Att få de barn man förtjänar

Häromdagen såg jag och en vän den nu ganska gamla men underbara filmen ”Den tatuerade änkan”. Den handlar Ester, en medelålders kvinna som en dag får nog av sitt äktenskap där hon förväntas sköta arbete och hem samt vara en god mormor och farmor. Hon lämnar familjen för att leva ut sina drömmar. Ester blommar och hennes män med henne! För ja, hon skaffar sig flera män.

Esters dotter är inte särskilt förtjust över mammans leverne och beter sig som den egocentrerade människa hon är. Det vill säga: ganska vidrigt. I en filmsekvens frågar sig Ester: Måste man älska sina barn? Den där förbjudna frågan. Måste man älska sina barn?

Att inte älska ett eller flera av sina barn skuld och skambeläggs betydligt mer än om du inte älskar dina föräldrar. Normen i föräldraskapet innebär att du förväntas älska ditt barn oavsett vad barnet gör och hur gammalt det är. Du förväntas alltså också älska dina vuxna barn även när de beter sig vidrigt. Som förälder förväntas du stå där. Älska. Förlåta. Och älska igen. För i slutänden är det ändå du som står med skulden. ”Vad gjorde du för fel”? För det vet ju alla att allt har med uppväxten att göra. Att det har med dig som förälder att göra. Eller?

”Man får de barn man förtjänar”. Hur ofta har jag inte hört det? Förmodligen har jag själv uttalat det någon gång när barnen var små. För ofta var de orden nog menade som en komplimang. Som att tala om att någons barn är fina.

Men vad betyder orden i förlängningen? Som om du har ett barn som beter sig annorlunda eller är annorlunda? Eller när barnen växer upp och går mot vuxenlivet/ blir vuxna och inte beter sig schysst? När är du som förälder fri från ansvar? Blir du någonsin frikopplad från ”förtjänst” eller skuld när det kommer till dina barn?

Det finns trasiga familjer med allt från drogmissbruk till känslokyla. Det finns människor som växt upp i dysfunktionella familjer. Familjer där föräldrar drogat, misshandlat, begått övergrepp, förnedrat eller låtit andra förnedra sina barn. Och där barnen ändå blivit inkännande, ansvarstagande vuxna. Har de föräldrarna ”förtjänat” sina barn?

Och det finns barn som vuxit upp med kärlek och respekt men ändå blivit ”hardcore bad asses” som vuxna. Vem har förtjänat barn som manipulerar eller ljuger, stjäl, slår sönder familjen eller rent av mördar någon? Vem förtjänar det?

Nej, sanningen är att man inte måste älska sina barn. Lika lite som en måste älska sina föräldrar. Kan vi inte bara lägga ner det där snacket om att ”förtjäna”? Vi som gör vårt bästa, älskar våra barn och ibland ändå står med ett vuxet barn och tänker ”var kom den här personen ifrån? Ska vi gå runt med skuld? Fastän det inte finns några spår av de värderingar som vi förmedlat och jobbat för?

Mitt svar är: nej. När en individ är vuxen är den vuxen.

Man måste inte älska sina vuxna barn. Lika lite som man måste älska sina föräldrar. För kärlek är inte bara en känsla. Det är också handling. Samt att vilja och verka för någons utveckling. Finns inte kärlek på dessa premisser är det inte kärlek.

Ljud – en fråga om etik och moral(ism)?

En, varm ljummen sommardag satt jag i en trädgård. Det var långt ut på landet, fåglarna kvittrade och en traktor brummade på avstånd.

Då jag hörde det. Ljudet. Först lite tyst. Sen lite högre. Och sen riktigt högt.

Det kändes välbekant men ändå inte. Efter att tag förstod jag. Någon hade sex i huset bredvid och hade uppenbarligen inte stängt fönstret. Där satt jag, i en trädgårdsmöbel och några meter bort hade grannen alltmer högljutt sex.

Vad jag gjorde? Blev generad? Inte ett dugg, Jag satt kvar med min kaffekopp, ensam i en solvarm trädgård, log lite och tyckte det kändes rätt mysigt att höra hur några förlustade sig och verkade må bra.

Några dagar senare läste jag i tidningen om ett par som blivit anmälda av sin grannar för högljutt sex. Men de blev inte fällda eftersom de inte varit högljudda alltför sent på dygnet.

Det fick mig att börja fundera kring detta med ljud och om hur vi ser på ljud, vad som får höras och när. Normer kring ljud helt enkelt.

Gräl i landet lagom

När vi människor grälar hemma bakom stängda dörrar är det ok med en viss volym, så länge det inte hörs alltför väl och inte allt för länge.

Samma gräl i trädgården eller på gatan blir däremot suspekt. Att visa känslor offentligt, särskilt sådana vi ser som negativa, blir ”fult” och ”okontrollerat”.

Gräl och sex har vissa likheter. Dvs – vi förutsätter att de sker och ska ske men de ska absolut inte synas/höras utåt.

Elefantsteg och kissande

Så har vi de andra ljuden. De vi hör men kanske inte talar om. Jag som bor i lägenhet hör ett antal olika ljud från grannen.

T ex vet jag inte hur många gånger jag väcks av att grannarna över som går hårt i golvet. Med hårt, menar jag HÅRT. Det låter som att hela deras liv är frustration och allt ska ut när de går upp. Lite som att ”om jag ska lida ska fan hela världen göra det också”. Jag behöver m a o ingen väckarklocka.

För övrigt hör jag när de går på toa också. Det låter ungefär som om jag sitter vid en sån där porlande fontän vid någon hipp uteservering. Skillnaden är att jag vet att det inte är en porlande fontän. I alla fall inte en sådan man tycker är fin nog att visa upp i trädgården. (Sen förmodar jag att grannen under också hör mitt strilande men elefantfötterna tror jag hen slipper.)

Skavande ljud respektive ljud en får tåla

Vilka ljud är ok? När förväntas vi känna skam för de ljud vi åstadkommer? Och framför allt: när anser vi ljud vara så störande att vi tycker att vi kan säga till eller rent av anmäla grannen?

Jag tror att vissa ljud skaver mer än andra. Ljud som har med sex att göra; knarrande sängar, ljudliga orgasmer skaver definitivt. Och skulle dessa ljud dessutom upprepas, kanske t o m flera gånger om dagen (notera att jag skriver dagen nu – inte natten) tror jag ett antal personer skulle se det som otroligt störande och värt att anmäla.

Men skulle en granne någonsin kunna säga: Hördu, kan du vara snäll och sluta klampa i golvet? Vet du om att det hörs när du kissar? Och då bli tagna på allvar i sina klagomål? Knappast.

Omgivningens reaktion skulle bli: bor du i lägenhet får du stå ut med vissa ljud. Dessa ”vissa ljud” har dock inte med sex att göra. För när det kommer till sexljud har folk en helt annan uppfattning.

”NÄ MEN GUD SÅ JOBBIGT! Menar du att de har sex kl TVÅ på EFTERMIDDAGEN? Så att det HÖRS?”

Underförstått – de som har sex så att det hörs borde skämmas. Vad får höras? När förväntas vi känna skam? Och varför?

Konsekvenser

Nu handlar det här lite mer än om förväntningar, skam och moral(ism). Kyrkans gamla påbud om skamfylld sexualitet och t o m petande i hur (vilka ställningar) och med vem (”rätt” kön, ”rätt” relationsform) verkar leva vidare i detta. Och det får faktiskt konsekvenser.

Sex, kanske särskilt den som låter, gör bra saker för och med oss – hormonellt (endorfiner, oxytocin mm), känslomässigt (närhet, lugn), för att inte säga bättre syresättning och blodgenomströmning i de flesta kroppsdelar. Varför ska den begränsas? Det är ju helt OK att låta när man tränar?

Konsekvensen av att begränsa sex blir sämre hälsa, sämre livskvalitet och sämre relationer. (Förutom då kanske till de störda grannarna.)

Om vi hade samma tänk runt toalettbesök skulle urinvägsinfektionerna rusa i höjden. Att vara tvungen att hålla tillbaka vid urinering kan göra att urin står kvar i blåsan. Det är inte en bra grej – det vet alla som jobbat i vården och/eller råkat ut för blåskatarr.

Vad är rimligt?

Vad och vem har rätt att sätta gränser för vår sexualitet? Är det inte dags att fundera lite kring vilka ljud som stör och på vilka premisser? Jag vill ha en konsekvensanalys, gärna baserat på hälsoeffekter!

Ps: Själv blir jag hellre väckt av grannar som har en trevlig (sex)stund på morgonen, hur högljutt som helst, än att de låter som en elefanthord som ska gå till attack mot en flock lejon. Ds  

Det där med kramar

Idag är det kramens dag. Och det är ju trevligt. Det har sedan 1970-talet med införandet av ”du-reformen” och synsätt som omfamnar "love, peace and understanding" vuxit fram en etablerad kramkultur i Sverige.

Redan i morgonsoffan på TV4 pratades om vad som händer fysiologiskt vid kramar. Alla dessa ”måbra” hormoner som sätter i gång. Oxytocinet flödar! Kramar dämpar din existensiella ångest! Härligt! Härligt! Härligt!

Sedan var det detta med hur lång en kram ska pågå, för att hormonerna ska flöda. För att få riktigt bra hormonpåslag ska kramarna vara minst 10 sekunder, minsann! Redan efter 2-3 sekunder börjar våra kroppssignaler säga att det handlar om intimitet. Och frågan är – vill vi det? Som hälsningsfras?

Jag tycker om kramar. Och jag kramas rätt mycket. Men det är inte alltid problemfritt, av flera skäl. Det finns människor som inte tycker om att ha den typen av kroppskontakt. Någonsin. Oavsett med vem. Eller kanske föredrar att ha den typen av kontakt med några få.

Själv känner jag att det finns människor jag inte vill vara så nära, inte ens som en 2 sekunders hälsningsfras. Och så finns det de som använder vårt hyfsat nya sätt att hälsa som en grov möjlighet att komma lite ”för” nära och då med en sexuell underton. Nu pratar jag inte om en ömsesidighet, utan om att ta någon tar för sig, för sin egen skull. Egoistiskt och utan hänsyn till den andra personen.

Den nya svenska hälsningsfrasen kan helt enkelt användas för att krama lite för länge och/eller för att låta händer glida över kroppsdelar som normalt sett inte blir berörda vid en hej-vad-kul-att-se-dig kram.

Det där med att ta chansen att hårt trycka sin kropp mot min, gärna med fokus på nederdelen av bäckenet, att låta handen glida över min rygg, min rumpa eller baksidan av mitt lår är inte trevligt. NOT OK! Alternativt krama överkroppen riktigt hårt för att sen låta blicken gå ner mot den ihoptryckta bysten. Ett agerande som alltid inkluderar ett flin och en sliskig kommentar.

Behöver jag nämna att dessa personer endast kramar personer de ser som några de vill ha sex med/sexualiserar? Har aldrig sett att dessa snubbar (ja, det handlar om män-surprise, surprise) kramat någon i personalgruppen eller vänskapskretsen av sitt eget kön (och ja, de råkar ofta vara heterosexuellt orienterade).

En varm kram är underbart! Det är med respekt. 

En kram där någon ”passar på” att tafsa, stryka, klämma, kommentera nedvärderande är långt ifrån respekt. Faktum är att jag där skulle föredra att använda en Spock-hälsning. Dvs man separerar långfinger från ringfinger och håller upp handen i en hälsning. Den har fördelen att den syns även på några meters avstånd. Kanske t om på 500 meters avstånd om jag står på en låda och delar ut kikare.

Så fundera över hur och varför du använder kramar! Är det för att du tycker om att känna genuin värme flöda mellan människor, att det är ett behagligt sätt att hälsa eller är det för att du skiter i om du fyller din medmänniska med obehag bara för att du vill ta chansen att tafsa lite?

”Liv long and prosper”.