Under år med hög
belastning såsom småbarnsår, kanske som ensamstående med barn och
låg inkomst har du fortsatt med ditt engagemang. Så stort är
drivet, behovet av att se, agera, förändra.
Livet går och du
inser att du vill göra något med ditt engagemang och din kunskap.
Du öppnar eget. Du jobbar mer än någonsin men du gör det du vill
och är bra på. Du jobbar för att skapa förändring. Ditt
samhällsengagemang och det faktum att barnen flugit ut, gör att du
lägger ännu fler timmar på ideellt arbete. För att det är
viktigt för dig. För att du vill göra skillnad.
Du lyckas engagera
fler, både företagare och andra, att jobba med rättvisefrågor.
Det är då det händer
Du som tidigare setts som en engagerad
person, en person som vill göra världen bättre för fler, blir
helt plötsligt sedd som en närig företagare.
Det muttras. Pratas
bakom ryggen. Det ges vinkar till till andra engagerade, till media.
Om företagaren. Som tar plats. Alltför stor plats. Det trots att du
är samma jag som du alltid varit.
Ditt ideella
engagemang är plötsligt mindre värt. Kanske inte något värt
alls? Att du är styrelseledamot i en ledande förening som handhar
rättvisefrågor nonchaleras eller rent av tystas medvetet.
Vad är det som gör
att den ideella tid du lägger ner som företagare, är mindre värd
eller t o m anses som något du gör utifrån ”girighet”? Varför
värderas ditt ideella engagemang som att ”du egentligen är ute
efter något mer än alla andra”? Antaganden och påståenden som
väldig sällan eller aldrig skulle ske om du är anställd eller
studerande.
Och gäller det
alla företagare? Förmodligen inte. Om du som advokat eller ICA
handlare engagerat dig i rättighetsfrågor hade du nog ansett gå i
bräschen.
Så min fråga är:
Vilka företagare kan jobba i ideella sammanhang och i så fall –
på vilket sätt?