Det pratas mellan varven om curlande
föräldrar. Om att det handlar om missriktad omsorg. Att vi tar hand
om våra barn lite för mycket i bästa välmening. Jag tänker att
det också kan handla om bekvämlighet. Om än en kortsiktig sådan.
Otaliga gånger har jag hört mina
barns odiskreta suckar, andra gånger har de varit förbannade,
ibland rent av förtvivlade över att jag inte alltid gjort det de
upplevt att en ”riktig” mamma ska göra. ”Du är inte min
riktiga mamma”! var ett av barnens stående utfall vid våra
sammandrabbningar under en viss period. Jag skulle ljuga om jag sa
att det inte gjorde ont. För det kändes. Men jag bet ihop och
tänkte något om manipulation och dramaqueens. Den traditionella
”Jag har inte bett om att bli född” kom bara en gång då jag
replikerade att det hade minsann inte jag heller, så alla eventuella
klagomål fick hon ta med mormor. Då började faktiskt det tonåriga
barnet skratta. (att anklaga favvo-mormorn fanns inte på skalan)
Att inte vara den där mamman som
barnen förväntade sig kunde handla om att jag vägrade diska när
de ”glömt” att det var deras diskdag, att jag bråkade om höga
telefonräkningar och stängde av telefonen när man inte tog mig på
allvar, jag vägrade ringa på sommarjobb eller andra ”besvärliga”
samtal och jag gav dem ett hyfsat gediget ansvar för mat och ekonomi
när de började gymnasiet. Vissa klagomål uppkom då de tyckte
att jag bakade bullar alltför sällan. Många bråk har det blivit
genom åren. Många försoningar också för all del.
En episod minns jag särskilt. Mitt ena
barn kom hem och berättade att hon blivit retad i flera dagar av ett
gäng jämnåriga tjejer. Den tjej som ledde aktionen visste jag
mycket väl vem det var. Jag sa åt mitt barn att ringa henne. Den
omedelbara reaktionen blev gråt, skrik, tandagnisslan och smäll i
dörrar. Jag stod mitt i stormen och upprepade samma mening, som ett
mantra: Jag ringer hennes mamma om det behövs men jag tror du klarar
det här utan min hjälp. Här är telefonnumret. Allt du ska göra
är att berätta hur det känns i dig när de gör vad de gör. Jag
vet att du kan. Igen och igen sa jag det. Och så sa jag det för säkerhets skull en gång till.
Två timmar pågick detta inferno med
skrik, gråt och dörrsmäll. Jag är uppriktigt sagt förvånad över
att inte väggarna sprack! Orden fullkomligt haglade över mig: ”Du
är ingen riktig mamma! En riktig mamma skulle ringa! Jag fortsatte
att säga samma mening om och om igen: Jag ringer om det behövs men
du får ringa först and so on. När barnet tillslut inser att jag
inte kommer ge mig, ringer hon, förmodligen ganska utmattad av två
timmars totalt utbrott.
Tonåringen som kom flygande ut i
vardagsrummet efter det samtalet var inte samma som innan. Den här
tonåringen var minst en meter längre, flera kilo oro lättare och
nöjd som ett katt som just fått litervis med grädde. Det var just det här jag
ville åstadkomma! Få henne att se, känna och erfara att hon,
alldeles själv, kunde skapa förändring.
Mobbing situationen upphörde och mitt
barn hade själv ordnat det. Även om jag var helt slut efteråt av
all denna dramatik för ett förbaskat telefonsamtal var det så värt
att se hennes totala lycka över att hon nått fram. Att mitt barn
fått tjejen som mobbade att faktiskt inse att hon gjorde en människa
illa och valde att vara stor nog att sluta. All kred till det!
Självklart finns det situationer där
jag som förälder måste gå in och föra mina barns talan för att
skydda och stötta. Då är jag som vilken tiger som helst! Men också
tigermammor måste lära sina barn att både kunna ta en allvarlig
fajt och att socialisera sig på ett bra sätt.
Jag är övertygad om att vi måste
låta våra barn, utifrån ålder och situation, få ”göra själv”
för att växa. Det är att förbereda dem på ett bra vuxenliv. Det
är det som är föräldraansvar - att förbereda dem genom att de
får göra. Agentskap tror jag det kallas.
Och jag misstänker att jag får en fajt när det är dags för mig att läggas in på hem (om jag kanske inte vill det). De har alla blivit väldigt bra på att argumentera...
Right back at you.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar