Året var 1978. Eller 1977. Jag gick på högstadiet i Hemse, på södra Gotland. Modet var väldigt tajta jeans. Med betoning på tajta. Den dagliga morgonrutinen gick ut på att åla på sig jeansen, det vill säga: lägga sig på golvet, dra in magen och hålla andan medan en drog upp dragkedjan.
Rutin nummer två var att omedelbart knäppa upp gylfen när en kom hem och då äntligen ta dagens första ordentliga andetag. Men vad gjorde det! Tajta jeans var sexigt och snyggt! Aldrig hade jag en tanke på att ha ett annat plagg. Som lösare jeans eller, hua – kjol! Nej, kjol fanns inte på kartan. INGA tjejer bar kjol. Mer än möjligtvis på skolavslutningen, inte annars.
Sedan kom dagen när KJOLEN tågade in i mitt liv. Det började med att en tjej i parallellklassen, vi kan kalla henne Lovisa, kom med kjol i skolan. Lovisa och jag var på intet sätt vänner. Jag vet ärligt talat inte ens om vi hälsade på varandra. Vi hade ingen schism eller så, vi hade nog bara ett gemensamt ointresse av varandra.
Lovisa äntrar skolan med kjol. En ljus kjol med hängslen. Hon var inte en tjej som tog plats, tvärtom. Lugn och tyst. Men med sin kjol väckte hon uppmärksamhet. Hos killarna. Hela dagen drog de upp hennes kjol. Vart hon gick var de, drog upp den, garvade över att de kanske fick en glimt av underkläder. En hel djävla dag av trakasserier. Dagen efter kom hon i byxor.
Det var då jag blev arg. Riktigt heligt förbannad. Skulle killarna sätta agendan för vad tjejer har på sig? Hell no. Samma dag säger jag till min mamma att jag behöver en kjol. Nu.
Jag glömmer den aldrig. KJOLEN. Den var väldigt rutig. Mycket färg. Och knästrumpor till. Förskräckligt ful tycker jag idag men jag hade en MISSION.
I tre veckor slogs jag varje dag. Killarna gick på, sa taskiga saker, kommenterade mitt utseende och framför allt – de slet i min kjol. Jag sparkade mig fri när de var flera, slog (förlåt mig mina barn – ibland får man slåss) och delade ut en och annan örfil.
Efter tre veckor infann sig lugnet. Jag kunde gå i korridoren utan att någon rörde mig/min kjol. Det var då ytterligare några tjejer vågade sig på att ha kjol.
Nu tänker ni – coolt! En förändring – tjejerna fick ha vilka kläder de ville! Nej då. De andra tjejerna fick kjolarna uppdragna, trakasserade utifrån sin klädsel och framför allt utifrån att vara kvinna. Och de flesta gav upp.
Men jag fick vara ifred. Jag bråkade, jag slogs. Jag var för besvärlig (story of my life). Kontenta: Anna fick ha kjol men inte de andra tjejerna. I protest.
***
En studiekamrat jag hade på Stockholms Universitet är kurd och turkiska.Vi kan kalla henne Letya. Letya berättade för mig att hennes mamma började bära slöja på gamla dagar. Religiösa motiv tänker ni säkert. Absolut inte. Mamman var ateist, precis som Letya. Att mamman började bära slöja berodde på att just den kurdiska slöjan hade varit förbjuden att bära i över 100 år. Att vara kurd i Turkiet har inneburit förtryck under lång tid. Slöjan var en protest.
***
En pojke, 11 år gammal, hittar en dag en klänning på H&M. Han tyckte den var jättefin och föräldrarna accepterade både inköpet och att han bar den. I skolan var acceptansen inte fullt så stor. I dagar, veckor skreks det ”bög” efter honom. Han trakasserades dag ut och dag in. Såväl skola som föräldrar försökte hantera mobbningen men glåporden fortsatte hagla.
Blev killen knäckt? Gav han sig? Inte en chans. Jag skulle bli förvånad om han inte blev ledsen, trött och modlös mellan varven. Men han verkade drivas av samma känsla som jag; ”vem har rätten att bestämma vad jag ska ha på mig? Efter ett antal veckor fick mobbarna ge upp. Och kanske, hoppas jag, fick just den här skolan en ny, lite mer tillåtande norm. Efter det att hans klädval blivit en protest.
***
Kläder kan vara mycket. De kan användas för spegla grupptillhörighet, för att visa vår identitet (eller den vi vill vara) och de kan vara en protest.
I efterhand inser jag att det var ett slags systerskapskänsla som fick mig att agera som jag gjorde. Det gjorde mig fruktansvärt förbannad att en grupp killar tyckte sig ha rätt att bestämma över någon annans klädsel, i det här fallet Lovisas.
Intressant är att vissa kläder, särskilt de som visar på femininitet, ofta ses som ”svaga”. Inget kan vara mer fel. Min rutiga kjol var motstånd. Letyas mors slöja var motstånd. Och en 11-årig killes klänning blev motstånd.
Motstånd som mycket väl kan vara början till nya normer. Början till förändring. Kjolen, slöjan och klänningen kan vara starkare än vapen.
Vem kan ta sig rätten att välja vad andra ska bära för kläder? Det frågade jag mig då och det frågar jag mig nu. Sanningen är nog att det finns ett antal personer och regimer som anser sig ha den rätten.
Vad tänker DU ta på dig idag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar