Glamour, nätstrumpor och normer

Bild från Dunst.dk Ramona Macho 

En magisk kväll! Oscarsteatern tar emot publiken med röda draperier, guldgula lampor och med en vacker kvinna med korsett och svepande ögonfransar.

Det ligger daller i luften. Jag känner publikens förväntan; på att bli roade, rörda och berörda.

In kommer primadonnan. En glittrande Lill-Babsperson med guldlamé. Omgiven av leende dansöser med smäckra ben, nätstrumpor och röda munnar. Det andas sexualitet, glitter, glamour och gala. Det är vad som gäller i musikalen La Cage Aux Folles. 

Vad är då som gör att publiken sitter här med en kittlande känsla av det lite förbjudna?

Föreställningen visar på män som lever med män. Den visar män som transar och/eller är transpersoner. Den visar Primadonnan – den mest feminina, nyckfulla, egotrippade och ändå mest kärleksfulla av dem alla. Och primadonnan är man.

Jag älskar den här musikalen för att den bryter normer. Och ryser för att den förstärker normer.

Jag fnissar förtjust när fadern utbrister: ”Min son är hetereo! Usch så hemskt! Vad har jag som gjort för fel som fått en son som är intresserad av KVINNOR”.

Berättelsens huvudpersoner är ett bögpar där en är ”mannen” och den andra är ”kvinnan” och tillika primadonnan.

Runt det älskande bögparet finns de sexuellt lössläppta trans/gaymännen och en heterosexuell kvinnan (en sk faghag) som är över hövan nyfiken och skvallrig.

Självklart kommer det in en moralens väktare här i form av en rigid heterosexuell man. Och jag behöver väl inte säga att han är rigid när det gäller ALLT. Särskilt allt som är roligt: sexualitet, champagne och nöjen.

Dock smälter den rigide då primadonnan kopplar på all charm och beundran som finns och riktar den mot honom. Lite problematiskt blir det när han inser att denna primadonna visst inte är kvinna, utan man...

Här finns schabloner i överflöd – om sexualitet, kön och artisteri. Men det finns också hjärta, sorg, glädje och acceptans.

Jag blir berörd när Primadonnan sorgset sjunger ”Jag är som jag är”. För vi har väl alla någon gång blivit ifrågasatta i det vi uppfattar vara vårt jag? Av känslan att inte accepteras, av att inte få vara/känna/agera på det sätt som är vi. Vi har varit ledsna, känt oss kränkta och rest oss igen. Och till slut, i bästa fall, struntat i de människor som inte accepterar och hittat de som uppskattar oss. På riktigt. På djupet. Med hjärta.

Jag blir också berörd när sonen berättar vem som verkligen är hans mor och att det råkar vara en man - en primadonna. Att föräldraskap är mer än kropp. Att föräldraskap handlar om närhet, förtroende och åtaganden.

Och kyssen. Att i slutet av en föreställning få se två män kyssa varandra. I kärlek, i närhet och mot alla odds. Det gjorde mig glad.

Men bryter föreställningen normer på djupet? Nej, egentligen inte.

Den säger lite styvmoderlig att visst får ni homosar komma in om ni agerar, tänker, känner utifrån våra föreställningar och i förlängningen beter er som ”vanliga” heterosar.

Utmanar den? Inte särskilt mycket. Den heterosexuella tvåsamhetsnormen styr och t o m kanske förstärks. Föreställningen visar inte på alternativa sätt att leva. Den visar på tvåsam lycka med barn.

Kanske är det vad samhället klarar?

En relation som bryter mot den heterosexuella tvåsamheten kan accepteras om den beter sig precis likadant, även om det är samkönade relationer. Gärna med ett barn i centrum.

Själv hade jag velat se flera bottnar från HBTQ communityt: som olika slags relationer, olika transpersoner än de som vanligtvis skildras, kvinnor - gay och bisexuella. De där grupperna som så ofta osynliggörs - jag vill höra deras röster och berättelser.

För övrigt vill jag ha ett par nätstrumpor med söm.