningsvis – fler nära relationer. Som är på riktigt och inte liknar Hollywoods filmvärld.

Nära relationer

Men för att ändra vårt synsätt måste vi börja med att titta på vad ”ärligt och nära” har för konsekvenser. De flesta människor säger sig vilja ha en ärlig och nära relation. Samtidigt som de inte någonsin vill blotta sig själva. Eh?

Hur kan relationen någonsin bli nära då? Jag menar inte att vi ska vända oss ut och in vid ett första möte. Men många vill vara ”hemliga” i sina relationer, även när relationen är många år gammal.

”Man ska inte veta allt om varandra”. Nähä? Vad betyder det? Vi kan ju inte veta allt om oss själva ens. Kommentaren ”Man ska inte veta allt om varandra” har en innebörd av ”hemligheter” - min partner ska inte få veta allt, dvs jag behåller makten.

Dras du till mystiska personer som inte vill blotta sig, ler hemlighetsfullt när du frågar konkreta frågor om deras person? Känner du att personen sitter på någon slags ”hemligt, djupt, inre”? Ett djup, känslor som du – och bara du ”DEN ENDE” - kan få del av och/eller förväntas locka fram.

Sanningen är att en person som aldrig blottar sig förmodligen använder ett maktspel. Genom att hålla garden uppe behåller hen makten. Samma person vill oftast att den andre ska visa sig helt - i hjärta, tanke och själ. Hen vill ha partnerns fulla fokus och förtroende, men ger ingenting egentligen tillbaka.

Om en person, oavsett könsidentitet, kör på ”mystik” i någon form är mitt råd att du ska dra fortare än kvickt. För hur ska du/ni kunna skapa en öppen, nära och ärlig relation under sådana förutsättningar? Den ene ger allt och den andre ingenting.

För du är väl värd att ha en nära relation, där samtliga involverade tillåts växa och utvecklas? Tänkte väl det!

Första steget i att ändra beteenden är få syn på dem. Nästa gång du ser en mystisk person. Se efter om det egentligen finns så mycket bakom slöjorna.

Ps: Personer som försöker producera en ”air” av mystik runt sig, betyder ofta att de försöker lägga rökridåer över sin inneboende t.r.å.k.i.g.h.e.t. En teori som efter mina 51 år i livet aldrig kullkastats. Så. Cut the crap. Be real. Du har allt att vinna.

Ps 2: Och skulle du nu vara tråkig. Det finns säkert en eller fem personer som dras till dig i alla fall utan eventuella rökridåer. Ds

Relationer – om logik, känslor och mystiska personers tråkighet del II

I mitt förra blogginlägg funderade jag över en del faktorer som verkligen inte är logiska i våra sätt att se på relationer. Som egentligen bara är fria konstruktioner utan logisk grund.

Tankar som att vi kan inte älska flera. Eller att det bara finns en enda person som är rätt för mig. Och att man alltid är otrogen om man har sex med någon annan än sin livslånga partner.

De här konstruktionerna har många stödteorier som är lika ologiska.

Låt oss säga att vi väljer att ha sex med fler än en fast partner (”otrohet” eller ”öppna relationer”). Då säger stödteroing att ”om det verkligen vore så att de älskar varandra, på riktigt, skulle de ju inte vara otrogna/attraheras av andra”.

Dvs vi fortsätter, med en dåres envishet att hävda att det bara finns EN prins eller prinsessa för oss alla. EN enda.

Med de flesta av oss haft flera kärlekar, av olika sort genom livet. Kärlekar som kanske varit fantastiska, blir snabbt förringade och förpassade till papperskorgen när nästa kärlek kommer. Därför att vi är itutade att den tidigare ju inte kan ha varit ”den rätta”.

Tänk om den var det? Den kanske var rätt, där och då. Och kanske också framåt om vi vågade se relationer på andra sätt.

Att bli absorberade

Tanken på den ENDA rätta ställer till det också på andra sätt. Det innebär t ex att så fort vi känner attraktion, måste vi erövra eller uppslukas av just den personen. Och ingen annan.

Vi går miste om ett antal upplevelser, samtal och möten. Vårt fokus på en enda medverkar till såväl underdrifter som överdrifter. Vi får förstorar upp händelser och ageranden (som ord, gester, blickar). Vi förminskar eller nonchalerar negativa eller destruktiva beteenden hos den andre/a. Allt för att pressa in personer vi ser som attraktiva i facket ”den rätta/e”. För det måste hen ju vara (!) för att vi ska kunna ha sex. Särskilt om vi är kvinnor. Jo, för "fin flicka" syndromet är i allra högsta grad närvarande även 2015. 

Det absorberande beteendet medför ofta rejäla felbedömningar och besvikelser. Istället för öppenhet för olika slags möten, stänger vi in såväl oss själva som den andra personen.

Konkurrenstänkandets konsekvenser och ologiskhet

Och så den mest ologiska av alla stödteorier – konkurrenstänkandet. Jag måste konkurrera med potentiella eller befintliga partners. Men vänta, om det bara finns en enda som är rätt, varför måste jag då konkurrera, då är det ju självklart att det är vi?  Och om det finns flera rätta (kanske samtidigt) då går jag ju inte miste om den STORA kärleken även om det finns andra partners i bilden.

Konkurrenstänkandet är otroligt vanligt. Jag ser den varje dag så fort den heteronormativa radarn går igång. Mannen som inte känner kvinnan, men med sitt krosspråk markerar revir – så att andra män inte vågar närma sig.

Kvinnan som bokstavligen talar inte tillåter andra kvinnor att närma SITT rov – förlåt – sin kanske kommande ENDA kärlek. 

Det blir en total ickerespekt av andra. De missar trevliga samtal och vänskapsrelationer i sin iver att konkurrera.

Och de personer som lever i andra relationer än traditionellt monogama (de finns), får hela tiden hantera en brist på respekt som uppkommer.

En kvinna som är beredd att bejaka sitt intresse för flera personer, blir sedd som ”lättillgänglig/lättfotad”. En man som en riktig ”player”.

Bägge behandlas respektlöst eftersom den relation de har inte ses som ”äkta” utan att de inte träffat ”rätt” - inte hittat DEN ENDE.

Märkligt nog har jag träffat väldigt många som på en minut vet, att de, just de och ingen annan, är ”DEN ENDE” och då går in med svärd, hjälm och sågklinga.

Och jag frågar mig: Varför? För OM det nu bara finns EN RÄTT person, så behövs det väl inte konkurreras? Väl?

Relationer – om logik, känslor och mystiska personers tråkighet

Drakar gjorda av konstnär Niko Caspers.

Detta är det första inlägget av tre där jag funderar över föreställningar kring känslor och beteenden i kärleksrelationer. Många hävdar ju att det inte finns logik när det handlar om kärlek. Jag säger att att det finns! Vi vill bara inte se logiken. Är det dags för ett paradigmskifte i kärleksrelationer?

Redan tidigt funderade jag över det här med relationer. Jag reagerade och förväntningar och beteenden som inte gick ihop, inte verkade logiska.  

Tidningen Starlet lärde mig tidigt (från ca 11 års ålder) att jag:

1. Förväntades träffa en MAN (kön och heterosexualitet var uppenbarligen viktigt)
2. Vi skulle bli BLIXFÖRÄLSKADE
3. Denna relation skulle vara RÄTT
4. Den skulle vara DEN ENDA RÄTTA
5. Och - det visste man direkt. Stjärnor började snurra runt ens huvud när man såg personen. (Vilket i sig var förvirrande eftersom stjärnor också kunde skildra hjärnskakning. Särskilt om man läste tidningen Min häst)

Samtidigt med idén om den stora kärleken, kom berättelsen om (den förväntade) svartsjukan. Svartsjukan skildrades som en fullkomlig självklarhet.

Vi skulle känna svartsjuka och vi skulle absolut agera på känslan. För man visste ju aldrig – rätt som det var kunde en annan kvinna/tjej, förmodligen mycket snyggare än jag, snorpa mannen i mitt liv. Han skulle dessutom då gå bakom ryggen på mig.

Jag fick inte ihop det. OM det nu finns EN enda rätt person som passar med mig, då var det väl inget problem? Då skulle vi väl veta det och inte luras? Då passar han ju inte med någon annan?

Och om den där MANNEN verkligen älskade mig – var det verkligen ett stort problem att han kysstes och vänslades med någon annan? Att ljuga och bedra finns väl inte där äkta kärlek finns?

Jag fick inte ihop logiken. Faktum är att jag nu, väldigt många år senare, fortfarande inte får ihop det. Och jag vågar nog hävda att ingen annan heller får ihop logiken.

Ändå väljer största delen av mänskligheten att leva med denna helt ologiska världsbild.

Det hela påminner om den tidigare geocentrisk världsuppfattningen att alla planeter kretsar kring jorden utifrån föreställningen att jorden var Guds skapelse. Alla indikationer på att planeterna i själva verket kretsade kring solen, bortförklarades av en mängd stödteorier som inte var särskilt logiska.

Så vad har vi för stödteorier när det kommer till relationer?

Otrohet/sexuell trohet och flera relationer genom livet

En av teorierna handlar om otrohet. Undersökningar säger att otroheten flödar. Och trots att vi ser och hör att ”de otrognas” berättelser ofta innefattar känslor för flera personer, hävdar vi kärlekens monopol. Det vill säga: vi säger att vi kan älska en och endast en person. I alla fall när sexualiteten är involverad.

Men tänk om allt bara är fria konstruktioner?

Tänk om vi visst kan älska flera innerligt och sexuellt? Tänk om det finns fler partners som vi passar med? Och tänk om otrohet inte egentligen finns – vad spelar det för roll om vi har sex med någon annan om min partner och jag har en sådan överenskommelse.

Hur skulle våra relationsmönster då se ut?