Käften & söt, tyst & lydig - var en man!

Året var 1978. Eller 1977. Jag gick på högstadiet i Hemse, på södra Gotland. Modet var väldigt tajta jeans. Med betoning på tajta. Den dagliga morgonrutinen gick ut på att åla på sig jeansen, det vill säga: lägga sig på golvet, dra in magen och hålla andan medan en drog upp dragkedjan.

Rutin nummer två var att omedelbart knäppa upp gylfen när en kom hem och då äntligen ta dagens första ordentliga andetag. Men vad gjorde det! Tajta jeans var sexigt och snyggt!  Aldrig hade jag en tanke på att ha ett annat plagg. Som lösare jeans eller, hua – kjol! Nej, kjol fanns inte på kartan. INGA tjejer bar kjol. Mer än möjligtvis på skolavslutningen, inte annars.

Sedan kom dagen när KJOLEN tågade in i mitt liv. Det började med att en tjej  i parallellklassen, vi kan kalla henne Lovisa,  kom med kjol i skolan. Lovisa och jag var på intet sätt vänner. Jag vet ärligt talat inte ens om vi hälsade på varandra. Vi hade ingen schism eller så, vi hade nog bara ett gemensamt ointresse av varandra.

Lovisa äntrar skolan med kjol. En ljus kjol med hängslen. Hon var inte en tjej som tog plats, tvärtom. Lugn och tyst. Men med sin kjol väckte hon uppmärksamhet. Hos killarna. Hela dagen drog de upp hennes kjol. Vart hon gick var de, drog upp den, garvade över att de kanske fick en glimt av underkläder. En hel djävla dag av trakasserier. Dagen efter kom hon i byxor.

Det var då jag blev arg. Riktigt heligt förbannad. Skulle killarna sätta agendan för vad tjejer har på sig? Hell no. Samma dag säger jag till min mamma att jag behöver en kjol. Nu.

Jag glömmer den aldrig. KJOLEN. Den var väldigt rutig. Mycket färg. Och knästrumpor till. Förskräckligt ful tycker jag idag men jag hade en MISSION.

I tre veckor slogs jag varje dag. Killarna gick på, sa taskiga saker, kommenterade mitt utseende och framför allt – de slet i min kjol. Jag sparkade mig fri när de var flera, slog (förlåt mig mina barn – ibland får man slåss)  och delade ut en och annan örfil.

Efter tre veckor infann sig lugnet. Jag kunde gå i korridoren utan att någon rörde mig/min kjol. Det var då ytterligare några tjejer vågade sig på att ha kjol.

Nu tänker ni – coolt! En förändring – tjejerna fick ha vilka kläder de ville! Nej då. De andra tjejerna fick kjolarna uppdragna, trakasserade utifrån sin klädsel och framför allt utifrån att vara kvinna. Och de flesta gav upp.

Men jag fick vara ifred. Jag bråkade, jag slogs. Jag var för besvärlig (story of my life). Kontenta: Anna fick ha kjol men inte de andra tjejerna. I protest.

***

En studiekamrat jag hade på Stockholms Universitet är kurd och turkiska.Vi kan kalla henne Letya. Letya berättade för mig att hennes mamma började bära slöja på gamla dagar. Religiösa motiv tänker ni säkert. Absolut inte. Mamman var ateist, precis som Letya. Att mamman började bära slöja berodde på att just den kurdiska slöjan hade varit förbjuden att bära i över 100 år. Att vara kurd i Turkiet har inneburit förtryck under lång tid. Slöjan var en protest.

***

En pojke, 11 år gammal, hittar en dag en klänning på H&M. Han tyckte den var jättefin och föräldrarna accepterade både inköpet och att han bar den. I skolan var acceptansen inte fullt så stor. I dagar, veckor skreks det ”bög” efter honom. Han trakasserades dag ut och dag in. Såväl skola som föräldrar försökte hantera  mobbningen men glåporden fortsatte hagla.

Blev killen knäckt? Gav han sig? Inte en chans. Jag skulle bli förvånad om han inte blev ledsen, trött och modlös mellan varven. Men han verkade drivas av samma känsla som jag; ”vem har rätten att bestämma vad jag ska ha på mig? Efter ett antal veckor fick mobbarna ge upp. Och kanske, hoppas jag, fick just den här skolan en ny, lite mer tillåtande norm. Efter det att hans klädval blivit en protest.


***

Kläder kan vara mycket. De kan användas för spegla grupptillhörighet, för att visa vår identitet (eller den vi vill vara) och de kan vara en protest.

I efterhand inser jag att det var ett slags systerskapskänsla som fick mig att agera som jag gjorde. Det gjorde mig fruktansvärt förbannad att en grupp killar tyckte sig ha rätt att bestämma över någon annans klädsel, i det här fallet Lovisas.

Intressant är att vissa kläder, särskilt de som visar på femininitet, ofta ses som ”svaga”. Inget kan vara mer fel. Min rutiga kjol var motstånd. Letyas mors slöja var motstånd.  Och en 11-årig killes klänning blev motstånd.

Motstånd som mycket väl kan vara början till nya normer. Början till förändring. Kjolen, slöjan och klänningen kan vara starkare än vapen.

Vem kan ta sig rätten att välja vad andra ska bära för kläder? Det frågade jag mig då och det frågar jag mig nu. Sanningen är nog att det finns ett antal personer och regimer som anser sig ha den rätten.

Vad tänker DU ta på dig idag?

Maktlösa män och Karlakarlar

Att våga se sanningen
Nu skrivs det spaltmeter om näthat. Men det är intressant hur fort fokuset ändrades. Från att lyfta kvinnors utsatthet på nätet och det kvinnohat som frodas, kom fokuset att riktas på männen. Frågan om de maktlösa och kränkta männen har nu blivit en debatt där resonemangen i mångt och mycket känns igen i från sammanhang där mäns våld mot kvinnor, våldtäktsmål och mobbingsituationer dryftas.

Förståelse...
Flera har velat lyfta bort ansvarsfrågan från männen. Eller, som de säger, skapa förståelse för varför män agerar som de gör. Ett antal skribenter och politiker har hittat en förklaringsmodell till varför män hotar kvinnor att få basebollträn/knivar uppkörda i underlivet. Likaså varför männen kallar kvinnorna för tillmälen som hora, uttalar sig kränkande om kvinnornas utseende, berättar att de ska se till att kvinnorna ska munknullas, våldtas och sedan mördas. Som pricken över i hotar de att också ge sig på familjen, barnen.

En för enkel förklaring - vanmakt och frustration
De i debatten som försvarar männen har en enkel förklaring. Män känner sig frustrerade. Maktlösa. Kränkta. Männen har inga ventiler för sin frustration. De upplever vanmakt. De är män som har svårt att förklara sina känslor med ord (!).
När Uppdrag gransknings reporter konfronterade män med deras hot och hat mot kvinnor på nätet kom, föga förvånande, dessa lama försvarstal:

”Det var ju bara skrivet i stundens hetta” eller
”Det var ju inte så illa menat” och
”Andra skrev ju också”.

Just de här uttalandena har skribenter menat visa på att männen inte förstår vad de utsätter sin mottagare för. I de här fallen kvinnor.

Den har vi hört tidigare
Har vi hört den här typen försvar och bortförklaringar förut? Jo då. I en mängd sammanhang. Vid mobbning eller när kvinnor tvingas till sex mot sin vilja eller vid första örfilen/slaget.”Jag visste inte vad som hände. Jag blev så arg/upphetsad/upprörd”. ”JAG FÖRSTOD INTE.”

Jag vågar hävda att detta är skitprat! Klart de förstår! De vill skrämma, sätta sig i respekt, skaffa sig makt. Och. De anser sig ha en självklar rätt att göra det. Utifrån sin position som män.

Från vänster till höger och så lite i mitten
Det mest intressanta är vilken bredd den här förklaringsmodellen har. Det är många som visar förståelse för männens ”utsatthet”. Jag ser förståelse i alla samhällsklasser och i olika politiska riktningar. Männen ”blir förstådda” och försvaras bland vänsteranhängare, mittpartier och högern. SD förklarar att de nu måste gå ut och representera de hårt arbetande, SVENSKA männen; de som trängs undan i samhället. De som måste hävda sig för att finnas. De som faktiskt byggde landet. Många av dem som inte ser sig som politiska anhängare – nickar också och säger ”det är inte ok men vi måste förstå att de inte menar så illa”.

Det är de andras fel
Olika grupper av män skyller på att det är de där ”andra” männen. De där dåliga, inte schyssta. Som av en ren händelse kommer alltid de ”dåliga” männen från andra grupper än den egna. Vita män skyller på de med invandrarbakgrund. Icke-vita män skyller på andra etniciteter än den egna. Medelklass skyller på arbetarklass. Arbetarklass skyller på missbrukare. Alla skyller på alla.

Män, kvinnor och upplevelse av makt(löshet)
Det vi vet är att det är män som skriver. Män i olika åldrar, från olika samhällsklasser, olika etnisk eller religiös bakgrund. Deras idé om sig själva är uppenbar. De är ”överhet” i relation till kvinnor. Deras beteende kan omöjligt bara förklaras med utsatthet utifrån en samhällelig underposition.

För om det handlade om en samhällelig underposition borde vi se lågutbildade invandrarkvinnor ute på nätet som skriver hatbrev så fingrar och ögon blöder. De borde kasta brandbomber på sina belackare. De om några, vet vad det innebär att inte ha makt. De om några vet hur maktlöshet och vanmakt känns. Det här är kvinnor som ofta blir utsatta för kränkningar. Ofta bara utifrån att vara kvinnor med annan etnisk bakgrund än den svenska.

Hur kan det vara att män väljer våld, både fysiskt och språkligt? Medan kvinnor som oftare blir utsatta för kränkning, inte tar till våld?

Farliga resonemang när det handlar om våld...
Lars Jalmert är mansforskare och docent i pedagogik vid Stockholms Universitet. Han har forskat om våldsamma män. Jalmert menar att många gånger relateras mäns våld, oavsett om det är riktat mot en livspartner eller mot andra män, till ord som ”heder” och behov av ”ta tillbaka makten”.

Ett "offer" blir ansvarsbefriat
Precis som i den här debatten, väljer vi ofta att förklara mäns våld med att de upplever vanmakt och maktlöshet. Enligt Jalmert är sådana begrepp mindre bra eller t o m direkt felaktiga när det gäller mäns våld. Risken blir att männen som begår våld då blir offer i stället för förövare. Genom att bli offer - blir de ansvarsbefriade.

Det handlar om strukturer
Jalmert menar också att genom att använda ord som vanmakt och maktlöshet är risken stor att våldet/beteendet blir kopplat till individen, när det i själva verket handlar om en samhällsstruktur.

Han menar att mönstren i mäns individuella upplevelse av kränkning och deras behov av hämnd går att se i manskulturens, nationers och organisationers agerande. Det handlar m a o inte om individen utan snarare om en global struktur.

Varför använder inte kvinnor våld?
Vad är det då som gör att kvinnor i oerhört mycket mindre utsträckning använder våld, trots att de oftare blir utsatta för kränkningar?

Jalmert menar att det kan bero på att kvinnor utgår ifrån att de inte har makt och aldrig har haft det. Upplever du dig inte ha makt, finns det inte så mycket att försvara. Medan en situation där en person anser sig ha viss makt och upplever att makten tas ifrån den, ofta leder till våld.

Slutligen
Därför säger jag... lägg ansvaret där det hör hemma. Män. Skärp er! För fan.
Och låt mig slippa biologiska förklaringar. De gör mig bara trött.

Månggifte, misshandel & en dos smygrasism

Uppdrag granskning har nu gjort två mycket uppmärksammade undersökningar där de ville visa på det kvinnoförtryck som frodas i landets moskéer. De lyckades. 

Flera av imamerna (som smygfilmas) avråder kvinnor som blir misshandlade och/eller våldtagna av sina män att gå till polisen. Kvinnorna fick tydligt veta att de inte fick neka till sex eller motsätta sig att mannen skaffar sig fler fruar. 

Kvinnorna skuldbeläggs fast de är offer och får ofta råd som går ut på att de ska underkasta sig för att göra mannen lycklig (underförstått att han då inte behöver slå eller våldta).

Konstaterande: det fanns ett utspritt kvinnoförtryck. Det fanns också motsatsen, där en imam säger att han anser att kvinnan själv väljer vad hon vill göra: om hon vill gå till polisen ska hon göra det. Han stöder det beslut hon än tar.

Ute och cyklar

Det finns två saker jag reagerar starkt på. Det ena är att man i programmet (speakerrösten) jämställer månggifte med misshandel. Vid flera tillfällen lyfts kvinnomisshandel och månggifte som i direkt relation till varandra. Och då tycker jag att man är ute och cyklar!

Det andra är att islam framställs som en (mer) fundamentalistisk religion än kristendom. Det, trots att det i programmet finns troende muslimer som efterlyser en blågul islam utifrån svenska värderingar och lagstiftning.

Fruktsallad med bitter eftersmak

Som jag ser det blandar programmet ihop päron och äpplen och slänger in en och annan apelsin också. Det skulle kunna bli en god fruktsallad men den dryper av bittermandelolja så resultatet smakar ärligt talat skit!

Att jämställa månggifte med misshandel ser jag som ett rasistiskt uttryck. Problemet är inte månggifte. Problemet är en ojämn maktstruktur där männen bestämmer. Att gifta sig med fler behöver inte per automatik vara kvinnoförtryck.

Samtliga relationsformer där en person har lägre status och bestämmanderätt utifrån konvention, är förtryck. Det kan ske i tvåsamma relationer och i flersamma. 

Jag anser att samtliga i en relation, oavsett kön, hur många som än är involverade, ska ha rätten att välja vem och hur många just de vill gifta sig med.

Jag fascineras och för all del, irriteras av detta fokus på månggifte/flersamhet som något negativt . Och jag vädrar rejält med morgonluft för SD och andra med rasistiska värderingar. Ologiska resonemang som spelar på känslor och traditioner är ju en del av mönstret vid krig och försök till etnisk rensning.

Sopa rent framför egen dörr?

Varför inte sätta den här undersökningen i relation till kristna religiösa samfund? Det har tidigare i media beskrivits hur ett antal kristna samfund (bl a Jehovas vittnen, Frälsningsarmén, Katolska kyrkan m fl) har gått förbi samhällets lagar, genom att själva, internt i sin organisation, hantera bl a våldtäkter och pedofili.

Flera av dessa samfund använder sig av ”äldreråd” som består av äldre män (så klart). Äldreråden anses vara överhuvudet i församlingen och deras ord står över svensk lag. Därför behöver man aldrig dra in polisen.

Fruktansvärda övergrepp som kan fortgå. Gärningsmannen ber om ursäkt i rådet, botas med bön och är sedan fri att fortsätta.

Fundamentalism
Det hela handlar om en enda sak – fundamentalism. Och fundamentalism är av någon anledning alltid sammanlänkat med en manlig överordning. En kan fundera på varför...

Vi borde prata om problemet med fundamentalism istället för som nu: religion utifrån kristendom eller islam. Det finns lika goda kålsupare (läs förtryckare/rädda människor/stora egon) i samtliga led. Medan andra i sin religiösa tro strävar efter ett mer jämlikt och medmänskligt levnadspatos.

Så sluta blanda ihop rent känslomässigt uppburna värderingar och titta på den verklighet som existerar! Ta dig förbi idéen om män som naturligt överordnade och att det endast finns ett sätt att leva tillsammans. Sanningen är att det finns andra sätt att tänka och leva på. 

Förbi vår bekvämlighetszon

För ett tag sedan såg jag ett program om en man som levde med två kvinnor. Kvinnorna hade även de en relation till varandra. Aha! Tänker många. Den manliga drömmen! Tänk att en man får ha sex med två kvinnor och kanske rent av SAMTIDIGT! Denne man sa:

”Alla tror att det är en dröm att leva med två kvinnor. Sanningen är att jag aldrig kan smita! Jag är tvungen att möta mig själv hela tiden. För du kan glida undan om en person säger att du gör något fel men om två säger det...Då kommer du inte undan.”

Underförstått: han väljer att leva i en relationsform som knuffar honom ur sin bekvämlighetszon hela tiden. Hur många vågar det?

Inte skitnödiga patriarker i alla fall. Och inte andra rädda människor heller.