söndag 2 augusti 2015

Att stå upp för dem som inte kan
- djupa biverkningar av Pride


Pride är information och diskussion, allt från vad läkare bör veta om hbtq till hur svenska företag kan göra skillnad i världens näringsliv när det handlar om hbtq och värderingar. Lugnt, upplysande och intressant. Och ibland får jag frågan – ”Behövs verkligen Pride? Det är väl överspelat vid det här laget?”

Under ett av minglen undrade någon om jag inte skulle gå med i Prideparaden i sektionen ”Marching for those who can´t” på lördag. ”Tyvärr” sa jag, ”jag ska med båten till Gotland” Men sådana petitesser bekymrade inte min samtalspart. ”Äh, Anna – du kan boka om!” Och det kunde jag ju faktiskt!  

Paraddagen
Lördagen började lugnt i min lilla lya på Kvarnholmen. Frukost med vy över Stockholms infart, båtar som puttrar förbi och vind i träd såväl som i segel. Dricker mitt kaffe och känner livsandarna vakna.

En stund senare sitter jag på bussen till söder.  Redan vid Slussen ser jag dem: människor med Prideflaggor, underbara utstyrslar, glitter överallt: i ansiktet, på kroppen, som regnande konfetti men framför allt – i ögonen. GlitterGlädjeÖgon!

Efter en stunds letande hittar jag min sektion i tåget. Jag får på mig en t-shirt med trycket ”Marching for those who can´t”, jag greppar bestämt en insamlingsbössa.

Att marschera för dem som inte kan
Vår sektion har nummer tre av nästan tvåhundra. Alla är klädda i svart och många har klistrat över sin egen mun med svart gaffatejp. Det är en tyst sektion. En tydlig manifestation för alla de i världen som inte kan leva öppet p g a diskriminerande lagstiftning/normer och där många riskerar sina liv om de avslöjas som hbtq personer.

Jag har valt att inte tejpa för min mun. Nu i efterhand är jag glad för det. För det var nog en av anledningarna till att mannen valde att stoppa just mig. 

Varför?
Han står vid gatan. Han har passerat medelåldern med god marginal och ser uppenbart förvirrad ut. Han kommer fram till mig och säger: ”Varför? Jag ser att många har tejpat för munnen - varför?”

Mitt svar är enkelt: ”För att visa att väldigt många hbtq personer tystas och osynliggörs i världen. I ett antal länder kan du dödas för att du är homosexuell. Vi marscherar helt enkelt för dem som inte kan.”

Han tittar mig i ögonen och säger: ”Jag är en av dem”. Sen tar han ett stadigt tag i min hand, kramar den och säger: ”Tack! Tack för att ni gör det här”.

Jag kramar hans hand tillbaka, säger lågt ”Tack” och går vidare. Något är annorlunda. Jag känner inte längre marken under fötterna. Jag är någon annanstans.

Nu vet jag 
Helt plötsligt vet jag varför jag sa Ja istället för nej, varför jag bokade om en båt, varför jag är just på den plats jag är, varför jag går just i den här sektionen och ta mig sjutton vet jag också varför solen bara störtskiner just idag, under sommaren där det mest regnat.

Jag har mött en främling som på mindre än minut tog ett kliv in i min själ och fick hjärtat att växa. Tack du okände för att du stannade mig, tack för att du vågade berätta och tack för att du lät mig förstå att det vi gör spelar roll.

Och jag hoppas att du som tog min hand nästa år kan gå med oss. I stolthet och med glädje. För allas rätt att vara den de är. För att kärleken är större än hatet. Alltid.

Och för dig som tror att Pride inte behövs – det gör den – i hela världen.

Happy Pride!

3 kommentarer:

  1. Åh Anna! Tårarna trillar... Tur att du stannade och tack! Tack ❤️
    H.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är jag som ska tacka! Möten is the shit ❤️

      Radera