Att stå upp för dem som inte kan - djupa biverkningar av Pride

Pride är information och diskussion, allt från vad läkare bör veta om hbtq till hur svenska företag kan göra skillnad i världens näringsliv när det handlar om hbtq och värderingar. Lugnt, upplysande och intressant. Och ibland får jag frågan – ”Behövs verkligen Pride? Det är väl överspelat vid det här laget?”

Under ett av minglen undrade någon om jag inte skulle gå med i Prideparaden i sektionen ”Marching for those who can´t” på lördag. ”Tyvärr” sa jag, ”jag ska med båten till Gotland” Men sådana petitesser bekymrade inte min samtalspart. ”Äh, Anna – du kan boka om!” Och det kunde jag ju faktiskt!  

Paraddagen

Lördagen började lugnt i min lilla lya på Kvarnholmen. Frukost med vy över Stockholms infart, båtar som puttrar förbi och vind i träd såväl som i segel. Dricker mitt kaffe och känner livsandarna vakna.

En stund senare sitter jag på bussen till söder.  Redan vid Slussen ser jag dem: människor med Prideflaggor, underbara utstyrslar, glitter överallt: i ansiktet, på kroppen, som regnande konfetti men framför allt – i ögonen. GlitterGlädjeÖgon!

Efter en stunds letande hittar jag min sektion i tåget. Jag får på mig en t-shirt med trycket ”Marching for those who can´t”, jag greppar bestämt en insamlingsbössa.

Att marschera för dem som inte kan

Vår sektion har nummer tre av nästan tvåhundra. Alla är klädda i svart och många har klistrat över sin egen mun med svart gaffatejp. Det är en tyst sektion. En tydlig manifestation för alla de i världen som inte kan leva öppet p g a diskriminerande lagstiftning/normer och där många riskerar sina liv om de avslöjas som hbtq personer.

Jag har valt att inte tejpa för min mun. Nu i efterhand är jag glad för det. För det var nog en av anledningarna till att mannen valde att stoppa just mig. 

Varför?

Han står vid gatan. Han har passerat medelåldern med god marginal och ser uppenbart förvirrad ut. Han kommer fram till mig och säger: ”Varför? Jag ser att många har tejpat för munnen - varför?”

Mitt svar är enkelt: ”För att visa att väldigt många hbtq personer tystas och osynliggörs i världen. I ett antal länder kan du dödas för att du är homosexuell. Vi marscherar helt enkelt för dem som inte kan.”

Han tittar mig i ögonen och säger: ”Jag är en av dem”. Sen tar han ett stadigt tag i min hand, kramar den och säger: ”Tack! Tack för att ni gör det här”.

Jag kramar hans hand tillbaka, säger lågt ”Tack” och går vidare. Något är annorlunda. Jag känner inte längre marken under fötterna. Jag är någon annanstans.

Nu vet jag 

Helt plötsligt vet jag varför jag sa Ja istället för nej, varför jag bokade om en båt, varför jag är just på den plats jag är, varför jag går just i den här sektionen och ta mig sjutton vet jag också varför solen bara störtskiner just idag, under sommaren där det mest regnat.

Jag har mött en främling som på mindre än minut tog ett kliv in i min själ och fick hjärtat att växa. Tack du okände för att du stannade mig, tack för att du vågade berätta och tack för att du lät mig förstå att det vi gör spelar roll.

Och jag hoppas att du som tog min hand nästa år kan gå med oss. I stolthet och med glädje. För allas rätt att vara den de är. För att kärleken är större än hatet. Alltid.

Och för dig som tror att Pride inte behövs – det gör den – i hela världen.

Happy Pride!

Relationer – om logik, känslor och mystiska personers tråkighet Del III

I mina två tidigare blogginlägg på temat ologik i relationstänkandet har jag beskrivit tankemönster som inte är logiska och som skapar situationer som är starkt begränsande för relationer. Men vad gör den här föreställningen med oss och våra relationer?

Det inneboende förtrycket i kärleksnormen

Kärleksnormen, som den ser ut traditionellt, minimerar, förtrycker och osynliggör oss som människor, våra känslor och relationsformer.

Kärleksnormen förutsätter ett antal saker:

monogami (du ska bara ha sex men en enda person i hela ditt liv); heterosexualitet (du ska bara ha en partner av det andra könet); barn (vi ska vilja ha och skaffa barn - annars ses inte vårt liv som komplett), penetrationssex (vi ska ha sex med heterosexuell penetration och mannens orgasm som höjdpunkt – andra sexuella handlingar ses som ”förspel” dvs har lägre mindre status) o s v.

Men vad händer om vi ändrar synsätt och tar bort gamla teorier?

Jag tror inte att ett förändrat förhållningssätt kommer att betyda en stor omvälvning i hur vi faktiskt lever. Alla kommer inte välja att leva med flera partners (polyamoröst) eller sväva ut sexuellt. Vi kommer inte att få fler kraschade äktenskap (50% går sönder idag) och fler familjetragedier.

Men ett ändrat synsätt kan få oss att se fler relationer som viktiga. Vi kanske kommer våga möta fler slags personer, få fler upplevelser och lite färre besvikelser.

Dessutom förhoppningsvis – fler nära relationer. Som är på riktigt och inte liknar Hollywoods filmvärld.

Nära relationer

Men för att ändra vårt synsätt måste vi börja med att titta på vad ”ärligt och nära” har för konsekvenser. De flesta människor säger sig vilja ha en ärlig och nära relation. Samtidigt som de inte någonsin vill blotta sig själva. Eh?

Hur kan relationen någonsin bli nära då? Jag menar inte att vi ska vända oss ut och in vid ett första möte. Men många vill vara ”hemliga” i sina relationer, även när relationen är många år gammal.

”Man ska inte veta allt om varandra”. Nähä? Vad betyder det? Vi kan ju inte veta allt om oss själva ens. Kommentaren ”Man ska inte veta allt om varandra” har en innebörd av ”hemligheter” - min partner ska inte få veta allt, dvs jag behåller makten.

Dras du till mystiska personer som inte vill blotta sig, ler hemlighetsfullt när du frågar konkreta frågor om deras person? Känner du att personen sitter på någon slags ”hemligt, djupt, inre”? Ett djup, känslor som du – och bara du ”DEN ENDE” - kan få del av och/eller förväntas locka fram.

Sanningen är att en person som aldrig blottar sig förmodligen använder ett maktspel. Genom att hålla garden uppe behåller hen makten. Samma person vill oftast att den andre ska visa sig helt - i hjärta, tanke och själ. Hen vill ha partnerns fulla fokus och förtroende, men ger ingenting egentligen tillbaka.

Om en person, oavsett könsidentitet, kör på ”mystik” i någon form är mitt råd att du ska dra fortare än kvickt. För hur ska du/ni kunna skapa en öppen, nära och ärlig relation under sådana förutsättningar? Den ene ger allt och den andre ingenting.

För du är väl värd att ha en nära relation, där samtliga involverade tillåts växa och utvecklas? Tänkte väl det!

Första steget i att ändra beteenden är få syn på dem. Nästa gång du ser en mystisk person. Se efter om det egentligen finns så mycket bakom slöjorna.

Ps: Personer som försöker producera en ”air” av mystik runt sig, betyder ofta att de försöker lägga rökridåer över sin inneboende t.r.å.k.i.g.h.e.t. En teori som efter mina 51 år i livet aldrig kullkastats. Så. Cut the crap. Be real. Du har allt att vinna.

Ps 2: Och skulle du nu vara tråkig. Det finns säkert en eller fem personer som dras till dig i alla fall utan eventuella rökridåer. Ds

Relationer – om logik, känslor och mystiska personers tråkighet del II

I mitt förra blogginlägg funderade jag över en del faktorer som verkligen inte är logiska i våra sätt att se på relationer. Som egentligen bara är fria konstruktioner utan logisk grund.

Tankar som att vi kan inte älska flera. Eller att det bara finns en enda person som är rätt för mig. Och att man alltid är otrogen om man har sex med någon annan än sin livslånga partner.

De här konstruktionerna har många stödteorier som är lika ologiska.

Låt oss säga att vi väljer att ha sex med fler än en fast partner (”otrohet” eller ”öppna relationer”). Då säger stödteroing att ”om det verkligen vore så att de älskar varandra, på riktigt, skulle de ju inte vara otrogna/attraheras av andra”.

Dvs vi fortsätter, med en dåres envishet att hävda att det bara finns EN prins eller prinsessa för oss alla. EN enda.

Med de flesta av oss haft flera kärlekar, av olika sort genom livet. Kärlekar som kanske varit fantastiska, blir snabbt förringade och förpassade till papperskorgen när nästa kärlek kommer. Därför att vi är itutade att den tidigare ju inte kan ha varit ”den rätta”.

Tänk om den var det? Den kanske var rätt, där och då. Och kanske också framåt om vi vågade se relationer på andra sätt.

Att bli absorberade

Tanken på den ENDA rätta ställer till det också på andra sätt. Det innebär t ex att så fort vi känner attraktion, måste vi erövra eller uppslukas av just den personen. Och ingen annan.

Vi går miste om ett antal upplevelser, samtal och möten. Vårt fokus på en enda medverkar till såväl underdrifter som överdrifter. Vi får förstorar upp händelser och ageranden (som ord, gester, blickar). Vi förminskar eller nonchalerar negativa eller destruktiva beteenden hos den andre/a. Allt för att pressa in personer vi ser som attraktiva i facket ”den rätta/e”. För det måste hen ju vara (!) för att vi ska kunna ha sex. Särskilt om vi är kvinnor. Jo, för "fin flicka" syndromet är i allra högsta grad närvarande även 2015. 

Det absorberande beteendet medför ofta rejäla felbedömningar och besvikelser. Istället för öppenhet för olika slags möten, stänger vi in såväl oss själva som den andra personen.

Konkurrenstänkandets konsekvenser och ologiskhet

Och så den mest ologiska av alla stödteorier – konkurrenstänkandet. Jag måste konkurrera med potentiella eller befintliga partners. Men vänta, om det bara finns en enda som är rätt, varför måste jag då konkurrera, då är det ju självklart att det är vi?  Och om det finns flera rätta (kanske samtidigt) då går jag ju inte miste om den STORA kärleken även om det finns andra partners i bilden.

Konkurrenstänkandet är otroligt vanligt. Jag ser den varje dag så fort den heteronormativa radarn går igång. Mannen som inte känner kvinnan, men med sitt krosspråk markerar revir – så att andra män inte vågar närma sig.

Kvinnan som bokstavligen talar inte tillåter andra kvinnor att närma SITT rov – förlåt – sin kanske kommande ENDA kärlek. 

Det blir en total ickerespekt av andra. De missar trevliga samtal och vänskapsrelationer i sin iver att konkurrera.

Och de personer som lever i andra relationer än traditionellt monogama (de finns), får hela tiden hantera en brist på respekt som uppkommer.

En kvinna som är beredd att bejaka sitt intresse för flera personer, blir sedd som ”lättillgänglig/lättfotad”. En man som en riktig ”player”.

Bägge behandlas respektlöst eftersom den relation de har inte ses som ”äkta” utan att de inte träffat ”rätt” - inte hittat DEN ENDE.

Märkligt nog har jag träffat väldigt många som på en minut vet, att de, just de och ingen annan, är ”DEN ENDE” och då går in med svärd, hjälm och sågklinga.

Och jag frågar mig: Varför? För OM det nu bara finns EN RÄTT person, så behövs det väl inte konkurreras? Väl?

Relationer – om logik, känslor och mystiska personers tråkighet

Drakar gjorda av konstnär Niko Caspers.

Detta är det första inlägget av tre där jag funderar över föreställningar kring känslor och beteenden i kärleksrelationer. Många hävdar ju att det inte finns logik när det handlar om kärlek. Jag säger att att det finns! Vi vill bara inte se logiken. Är det dags för ett paradigmskifte i kärleksrelationer?

Redan tidigt funderade jag över det här med relationer. Jag reagerade och förväntningar och beteenden som inte gick ihop, inte verkade logiska.  

Tidningen Starlet lärde mig tidigt (från ca 11 års ålder) att jag:

1. Förväntades träffa en MAN (kön och heterosexualitet var uppenbarligen viktigt)
2. Vi skulle bli BLIXFÖRÄLSKADE
3. Denna relation skulle vara RÄTT
4. Den skulle vara DEN ENDA RÄTTA
5. Och - det visste man direkt. Stjärnor började snurra runt ens huvud när man såg personen. (Vilket i sig var förvirrande eftersom stjärnor också kunde skildra hjärnskakning. Särskilt om man läste tidningen Min häst)

Samtidigt med idén om den stora kärleken, kom berättelsen om (den förväntade) svartsjukan. Svartsjukan skildrades som en fullkomlig självklarhet.

Vi skulle känna svartsjuka och vi skulle absolut agera på känslan. För man visste ju aldrig – rätt som det var kunde en annan kvinna/tjej, förmodligen mycket snyggare än jag, snorpa mannen i mitt liv. Han skulle dessutom då gå bakom ryggen på mig.

Jag fick inte ihop det. OM det nu finns EN enda rätt person som passar med mig, då var det väl inget problem? Då skulle vi väl veta det och inte luras? Då passar han ju inte med någon annan?

Och om den där MANNEN verkligen älskade mig – var det verkligen ett stort problem att han kysstes och vänslades med någon annan? Att ljuga och bedra finns väl inte där äkta kärlek finns?

Jag fick inte ihop logiken. Faktum är att jag nu, väldigt många år senare, fortfarande inte får ihop det. Och jag vågar nog hävda att ingen annan heller får ihop logiken.

Ändå väljer största delen av mänskligheten att leva med denna helt ologiska världsbild.

Det hela påminner om den tidigare geocentrisk världsuppfattningen att alla planeter kretsar kring jorden utifrån föreställningen att jorden var Guds skapelse. Alla indikationer på att planeterna i själva verket kretsade kring solen, bortförklarades av en mängd stödteorier som inte var särskilt logiska.

Så vad har vi för stödteorier när det kommer till relationer?

Otrohet/sexuell trohet och flera relationer genom livet

En av teorierna handlar om otrohet. Undersökningar säger att otroheten flödar. Och trots att vi ser och hör att ”de otrognas” berättelser ofta innefattar känslor för flera personer, hävdar vi kärlekens monopol. Det vill säga: vi säger att vi kan älska en och endast en person. I alla fall när sexualiteten är involverad.

Men tänk om allt bara är fria konstruktioner?

Tänk om vi visst kan älska flera innerligt och sexuellt? Tänk om det finns fler partners som vi passar med? Och tänk om otrohet inte egentligen finns – vad spelar det för roll om vi har sex med någon annan om min partner och jag har en sådan överenskommelse.

Hur skulle våra relationsmönster då se ut?

Gaycommunityt Qruiser - en arena för heterosexuell maktutövning

Idag pratar vi alltmer om den heterosexuella normen. Normen som innefattar ett antal föreställningar: att det finns två kön (man/kvinna) och dessa två är helt olika varandra. De två könen förväntas också åtrå varandra, leva monogamt och vilja skaffa barn.

Dessutom finns det förväntningar utifrån varje kön, om hur vi ska agera, hur vi ska känna och hur vi ska vara. Generellt förväntas det som är kopplat till maskulinitet vara mer värt, och det som är kopplat till femininitet mindre värt.

Personer som inte lever i traditionella man/kvinna förhållanden, dvs de i hbtq-kretsar, ifrågasätter självklart ofta heteronormen. De möter den varje dag och blir hela tiden påminda om de orättvisor som finns inbyggda.

Ändå verkar det som att heteronormen också styr hela gayvärldens beteende!

Mail

Härom dagen fick jag ett mail av en okänd heterosexuell man på en sajt som heter Qruiser. Det är en sajt för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queers.

Alla får vara där, också en heterosexuell man, Men alla, oavsett sexuell orientering, förväntas följa svensk lagstiftning och visa respekt. Allt enligt Qruisers policy.

Mailet jag fick lydde:

"Hej du ser skön ut, Jag kommer till Visby om några dar och då kan jag knulla dig i munnen och röven. Vad säger du om det?"

Mitt svar omedelbara svar var: ”Jag säger att du är en idiot. Säg hej till supporten”.

Policys med manliga undantag

Eftersom jag väl känner till Qruisers policys förväntade jag mig en omedelbar avstängning av personen i fråga eller åtminstone en skarp tillsägelse. Svaret från supporten/moderatorn lät inte vänta på sig:

”Om du vill slippa liknande kontakter bör du kryssa i att du inte vill ha kontakt med män”

I detta svar går att läsa ut en massa antaganden, föreställningar och värderingar:

1. Män trakasserar. Get use to it!
   
   
2. Kvinnor, transpersoner och queera personer trakasserar inte. Någonsin.
   
   
3. Du är inte (en riktig) flata. Om du inte avsäger dig all kontakt med män får du "tåla" sexuella trakasserier. För om du nu skulle vara en riktig flata ”måste” vi på Qruiser agera för vi är ju en homo... Ja, en sajt för homosexuella och (uppenbarligen) heterosexuella. Bi, trans och queer försvann på vägen. Ups!
   
   
4. Män har högre status än kvinnor. Som kvinna förväntar sig uppenbarligen Qruiser att jag anpassa mig och mitt utrymme till förmån för den som trakasserar. Och den är ju enligt moderatorns kommentar i regel alltid män. Eftersom det är jag (som kvinna) som ska vidta åtgärder har män en given rätt att uppföra sig respektlöst/trakassera/ta större plats.
   
   

Potentiella våldtäktsmän & kvinnlig skuld

Moderatorn på Qruiser använder sig av (hetero-)sexistisk retorik och skuldbeläggning av kvinnor. Exakt samma som vi ser när någon anser att kvinnor får skylla sig själva för att de burit korta kjolar eller har druckit alkohol, när de blir sexuellt trakasserade eller våldtagna.

Det är extra intressant att moderatorn/supporten verkar anse att umgänge med män automatiskt medför en risk av trakasserier och att vi kvinnor måste inse att det ingår i paketet så fort vi tillåter män att kontakta oss!

Qruiser hanteringssätt verkar komma ur ett synsätt där alla män är potentiella våldtäktsmän. Jag hade kryssat i att ALLA, män, kvinnor, queer, trans – you name it, får kontakta mig. Det är INTE detsamma som att säga att de får trakassera mig.

Konkret betyder moderatorns agerande att heterosexuella män har större rättigheter än en bisexuell kvinna. Och det på en sajt för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queers.

Osynliggörandets makt

I ett svar till moderatorn ifrågasatte jag direktiven om att ”inte tillåta män att kontakta mig” utifrån Qruisers policys (som säger sig följa svensk lagstiftning inklusive sexuella trakasserier) samt att användarna förbinder sig visa respekt.

Det enda svar jag får efter några dagar är att”Ärendet är stängt”. Moderatorn har dessutom raderat vår mailkonversation samt mailet från mannen som trakasserade mig (som jag hade sparat i min inkorg).

Håll käften och välj: man eller kvinna

Vem kan tyda på något annat sätt än att personen/erna bakom moderatorn anser att jag som bisexuell kvinna ska hålla käften och välja sida?

Hanteringen visar en könsbinär och läggningsbinär inställning. Den delar upp oss i ”riktiga” män och ”riktiga” kvinnor och de som växlar/flyter mellan de rollerna osynliggörs (som trans och queer). Du är antingen homo- eller heterosexuell.

Om du råkar anse dig vara bisexuell, så får du vackert anpassa dig till en roll i taget. Och låter du bli får du skylla dig själv!

Qruiser – face it. Ni har ingen aning om vad "hbtq" innebär. Not even close!

PS: Tips till Qruiser: inför en ”sextrakasseramiggärnaknapp”. Det skulle göra handläggningen av många ärenden lätta. Å andra sidan är de väl redan lätta. Män har alltid företräde, oavsett läggning. Kvinnor, trans, queers och annat löst folk värderas sen i en fallande skala. DS

Happy Pride!

Kärlek, inkludering och respekt. Och ännu lite mer kärlek! 

Folk, folk. Så mycket folk! Jag står där, i utkanten av människohavet. Bredvid mig står tre personer som smörjer in varandra med guldglitter. Deras enorma lösögonfransarna vippar. På andra sidan; två kvinnor med sandaler, sommarklänning och en barnvagn prydd med flagga. Alla är här av samma anledning. Det är Pride!

Efter några minuter kommer några personer springande emot mig, kramar och säger: ” – Vi är så otroligt glada och stolta att du är här och vill gå med oss!” Jag fattar ingenting. Det är väl fullkomligt självklart att jag ska gå med!

Vi tränger oss fram, säger ”– Ursäkta, men vi ska gå i tåget!” Människohavet öppnar sig villigt och efter någon minut är vi där, mitt i paraden. Människor jublar, kastar konfetti, blåser såpbubblor på oss, med oss! Jag tittar på mitt barn och visar mina armar. Resta armhår! Rysningar och lycka. Jag slås av det märkliga att jag går i en parad för något som borde vara fullkomligt självklart - människors lika värde.

Det är då jag inser. Att det inte alls är självklart för alla. Att inte alla föräldrar går i tåget. Att inte alla föräldrar förstår att det inte bara handlar om våra barn, utan om oss, om världen, om synen på människan och individen. Om människans rätt att älska vem vi vill, med vem vi vill och bli respekterad för det.

Under mer än 40 år har kampen för HBTQ personers rättigheter förts runt om i världen. I Stockholm startade RFSL den första ”homosexuella befrielseveckan” 1979 och från 1998 har den ideella föreningen Stockholm Pride varit arrangör för Stockholm Pride. I Umeå har Pride funnits med länge, i Västerås firas Pride för andra året, Gotland kommer till hösten att ha sitt tredje. Runt om i landet sprider sig Pride sakta men säkert. Inflation säger en del. Utveckling säger jag.

I Sveriges har vi en idé om att vi är öppna och toleranta. Och visst har vi större möjlighet att leva samkönat, jämfört med många andra länder. Homosexualitet är inte längre olagligt och klassas inte längre som sjukdom.

Trots det hör jag nästan dagligen historier om hur religiösa samfund med förbön försöker ”bota” bisexualitet. Att mina homosexuella vänner blir jagade i tunnelbanan. Själv har jag blivit fysiskt hotad på öppen gata av en okänd man för att han definierade mig som flata. Det läggs ut hemadresser på nazisajter med uppmaning om att slå, våldta eller döda transpersoner, gay eller kvinnor som haft fräckheten att upplyfta sin röst offentligt.

Det är inte tomma hot. Sverige har, sin öppenhet till trots, en stor andel hatbrott. Människor kränks, misshandlas, till och med mördas för att de lever samkönat eller bryter traditionella köns- eller samlevnadsmönster.

Som förälder har jag haft min del av oro. Som när mitt barn bosätter sig i en del av Sverige som är känt för främlingsfientliga strömningar och stora andel hatbrott. Hat vill man inte ha runt sitt barn. Runt mina (och andras) barn vill jag slå en ring av kärlek, inkludering och respekt.

När mina unga vuxna säger: ”– Tack för att du går med oss!” svarar jag uppriktigt: ”– Jag gör detta för mig!” Jag tycker det är viktigt. Jag tycker det är roligt! Det är inte uppoffring. Det bara är. För kärleken, mänskligheten och livet. Så där i största allmänhet.

Happy Pride!

Kasta ut dem bara!

Om könsstympning, straff och förändring

I dagarna har det uppdagats att en stor mängd flickor blivit könsstympade. Flickor boende i Sverige. Fruktansvärda övergrepp som skapar såväl rubriker i media som starka reaktioner bland befolkningen. Orden är stundtals hårda; vissa vill förvisa vissa folkgrupper ur landet, andra vill skydda barnen och kasta ut föräldrarna.

Det är så osvenskt! Det skulle aldrig hända bland de riktiga svenskarna! Eller?

Förra sekelskiftet växte gynekologin fram i Sverige och där kunde man, för att ”lugna” kvinnor, ta bort klitoris. Åtskilliga kvinnor dog för de manliga gynekologernas idé om att kvinnokroppen skulle ligga tillgänglig och öppen för vetenskapen, d v s mannen. Man använde syra i livmodershalsen och i livmodern för att skapa denna tillgänglighet. Ingreppen medförde ungefär 100%ig dödlighet och ändå fortgick de.

"Jämställda" Sverige - vår alldeles egna slöja

Att gömma sig bakom att ”andra har det värre” eller att ”vi stympar minsann inte våra flickor” är att ta den enkla vägen. Den enkla vägen är också att skuldbelägga grupper och att fega när det gäller hanteringssätt. Så innan vi slår oss för bröstet måste vi vara på det klara med att könsstympning även skett i Sverige.

Vi har en föreställning i Sverige om vår egen fullkomlighet när det kommer till jämställdhet och jämlikhet. Men när det kommer till förlegade och patriarkala strukturer har vi ännu en bit kvar. Det finns många föreställningar om kvinnors respektive mäns sexualitet, utifrån en heterosexuell norm och maktordning. Om vad som anses ”rätt”, ”fint”, ”attraktivt” och vad som anses vara ”fel” och ”avvikande”.

Vi har en lagstiftning...

Vår lag förbjuder könsstympning även när brottet sker utanför Sverige. Dvs om du bor i Sverige och könsstympar ditt barn, kommer du inte undan straff för att könsstympningen utförs utomlands. Brottet kan ge mellan två och fyra års fängelse. Även förberedelse och underlåtenhet att avslöja könsstympning är straffbart.

Tyvärr hjälper det inte med bara lagen. Den är ett verktyg som kan användas mycket mer effektivt än den gör idag. Men. Det måste också till förändringar inifrån de kulturer som det här händer i. Och den förändringen kan bara komma inifrån. Den kan inte påtvingas utifrån.

Förändring med hammare?

Att slå en annan person i huvudet med ”vi har rätt och du har fel” har väl aldrig fått någon att i själ och hjärta ändra inställning? För mig räcker det att gå till mig själv, se på mina egna reaktioner och var jag utvecklats genom livet.

Har jag någonsin ändrat inställning när någon skällt ut mig, offentligt förnedrat mig, eller talat om för mig att mitt sätt att tänka är absurt och moraliskt fel? Nej, det har aldrig hänt. Ett sådant förhållningssätt har snarare gjort att jag ännu starkare försvarat min inställning. Och jag tror inte att den reaktionen är unik för mig.

Lagstöd är bra och vi bör använda oss av den i det förändringsarbete som måste till. Min upplevelse är att vi måste agera på flera sätt. Det ena är ett förändringsarbete som handlar om syn på sexualitet, kön och heder. Det andra är preventiva åtgärder som utförs inom myndigheter, BVC, skolhälsovården m fl. Här måste det finnas kunskap om könsstympning men också av vår egen, ganska osnygga historia när det kommer till kvinnors kroppar och stympning.

Frågor och öppna samtal som förändringsmetod

I början på 1900-talet började en förändringsprocess inom svensk gynekologi när en läkare ifrågasatte en behandling som alltid satts in hos kvinnorna vid ett sjukdomstillstånd som även män hade. Denne läkare undrade varför behandlingen, som uppenbarligen var verkningslös och medförde att patienterna dog, konsekvent användes på kvinnor men inte på män, trots samma sjukdomstillstånd. En enkel, logisk fråga som fick läkarvetenskapen att ändra inriktning.

När det gäller könsstympning av flickor finns det med stor säkerhet personer i den egna gruppen som inte vill använda den traditionella modellen. Men tysta personer har svårt att förändra om de inte hittar sina likar och har rätt argument för att få till en förändring i gruppen. Det som får människor att ändra uppfattning är andra perspektiv, resonemang, upplysning och med det fler argument - både för egen del och för att delge andra. Och vi måste våga ta samtalen.

När vi människor ändrar oss måste vi ha tillräckliga skäl och förklaringsmodeller för detta. Vi måste ge utrymme att omvärdera, få rätt argument – både för sin egen del, som inför andra i sin omgivning.

Det är här nyckeln finns.