söndag 2 september 2012

Lycklig förälder? Jo hej. Del II.



För några dagar sedan opererades mitt äldsta barn. Ena sidan av mig tar upp den gamla undersköterskekostymen och tänker rationellt kring anestesi, storlek på operation, konvalescens osv. Amputation.

Jag menar – amputerade armar, ben och bröst har jag sett åtskilliga genom livet. Men nu är det så att mitt barn har valt att amputera bort brösten. Inte förminska dem. Operera bort dem.

För mitt barn vill inte vara kvinna längre. Hon är på väg att bli en han. Ser sig som en han. Jag försöker se mitt barn som man. Jag ser mitt barn. Att se en man är svårt. Jag försöker. Gör, agerar, tänker, klämmer in informationen i en bråkig hjärna och en motsträvig själ.

Jag ser det där nyfödda barnet framför mig. Så liten, nätt och perfekt. Helt ljuvlig. En ny kropp med ögon som rymmer hela livets vishet. Jag minns min totala glädje.

Blev så vansinnigt lycklig över detta lilla perfekta barn! Såg inte könet – jag såg barnet. När barnmorskan sa: det är en flicka, tänkte jag – vem bryr sig? Det är MITT barn. Det bästa. Vackraste. Mest perfekta. Någonsin. Först efter det kom lyckan över att det var just en flicka.

Flickan (som nu är pojke) vägrade gå i byxor. Kjol eller klänning annars fick det vara! Flickan var dessutom överlycklig när hon vid 3 års ålder äntligen kunde samla ihop det mjuka lilla håret i nacken i en yttepyttesvans. Så lycklig att kamerabevis krävdes pronto!

Tonåringen hade en period svart undercutfrisyr för att sen gå över till Cortney Love stil – med blekt här, sminkade ögon och mycket rött läppstift. Flicka, ung kvinna, tjej.

Men mitt barn vill inte vara flicka mer. Hon vill vara han. Det accepterar jag. Även om det i vissa stunder känns som om en person dött. Så viktigt är uppenbarligen könet! Också för en ”medveten” människa. Jag känner det som att döden hälsat på. För flickan finns inte mer. Hon har blivit Han. Han föds. En långdragen födelse process men den går framåt. Det är i alla fall förbi öppningsskedet...

Identitet är en komplex del av oss människor. Den innefattar många bitar - kön, utseende, beteende, vänner, familj, miljö osv. Mitt barn är mitt barn, med samma ”innehåll”, som precis som alla andra människor ändras och omformas. Förändrings-/omformningsprocesser är en del av livet och de är sällan smärtfria. Det finns processer som smyger sig på och det finns processer som är mer brutala.

Och jag tänker: vad hade min mamma sagt, reagerat, tänkt? Mamma (och tillika mormor) hade först fnyst något om ”idéer”. Sedan hade mormorn hackat i sig läget, förmodligen tjatat sig till att få vara med under operationen (vetgirig, envis distriktssköterska) och efteråt hade hon sagt: Men det är ju rätt bra - då är det mindre risk för bröstcancer i alla fall!

Always look at the bright side of life.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar