För några dagar sedan opererades mitt
äldsta barn. Ena sidan av mig tar upp den gamla
undersköterskekostymen och tänker rationellt kring anestesi,
storlek på operation, konvalescens osv. Amputation.
Jag menar – amputerade armar, ben och
bröst har jag sett åtskilliga genom livet. Men nu är det så att
mitt barn har valt att amputera bort brösten. Inte förminska dem.
Operera bort dem.
För mitt barn vill inte vara kvinna
längre. Hon är på väg att bli en han. Ser sig som en han. Jag
försöker se mitt barn som man. Jag ser mitt barn. Att se en man är
svårt. Jag försöker. Gör, agerar, tänker, klämmer in
informationen i en bråkig hjärna och en motsträvig själ.
Jag ser det där nyfödda barnet
framför mig. Så liten, nätt och perfekt. Helt ljuvlig. En ny kropp
med ögon som rymmer hela livets vishet. Jag minns min totala glädje.
Blev så vansinnigt lycklig över detta
lilla perfekta barn! Såg inte könet – jag såg barnet. När
barnmorskan sa: det är en flicka, tänkte jag – vem bryr sig? Det
är MITT barn. Det bästa. Vackraste. Mest perfekta. Någonsin. Först
efter det kom lyckan över att det var just en flicka.
Flickan (som nu är pojke) vägrade gå
i byxor. Kjol eller klänning annars fick det vara! Flickan var
dessutom överlycklig när hon vid 3 års ålder äntligen kunde
samla ihop det mjuka lilla håret i nacken i en yttepyttesvans. Så
lycklig att kamerabevis krävdes pronto!
Tonåringen hade en period svart
undercutfrisyr för att sen gå över till Cortney Love stil – med
blekt här, sminkade ögon och mycket rött läppstift. Flicka, ung
kvinna, tjej.
Men mitt barn vill inte vara flicka
mer. Hon vill vara han. Det accepterar jag. Även om det i vissa
stunder känns som om en person dött. Så viktigt är uppenbarligen
könet! Också för en ”medveten” människa. Jag känner det som
att döden hälsat på. För flickan finns inte mer. Hon har blivit
Han. Han föds. En långdragen födelse process men den går framåt.
Det är i alla fall förbi öppningsskedet...
Identitet är en komplex del av oss
människor. Den innefattar många bitar - kön, utseende, beteende,
vänner, familj, miljö osv. Mitt barn är mitt barn, med samma
”innehåll”, som precis som alla andra människor ändras och
omformas. Förändrings-/omformningsprocesser är en del av livet och
de är sällan smärtfria. Det finns processer som smyger sig på och
det finns processer som är mer brutala.
Och jag tänker: vad hade min mamma
sagt, reagerat, tänkt? Mamma (och tillika mormor) hade först fnyst
något om ”idéer”. Sedan hade mormorn hackat i sig läget,
förmodligen tjatat sig till att få vara med under operationen
(vetgirig, envis distriktssköterska) och efteråt hade hon sagt: Men
det är ju rätt bra - då är det mindre risk för bröstcancer i
alla fall!
Always look at the bright side of life.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar