I
mitt förra blogginlägg funderade jag över en del faktorer som
verkligen inte är logiska i våra sätt att se på relationer. Som
egentligen bara är fria konstruktioner utan logisk grund.
Tankar
som att vi kan inte älska flera. Eller att det bara finns en enda
person som är rätt för mig. Och att man alltid är otrogen om man
har sex med någon annan än sin livslånga partner.
De
här konstruktionerna har många stödteorier som är lika ologiska.
Låt
oss säga att vi väljer att ha sex med fler än en fast partner
(”otrohet” eller ”öppna relationer”). Då säger stödteroing
att ”om det verkligen vore så att de älskar varandra, på
riktigt, skulle de ju inte vara otrogna/attraheras av andra”.
Dvs
vi fortsätter, med en dåres envishet att hävda att det bara finns
EN prins eller prinsessa för oss alla. EN enda.
Med
de flesta av oss haft flera kärlekar, av olika sort genom livet.
Kärlekar som kanske varit fantastiska, blir snabbt förringade och
förpassade till papperskorgen när nästa kärlek kommer. Därför
att vi är itutade att den tidigare ju inte kan ha varit ”den
rätta”.
Tänk
om den var det? Den kanske var rätt, där och då. Och kanske också
framåt om vi vågade se relationer på andra sätt.
Att
bli absorberade
Tanken
på den ENDA rätta ställer till det också på andra sätt. Det
innebär t ex att så fort vi känner attraktion, måste
vi erövra eller uppslukas av just den personen. Och ingen
annan.
Vi
går miste om ett antal upplevelser, samtal och möten. Vårt fokus
på en enda medverkar till såväl underdrifter som överdrifter. Vi
får förstorar upp händelser och ageranden (som ord, gester,
blickar). Vi förminskar eller nonchalerar negativa eller destruktiva beteenden hos den andre/a. Allt för att pressa in personer vi ser som attraktiva i
facket ”den rätta/e”. För det måste hen ju vara (!) för att
vi ska kunna ha sex. Särskilt om vi är kvinnor. Jo, för "fin flicka" syndromet är i allra högsta grad närvarande även 2015.
Det absorberande beteendet
medför ofta rejäla felbedömningar och besvikelser. Istället för
öppenhet för olika slags möten, stänger vi in såväl oss själva
som den andra personen.
Konkurrenstänkandets
konsekvenser och ologiskhet
Och
så den mest ologiska av alla stödteorier – konkurrenstänkandet.
Jag måste konkurrera med potentiella eller befintliga partners. Men
vänta, om det bara finns en enda som är rätt, varför måste jag
då konkurrera, då är det ju självklart att det är vi? Och om det
finns flera rätta (kanske samtidigt) då går jag ju inte miste om
den STORA kärleken även om det finns andra partners i bilden.
Konkurrenstänkandet
är otroligt vanligt. Jag ser den varje dag så fort den heteronormativa
radarn går igång. Mannen som inte känner kvinnan, men med sitt
krosspråk markerar revir – så att andra män inte vågar närma
sig.
Kvinnan
som bokstavligen talar inte tillåter andra kvinnor att närma SITT
rov – förlåt – sin kanske kommande ENDA kärlek.
Det
blir en total ickerespekt av andra. De missar trevliga samtal och
vänskapsrelationer i sin iver att konkurrera.
Och
de personer som lever i andra relationer än traditionellt monogama
(de finns), får hela tiden hantera en brist på respekt som
uppkommer.
En
kvinna som är beredd att bejaka sitt intresse för flera personer,
blir sedd som ”lättillgänglig/lättfotad”. En man som en riktig
”player”.
Bägge
behandlas respektlöst eftersom den relation de har inte ses som
”äkta” utan att de inte träffat ”rätt” - inte hittat DEN
ENDE.
Märkligt
nog har jag träffat väldigt många som på en minut vet, att de,
just de och ingen annan, är ”DEN ENDE” och då går in med
svärd, hjälm och sågklinga.
Och
jag frågar mig: Varför? För OM det nu bara finns EN RÄTT person,
så behövs det väl inte konkurreras? Väl?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar