Lycklig förälder? Jo hej.

När barnen var små fick man höra floskler tills öronen nästan ramlade av: Passa på att njuta! Snart är de stora! Hur lätt var det att njuta med bajsblöjor, kolik, vattkoppor och välmenande (?) svärföräldrar som gav mig krupp på sekunden? Hemlagad barnmat, sylta, safta. Jo, då. Jag gick på delar av husmorsmyten. Fast det har gått över. Med råge.

Sedan blev barnen tonåringar. Vissa av dem med butterhet och visst svårmod. Gitarrspelande och skrivna texter om livets elände. Andra med smäll i dörrar, allehanda dramatiska utspel, spring på stan och kopiösa mängder smink. För att inte tala om alla förstörda badrumstapeter. Svart hårfärg säger jag bara. Svart hårfärg. Det kan finnas viss koppling till svårmodet här. Alternativt rocker-style. Njutning? Nja... 

Nu är de alla snart utflugna och vuxna. Och livet är på ett sätt friare. Våra relationer också. Men det finns saker som faktiskt var lättare när de var mindre. Som att trösta. Fy vad mycket svårare det är när barnen faller som vuxna, är ledsna eller har ont i själen! Här hjälper inte att blåsa på knät eller torka tårar.

Inte heller hjälper det att veta att smärta är en del av livet. Ofta en del som gör att man växer som människa. Där livet efteråt blir så mycket bättre än innan. Jag vet det. Ändå är hjälplöshetskänslan som förälder ofantlig. För att inte tala om skulden som kommer som ett brev på posten. Eller snarare som spammail i kvadrat. För nog känner man sig som förälder alltid skyldig? Ett par: vad gjorde jag för fel/kunde jag gjort annorlunda far i alla fall genom mitt huvud. Vi tar på oss skulden fortare än spamet säger ”ping” i inboxen. 

Njuta. Vara lycklig. När är man det i föräldraskapet? Jo, när man snusar på sin bebi som lugnt somnat i famnen. När det lilla barnet skrattar för första gången - så där kvillrande hjärtligt att man inte kan låta bli att skratta själv. När man somnar i soffan med en massa ungar runt sig vid fredagens disneyfilm. När man samlar hjärtan-stenar och fossiler på stranden. När man sitter med svarthåriga och piercade tonåringar, har familjeråd och de har slutat rulla med ögonen (över mammans töntförslag om familjeråd) och säger ”vår familj är bra för vi kan prata om allting”. Lugnet som infinner sig efter man grälat klart och faktiskt förstår den andre. I alla fall lite grann. När det nästan vuxna barnet säger ”jagälskardig” som ett ord i telefon innan vi lägger på.

Då tänker jag att njuta, vara lyckliga, det kan vi bara i små stunder. Livet handlar nog om att samla dessa små stunder lite tätare. Lite som att göra pärlhalsband. Ju mer vi övar på att trä pärlor, ju fler, längre och mer varierande pärlhalsband kan vi göra.

Lycklig förälder. Jo du!

I alla fall ibland...