Tänk att några minuters tittade på ”American idol” gjorde mig så otroligt ledsen, upprörd och samtidigt stolt över en liten flicka jag aldrig träffat. Flickan Aaralyn skapar musik tillsammans med sin några år äldre bror Izzy. Han spelar trummar och hon äger mikrofonen.
TV-kameran zoomar in Aaralyn i sitt
hem. Hon har en blommig klänning, sitter på sin säng och leker med
dockor. Gör saker som förväntas av flickor. Stillsamt och
pyssligt.
Nästa klipp – Aaralyn förvandlas,
en mikrofon i handen, growlar, aggressivt och med en energi som går
rakt in i magen. Hårt, brutalt och allt annat än sockersött. Och
fantastiskt musikaliskt.
Mitt i det råa, oborstade finns en
musikalitet där ingenting är falskt, men otämjt, vilt och på
något sätt totalt kontrollerat av den lilla flickan.
Aaralyn är 6 år gammal.
Hon äger scenen, kräver sin plats.
Jag blir alldeles lycklig av att se
henne!
Rättning i ledet flicka lilla!
Sedan kommer fördömandet. Tre av de
fyra, vuxna, erfarna jurymedlemmarna dissar uttryckligen 6-åringen.
Kallar uppträdandet för oljud. Säger att det är väl dags att
lägga av med det här larvet nu. Att syskonen är en gimmick som
inte längre borde uppträda.
Sågningen är total.
Av en 6 årig flicka som uppenbarligen
gör det hon vill och som är allt annat än sockersöt. Nu blir
krossad av juryn som istället uppmanar henne att sjunga ”Blinka
lilla stjärna”. För varför skulle hon som flicka vilja sjunga
något annat?
Och hon skulle ju kunna vara så söt –
bara hon betedde sig på rätt sätt... På rätt sätt!
Flickor med aggressivitet är
”läskiga”
Till min stora förvåning har juryn
blivit ett gäng vuxna mobbare som bestämmer agendan för vad som är
feminint, maskulint, vad som är fint, fult och vad som är tillåtna
beteenden, särskilt för en ”fin liten flicka”.
Mobbarna jobbar hårt för att få
barnet/barnen att anpassa sig, smälta in i mönstret. De tycker sig
ha en självklar rätt att göra det. För flickor med aggressivitet
och pondus är ju ”läskiga”. Stävjas det som stävjas kan!
Att ifrågasätta förväntade
roller
Just när en av jurymedlemmarna säger
att hon tycker flickan är ”läskig” – att Aaralyn mest liknar
Ossy Osborn och att det skrämmer juryn – ser jag ett blixtsnabbt,
nöjt leende hos Aaralyn. Hon verkar fullt medveten om att hon
ifrågasätter systemet – och är stolt över det. Det är en 6
årig flicka som ifrågasätter förväntade roller, som skrämmer
vuxenjuryn.
Att vara 6 år, flicka och gå utanför
normen ger vuxna rätt att utesluta, fördöma och sätta upp
pekfingret. ”Rätta in dig i ledet, flicka lilla, se till att hålla
dig i din rosa klänning, glittrande tiara, snälla lekar och söta
sånger så kommer vi tycka om dig igen. Kanske...”
Den fjärde jurymedlemmen har en annan
inställning och hyllar syskonen som nydanande. Han poängterar att
Aaralyn inte bara sjunger, hon är också låtskrivare. Han lyfter
barnen, boostar. Men han är ensam om att göra det, de 3 övriga
fördömer.
Lämna över!
Min
spontana reaktion till de 3 i juryn är ”Kissa och gå och lägg
er!” Lämna över utrymmet till dem som är modiga nog att
visa på fler sätt att vara människa.
Ni borde ha lyft den 6-årig flicka som
visar att hon vill ha och kan hantera en större sfär än
dockhörnan. Och ni borde ha lyft den bror som tycker det är
självklart att dela den inställningen!
Genom att fördöma, har ni förverkat
er rätt att vara jury!
Och Aaralyn & Izzy - you rock!