Damen med tårtan

Jag har fått ett nytt epitet. Jag är numer La Senora con la tarta. Det vill säga: Damen med tårtan.

Det hela började min andra dag i Las Palmas. Jag och mitt sällskap sitter ute och har just avnjutit 2 rätter av den 3 rätters lunch vi beställt. Jag har stora bryderier kring vad jag ska välja till dessert. Det finns glass, chokladmuffins och ”tarta”, dvs tårta.

Jag älskar en god dessert. Men tycker det är en väsentlig skillnad mellan ett ypperligt bakverk och en endast sockerstinn produkt. Och jag vill ha det ypperliga! Så jag funderar, vänder, vrider, pratar med mitt sällskap om detta viktiga beslut. Jag har nästan bestämt mig för att ta det säkra för det osäkra. Dvs ta den där chokladmuffinsen trots att mitt begär säger ”TÅRTA”.

Snett bredvid mig sitter ett par. Precis innan servitören hinner komma fram till vårt bord för att ta upp vår beställning på dessert ser jag att paret tagit in varsin bit av denna ”tarta”. Jag inser att nu har jag chansen. Att få veta vad jag ska beställa. Fokus är vad som gäller!

Jag släpper inte kvinnan med blicken när hon stoppar den första skeden tårta i munnen. Jag väntar, flera millisekunder, håller andan. När hon njutningsfullt blundar och säger mmmm, vågar jag andas igen.

Det är då hon öppnar ögonen och möter min blick. Först blir hon lite generad. Jag ler glatt och gör frågande tummen upp. Hon svarar med att forma tum- och pekfingret till ett ”o” och sedan utbrister hon ”Excelente”!

Jag beställer min tarta och den är precis så fantastisk kvinnans reaktion visat. Choklad med ett uns bitterhet(kaffe eller sprit) möter mjuk grädde och karamell. Totalt underbart! Jag sjunker in i njutningen.

En stund senare passerar paret mig med en kartong. Kvinnan vinkar glatt åt mig och pekar på kartongen. Jag förstår att den här tårtan är för fantastisk för att lämna därhän. Hon frågar på spanska om jag tyckte om den. Jag svarar på engelska ”You made my day! This was absolute faboulus!” Hon ler och går.

Fyra dagar senare, stegar vi in i en bokbutik. Här ska det köpas spanskt lexikon! Mitt sällskap förklarar för kvinnan i butiken vad för slags lexikon han vill ha. Kvinnan lyssnar inte. Hon stirrar på mig. Och utbrister: La Senora con la tarta! Mitt sällskap säger förrvirrat ”No, no”. Men kvinnan och jag utropar ”Si,Yes,Si”!

Vi börjar prata; om Las Palmas, vad det finns att uppleva, vart vi kommer ifrån, ja allt. Det visar sig att hon är tyska (trots sitt sydeuropeiska utseende) och hon säger efter en stunds intensivt prat – Vi ses igen! Och ja. Jag tror vi gör det.

Möten kan ske på allehanda ställen. Som över en fantastisk tårta.

Lucia – död & frihet

Den 13 december är det exakt 12 år sedan min pappa dog. Han dog på luciadagens morgon, precis på det sätt han alltid önskat. Jag kan höra hans röst i mitt huvud: ”Jag vill dö knall och fall, inte ligga och plågas”.

Och visst, så småningom kände jag att det var skönt att döden kom precis på det sätt han önskat. Men när det hände var det fruktansvärt. Jag var fylld av dåligt samvete lång tid, kanske år, efter hans död.

Den 12:e december kom jag hem på kvällen och det fanns ett meddelande på telefonsvararen: ”Hej Anna, det är pappa. Jag ville bara höra hur det är med dig”. Jag kan ännu höra den småländska dialekten smeka mitt öra. 

Småländska är ”hemma” för mig. Än i dag stannar jag till och lyssnar extra när Oskarshamnsmålet någonstans når mina trumhinnor. Just den här kvällen var jag trött och tänkte - jag ringer honom i morgon bitti.

Jag fick aldrig ringa pappa på Luciamorgonen. I stället fick jag åka till bårhuset och ta farväl. Den 13:e december år 2000 väcktes jag av telefonen där min syster talade om att min pappa dött. Och jag minns min tanke när jag fick beskedet: nä, det går inte. För jag ska ringa honom. Fråga om han sett lucia på tv och om det var vackert. Han kan vara död i morgon men inte idag.

Trots mina irrationella tankar sa min mun rätt saker. Såna där som: När dog han? Hur? Kan vi syskon få se honom? Märkligt hur vi reagerar vid smärtsamma besked. Munnen rationell och huvudet totalt förvirrat.

Musik var viktigt för pappa. Han njöt av sång, som luciakörer och hans egna stämma ljöd klar i Hablingbo kyrka när det begav sig. Särskilt kyrklig i övrigt var han inte. Nattvarden tog han aldrig med förklaringen att ”han minsann inte syndat sedan konfirmationen så vad skulle det vara bra för?” 

Dragningen till kyrkan handlade om sången. Sång fanns självklar plats för i vardagen.Som barn har jag suttit många timmar på traktorn där han sjungit ”Karl-Johan på snippen”, ”Pärleporten” eller deklamerat dikter.

Förutom musik fanns det en särskild dag som var viktig för honom. Det var Annadagen. Den 9:e december. Det firades aldrig namnsdagar hemma hos oss men just Annadagen var något speciellt. Jag tror det hade med min farmor att göra. Hon hette också Anna.

Varje Annadag ringde pappa och grattade. Dagen var inte alls viktig för mig. Det var en dag som alla andra. Men nu, varje 9:e december sedan hans bortgång, väntar jag på samtal från pappa. Väntar och väntar, trots att jag vet att det inte kommer.

Det är märkligt i vilka sammanhang vi saknar och minns de som dött ifrån oss. Jag har aldrig känt saknad vid de där stora högtiderna som jul, årsdagar mm. Men Annadagen. Då saknas min pappa.

Idag är det den 13 december. Lucia. Sång. Ljus. Härom dagen, på Annadagen väntade jag ett samtal. Och tankarna på honom finns kvar. Just idag ekar hans röst i mitt huvud, i den ordlek vi hade när jag var liten. Pappa sa: ”Fri som”? Jag sa ”Fågeln”. Frihet var något han alltid längtade till och aldrig kände.

Pappa var mannen som bar en inre rastlöshet, en ständig känsla av ofrihet, av att livet nog var bättre någon annanstans. Han hade stora behov av bekräftelse, kärlek och att vara bra nog. Eller bäst; den bästa pappan, den bäste maken, den bäste mannen. Krav helt omöjliga att leva upp till, som gjorde honom olycklig och till något helt annat än han ville vara.

Jag är så lik honom. Och så olik. Vi har pratat, bråkat, hatat, älskat, varit nära, hållit distans. Och ibland bara varit.

När jag mötte pappas kalla kropp i avskedsrummet såg jag för första gången total frid i hans ansikte.

Fri som. Fågeln.

Tack för att jag fick vara ditt barn.

Förlamande känslor & halsgrodor

Har du någonsin varit med om att känslor fullständig förlamat dig? Eller känsla av att du rör dig i sirap? Allt går i slowmotion.

Själv är jag logisk, en känslomänniska (litar på mina känslor) och väldigt rationell. Vilket betyder att jag är väldigt bra på att vara cool i mycket stressade situationer.

Ofta tycker jag att det värsta, de där förlamande känslorna, kommer senare. I det akuta handlar man snabbt och rationellt. Men sedan - när det akuta stillats och det där andra måste tas i, då tar allt tvärstopp. Det kan handla om rent praktiska saker som helst plötsligt blir väldigt känslomässigt jobbiga. Det kan handla om telefonkontakter, möten och samtal. Om sånt som ”måste” göras/tas i. Och helt plötsligt går allt i ultrarapid!

När jag är mitt i saker jag upplever jobbiga - det kan handla om allt från privata bekymmer till säljsamtal, kan jag få den där förlamande sirapskänslan. Som är just – en känsla. Men djäklar vad den påverkar min kropp och mitt agerande!

En klok kvinna sa en gång: Svälj den största grodan först! Det vill säga: gör det jobbigaste först. Det är ofta en bra taktik. Jag är bra på att greppa den där enorma grodan (eller kanske det ibland rent av är en padda) och svälja den. Vips åker resten av grodorna med i bara farten.

Och ibland. Sitter grodeländet kvar i halsen. Du sväljer och sväljer och den försvinner inte. Vissa grodor är mer hårdsmälta än andra....

Det är då man behöver mentala strepsils. Alternativt en hagelbössa mot halsgrodor. Ofta kommer strepsils/hagelbössorna i form av människor som ger dig ny input och/eller styrker dig på olika sätt.

I goda relationer turas vi om att vara mentala strepsils, bollplank eller påhejare.

Precis som negativa känslor påverkar oss kroppsligt, gör positiva känslor det också. Hur lätt känns inte kroppen efter ett gott skratt och hur varmt känns inte hjärtat när du delar nära upplevelser med någon du tycker om?

Vi kan också få kroppen att känna glädje genom att göra. Genom rörelse; att promenera i skogen, dansa till musik vi tycker om eller genom att måla en tavla. Jag vet hur skönt det känns när stegen bara flyter under ett aerobicpass och munnen bara ler. Och ler. Och ler.

Energin fylls på. Tankar kroppen.

Kroppen och själen med alla sina känslor är sammanlänkade. (Sorry René Descartes – din teori med åtskiljande av kropp och själ funkar inte) Lite natur, grodstrepsils (bra vänner/människor) och en och annan dans är nog de bästa botemedlen när det kommer till förlamande känslor.

Och champagne förstås.

Om att vara snäll...

Vad innebär det att vara snäll? Är det att alltid hålla med – klappa medhårs? Eller är det att också ifrågasätta och ibland ställa krav som känns väldigt jobbiga?

För mig innebär ”snäll” att ibland ställa krav som gör att personen kan utvecklas. Utveckling kräver ofta att man gör sig av med beteenden, ibland människor, som hämmar. Något som inte är smärtfritt.

Jag fostrade min far en gång i tiden. Min far var alkoholist. Han drack i perioder och var då inte en särskilt trevlig person.

Den nyktra pappan var en känslig person och han har lärt mig mycket. Han lärde mig våga känna, lita på mina känslor, prata om dem och jag kände mig alltid älskad. Den onyktra pappan var lite som att möta Mr Hyde.

Jag var väldigt tydlig med att jag inte hackade i mig Mr Hydes närvaro. När min far ändå gick över gränsen genom att ringa på fyllan, hota omgivningen med våld och annat smått och gott, markerade jag med att säga: Nu räcker det. Jag har inget mer att säga dig. Sedan pratade jag inte med honom på ett år. Trots att han bad (jag lade på luren) och hans ”fjälla” bönade (luren åkte på även här) gav jag mig inte. Jag hade fått nog.

Ett år av tystnad. Ett år där jag hann bli gravid och föda barn innan jag tog upp kontakten igen. Då grät pappa av lycka. Han slutade med sina fyllesamtal till mig och lugnade ner sig betydligt.

Men många tyckte jag var hemsk. Vara gravid och inte prata med sin pappa!

Men var jag hemsk? Vad är mest kärleksfullt? Att markera och ge en person möjlighet att ändra sig? Eller att låta ett destruktivt beteende fortgå vilket troligen leder till att all kärlek till personen kommer dö?

Jag har funderat mycket på de förställningar vi har kring olika slags relationer både när det gäller att vara ”snäll” och att ställa krav. Markeringen mot min far hade för många varit fullkomligt självklar om det hade handlat om en vän. Om en vän betett sig som min far gjorde, hade folk KRÄVT att jag aldrig mer skulle ha med personen att göra. Jag skulle förmodligen också förväntats avsky den personen för resten av livet.

När en familjemedlem sviker eller beter sig destruktivt tycker omgivningen i o f s att det är hemskt. Samtidigt förväntas vi förlåta väldigt extrema beteenden inom just familjen, vilket skapar en mängd möjligheter för destruktivitet.

Att förväntas att i familjens namn alltid acceptera föräldrars eller vuxna barns beteenden, gör t ex att missbrukande personer ges ett alldeles för stort utrymme att fortsätta sitt missbruksbeteende. Helt enkelt för att man är släkt.

Snacket om att blod är tjockare än vatten och till det hänvisa till släkt tycker jag är rena nyset. För släkt kan lika gärna vara min alldeles egen skapade släkt. Det kan handla om nära vänner, att ”adoptera” andra föräldrar, syskon. Släkt behöver inte nödvändigtvis betyda blodsband.

Mitt hemska (eller kärleksfulla) beteende gäller också mina vuxna barn. Om jag ser mitt barn ha ett destruktivt beteende och jag vill hjälpa mitt barn att ändra sitt liv, skulle jag klippa kontakten om det vore så att det var det som behövdes för att barnet skulle få syn på vidden av sitt beteende.

Självklart med öppenheten att finnas där om beteendet tas tag i/ändras.

Jag ser inte att det är kärleksfullt att låta omgivningen leva destruktivt. Jag kan kanske inte hindra en människa att göra det. Men jag kan välja att inte vara en del av det beteendet. Det kan kräva att man bryter kontakten. Ibland för ett kortare tag och ibland för hela livet.

Jag kan förstå smärta i livet. Jag kan på många sätt förstå destruktiva beteenden. Det jag har svårt att förstå är människors fördömande om man visar ”tuff kärlek”. För vem älskar mest? Den som inte vågar/vill/orkar ta tuffa beslut eller den som på riktigt bidrar till en förändring?

Samarbeten & Ja-ordet

Gotland goes Queer! Gotland Pride. Äntligen! Vi har skrivit historia.

För ett antal veckor sedan frågade RFSL Gotlands ordförande Petra mig om det var ok om de använde samma ”slogan” jag skapade för BurlesQue Bar, dvs ”Gotland goes Queer!” – Självklart, sa jag. The more – the merrier!

Ju fler vi är som lyfter HBTQ och andra mångfaldsfrågor desto bättre. Då slog det mig. Hur olika vi är när det kommer till att vilja samarbeta, att acceptera olika sätt att jobba, vara och leva.

Jag har befunnit mig på ett antal arenor genom livet – i vården, kulturen, akademin och ett och annat uniformsyrke. Jag har varit involverad i ett antal föreningar. Jag har befunnit mig på ställen där arbetet flutit på och på andra platser där det känt som om varenda rörelse, tanke och individ varit indränkt i sirap.

Vad är det då som kännetecknar det där smidiga och kreativa samarbetet?

För det första börjar det med ordet: Ja! De övriga komponenterna är tillit, respekt och att vilja utveckling. Då kan vad som helst växa och blomma! Till och med när vi tycker olika. De här komponenterna är de samma som i vilka konstruktiva relationer som helst. Oavsett om det handlar om goda kärleksrelationer, vänskapsrelationer eller arbetsrelationer.

Lika betryckt som jag blivit av misstänksamhet, människors rädsla för att släppa in och inpissade revir, lika lycklig har jag blivit när jag mött öppenhet och nyfikenhet. Ibland har jag mött öppenhet där jag inte alls förväntat mig det och då blir jag bara så där in i hjärtat varm och tänker – ja! Det är genom möten och tillit det sker!

Säg ett rungande JA. Säg det en gång till. Och en gång till. Säg sedan NEJ några gånger på raken. Lägg märke till vad som händer i kroppen. Ett ord öppnar. Ett annat stänger.

Ibland måste vi säga nej – för att må bra, för att sätta gränser, för att vi behöver stänga. Men ofta blir vår kropp och själ glad av att säga ”JA”. Utan ett antal Ja hade vi inte haft Gotland Pride.

Ja! Ja! Ja! JA.

Tillit och Risgryn

I helgen var jag på ett väldigt vackert bröllop. Brudparet strålade förälskade, lyckliga i att ha hittat rätt. Risgryn regnade över dem, likaså lyckönskningar. Det var ett brudpar i sin rätta bemärkelse. Två brudar som älskar varandra, som såg varandra in i ögonen och var nära, så nära.

Prästen höll ett vackert tal. Om tillit. Om kärlek. Om att våga släppa in. Släppa nära. Jag kände så väl igen det. Den där längtan av att vilja släppa någon nära och rädslan för att göra det. Och den totala lyckan när man vågar släppa in på riktigt, hela vägen. Äkta tillit, när man hittar den, är på något sätt både eufori och trygghet på samma gång.

Äktenskapslöften gavs med stolthet. Där ingår meningen ”Jag lovar att alltid vara dig trogen”. Mina tankar for iväg. För vad innebär just det löftet? Vad är att vara trogen, att visa trohet? För många står ”att vara trogen” för att endast ha sex med sin partner, i en tvåsam relation. Att sveket i att vara otrogen endast har med sex att göra.

För mig står trohet för ömsesidig respekt. Det betyder att jag visar hänsyn, ser min partner som värdefull och att vi möter varandra. Att jag vill min älskade väl, vill se personen utvecklas och vara en aktiv del i det. Det betyder inte att alltid tycka samma saker och att man alltid måste anpassa sig. Trohet, precis som kärlek, är inte bara ord. Det är handling. Trohet är att se någon hela vägen och uppskatta, verkligen uppskattar att få vara nära den personen. Att ”trohet” per automatik har med sexualitet att göra förstår jag inte.

Jag har åtskilliga gånger i mitt liv träffat personer som förnedrar sin partner inför andra. Det kan handla om att förlöjliga, driva med eller säga nedsättande saker. För många är det en självklar del av vardagen och samlivet. Och av någon märklig anledning tycker de flesta att det här beteendet är, om inte OK, i alla fall något som ”inte är så farligt”. Floskler om ”det är så det är” och ”lite skämt får man väl tåla” har jag hört så öronen ruttnar.

Min känsla för det detta? ”Inte så farligt” ? My ass. Det här är den verbala kommunikationens form av misshandel. Punkt. Snacka om otrohet! Snacka om att inte respektera/bry sig/värdera den person man säger sig älska. När det sker är det sällan någon som protesterar, reagerar.

Men låt säga att min partner har sex med fler än mig och jag inte har något emot det, då skulle reaktionerna inte låta vänta på sig. Väldigt många skulle tycka att jag inte är respekterad och att min partner sviker mig. Sexualitet som ligger utanför tvåsamhetsnormen/relationen ses automatiskt som förnedring och otrohet. Garanterat skulle folk tycka synd om mig. Alternativt tycka att jag är korkad.

Vad hjälper det att berätta om gemensamma överenskommelser? Överenskommelse som skett i respekt och i samtal. De flesta skulle i alla fall välja att se en part i relationen som offer. Kanske utifrån föreställningen att en part går med på en massa saker för att få behålla sin älskade. Väldigt få ser att en sådan typ relationsform kan gagna alla involverade. Den öppna relationen ses ofta som något som inte är på ”riktigt”. För om man verkligen älskar varandra är man väl ”trogen”?

Vad är trohet? Känner du tillit? Är du trogen?

Besvärlig förälder? You bet.

Det pratas mellan varven om curlande föräldrar. Om att det handlar om missriktad omsorg. Att vi tar hand om våra barn lite för mycket i bästa välmening. Jag tänker att det också kan handla om bekvämlighet. Om än en kortsiktig sådan.

Otaliga gånger har jag hört mina barns odiskreta suckar, andra gånger har de varit förbannade, ibland rent av förtvivlade över att jag inte alltid gjort det de upplevt att en ”riktig” mamma ska göra. ”Du är inte min riktiga mamma”! var ett av barnens stående utfall vid våra sammandrabbningar under en viss period. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde ont. För det kändes. Men jag bet ihop och tänkte något om manipulation och dramaqueens. Den traditionella ”Jag har inte bett om att bli född” kom bara en gång då jag replikerade att det hade minsann inte jag heller, så alla eventuella klagomål fick hon ta med mormor. Då började faktiskt det tonåriga barnet skratta. (att anklaga favvo-mormorn fanns inte på skalan)

Att inte vara den där mamman som barnen förväntade sig kunde handla om att jag vägrade diska när de ”glömt” att det var deras diskdag, att jag bråkade om höga telefonräkningar och stängde av telefonen när man inte tog mig på allvar, jag vägrade ringa på sommarjobb eller andra ”besvärliga” samtal och jag gav dem ett hyfsat gediget ansvar för mat och ekonomi när de började gymnasiet. Vissa klagomål uppkom då de tyckte att jag bakade bullar alltför sällan. Många bråk har det blivit genom åren. Många försoningar också för all del.

En episod minns jag särskilt. Mitt ena barn kom hem och berättade att hon blivit retad i flera dagar av ett gäng jämnåriga tjejer. Den tjej som ledde aktionen visste jag mycket väl vem det var. Jag sa åt mitt barn att ringa henne. Den omedelbara reaktionen blev gråt, skrik, tandagnisslan och smäll i dörrar. Jag stod mitt i stormen och upprepade samma mening, som ett mantra: Jag ringer hennes mamma om det behövs men jag tror du klarar det här utan min hjälp. Här är telefonnumret. Allt du ska göra är att berätta hur det känns i dig när de gör vad de gör. Jag vet att du kan. Igen och igen sa jag det. Och så sa jag det för säkerhets skull en gång till.

Två timmar pågick detta inferno med skrik, gråt och dörrsmäll. Jag är uppriktigt sagt förvånad över att inte väggarna sprack! Orden fullkomligt haglade över mig: ”Du är ingen riktig mamma! En riktig mamma skulle ringa! Jag fortsatte att säga samma mening om och om igen: Jag ringer om det behövs men du får ringa först and so on. När barnet tillslut inser att jag inte kommer ge mig, ringer hon, förmodligen ganska utmattad av två timmars totalt utbrott.

Tonåringen som kom flygande ut i vardagsrummet efter det samtalet var inte samma som innan. Den här tonåringen var minst en meter längre, flera kilo oro lättare och nöjd som ett katt som just fått litervis med grädde. Det var just det här jag ville åstadkomma! Få henne att se, känna och erfara att hon, alldeles själv, kunde skapa förändring.

Mobbing situationen upphörde och mitt barn hade själv ordnat det. Även om jag var helt slut efteråt av all denna dramatik för ett förbaskat telefonsamtal var det så värt att se hennes totala lycka över att hon nått fram. Att mitt barn fått tjejen som mobbade att faktiskt inse att hon gjorde en människa illa och valde att vara stor nog att sluta. All kred till det!

Självklart finns det situationer där jag som förälder måste gå in och föra mina barns talan för att skydda och stötta. Då är jag som vilken tiger som helst! Men också tigermammor måste lära sina barn att både kunna ta en allvarlig fajt och att socialisera sig på ett bra sätt.

Jag är övertygad om att vi måste låta våra barn, utifrån ålder och situation, få ”göra själv” för att växa. Det är att förbereda dem på ett bra vuxenliv. Det är det som är föräldraansvar - att förbereda dem genom att de får göra. Agentskap tror jag det kallas.

Och jag misstänker att jag får en fajt när det är dags för mig att läggas in på hem (om jag kanske inte vill det). De har alla blivit väldigt bra på att argumentera...

Right back at you.

Lycklig förälder? Jo hej. Del II.

För några dagar sedan opererades mitt äldsta barn. Ena sidan av mig tar upp den gamla undersköterskekostymen och tänker rationellt kring anestesi, storlek på operation, konvalescens osv. Amputation.

Jag menar – amputerade armar, ben och bröst har jag sett åtskilliga genom livet. Men nu är det så att mitt barn har valt att amputera bort brösten. Inte förminska dem. Operera bort dem.

För mitt barn vill inte vara kvinna längre. Hon är på väg att bli en han. Ser sig som en han. Jag försöker se mitt barn som man. Jag ser mitt barn. Att se en man är svårt. Jag försöker. Gör, agerar, tänker, klämmer in informationen i en bråkig hjärna och en motsträvig själ.

Jag ser det där nyfödda barnet framför mig. Så liten, nätt och perfekt. Helt ljuvlig. En ny kropp med ögon som rymmer hela livets vishet. Jag minns min totala glädje.

Blev så vansinnigt lycklig över detta lilla perfekta barn! Såg inte könet – jag såg barnet. När barnmorskan sa: det är en flicka, tänkte jag – vem bryr sig? Det är MITT barn. Det bästa. Vackraste. Mest perfekta. Någonsin. Först efter det kom lyckan över att det var just en flicka.

Flickan (som nu är pojke) vägrade gå i byxor. Kjol eller klänning annars fick det vara! Flickan var dessutom överlycklig när hon vid 3 års ålder äntligen kunde samla ihop det mjuka lilla håret i nacken i en yttepyttesvans. Så lycklig att kamerabevis krävdes pronto!

Tonåringen hade en period svart undercutfrisyr för att sen gå över till Cortney Love stil – med blekt här, sminkade ögon och mycket rött läppstift. Flicka, ung kvinna, tjej.

Men mitt barn vill inte vara flicka mer. Hon vill vara han. Det accepterar jag. Även om det i vissa stunder känns som om en person dött. Så viktigt är uppenbarligen könet! Också för en ”medveten” människa. Jag känner det som att döden hälsat på. För flickan finns inte mer. Hon har blivit Han. Han föds. En långdragen födelse process men den går framåt. Det är i alla fall förbi öppningsskedet...

Identitet är en komplex del av oss människor. Den innefattar många bitar - kön, utseende, beteende, vänner, familj, miljö osv. Mitt barn är mitt barn, med samma ”innehåll”, som precis som alla andra människor ändras och omformas. Förändrings-/omformningsprocesser är en del av livet och de är sällan smärtfria. Det finns processer som smyger sig på och det finns processer som är mer brutala.

Och jag tänker: vad hade min mamma sagt, reagerat, tänkt? Mamma (och tillika mormor) hade först fnyst något om ”idéer”. Sedan hade mormorn hackat i sig läget, förmodligen tjatat sig till att få vara med under operationen (vetgirig, envis distriktssköterska) och efteråt hade hon sagt: Men det är ju rätt bra - då är det mindre risk för bröstcancer i alla fall!

Always look at the bright side of life.

Lek. Dödsallvarligt!

Som människor har vi ett behov av lek, lust och lite spänning. Vad vi upplever som spänning och lek kan skifta från person till person. För någon är det att titta på bingo-lotto (med eller utan egen bricka), för andra är det att byta jobb, hoppa fallskärm, spela datorspel, lajva,utöva sport eller flirta.

Vad är lek? Och varför förknippas den med barn och som något ”barnsligt”som vi egentligen kan vara utan? Lek som lyxartikel typ. Jag tror leken är livsviktig. Och att det finns en mängd olika sätt att utöva lek.

Leken kan användas för pröva olika världar. Som barn kanske jag leker: familj, tjuv och polis, kull. Nedkokat handlar den om olika roller och relationer. Hur förväntas en tjuv vara? En polis? En pappa? Ett barn? Olika roller, olika kläder, olika ageranden.

Sedan kommer då tonåren. En tid när man ofta gör allt för att inte leka av rädsla för att inte tas på allvar, inte få vuxenstatus. Fast visst innehåller tonårstiden en massa testande av olika roller? Vilket i sig är lek. En ganska allvarlig lek för att testa oss fram till vad som ska bli vårt vuxna jag. Vi prövar och omprövar våra föreställningar. I bästa fall pågår den processen som ett ifrågasättande av våra föreställningar livet ut.

Jag vet att sexualiteten spelade en viktig roll för mig för att bli definierad som vuxen. Idag undrar jag varför. Jag fick på många sätt ta ett vuxenansvar som ingen tonåring ska behöva ta beroende på att det fanns en missbrukare i familjen. Idag kan jag tänka att det var vuxet nog.

Tonårstiden var i sig en märklig mellanvärld. Å ena sidan skulle man som tonåring utforska ett område som man erfarenhetsmässigt hade noll koll på, samtidigt som man förväntades ”veta” allt. Sex är dessutom omgärdat av en massa föreställningar. I kvadrat. Och en sak visste vi, där i slutet av 70-talet att ”sex på riktigt” var penetration. En man penetrerade en kvinna. Punkt. Tillåt mig en liten gäspning här *gäsp*

Verkligheten var rätt trist mot alla kärleksnoveller som jag läste på den tiden. Själv blev jag av med den s k oskulden (som dessutom inte existerar) i baksätet på en ford och det var ungefär lika upphetsande som att operera bort tonsillerna utan bedövning. Men jisses vad jag kände mig vuxen!Så någon nytta gjorde väl den erfarenheten antar jag.

Det var först många år senare jag kom på att den första gången jag hade sex inte alls var då, utan betydligt tidigare. Men eftersom det inte var normativt, penetrerande sex räknades det inte. Ett försiktigt, trevande, spännande och sensuellt möte med en jämnårig kvinna fastnade inte i mitt medvetande som sex. Märkligt. Och så vanligt. Jag har åren igenom mött många män och kvinnor vars första sexuella trevande erfarenheten har varit just samkönad. Då är det ju inte sex! Eller?

Jag tror att sexualiteten ofta( i bästa fall) handlar om lust att utforska och är en del i processen att bli vuxen. Sedan kan jag önska att tonårstiden hade lite vidare perspektiv på relationer och sexualitet. Då hade jag kanske hoppat fordscenariet och gjort något mer kuligt.

Kontenta: lek är viktigare och allvarligare än man kan tro. Det kan handla om att ta reda på vem vi är och vem vill och kan vi vara. Här spelar våra normer och förställningar roll. Våga bråka med det ”självklara”!

För övrigt finns det lekforum som jag fullständigt älskar. Upplevelsefester som Wisbymaskeraden. Ett ställe där traditionella normer bryts och leken tar fart, bland unga som gamla. Vad sägs om ”magi” som norm? Vilken roll och vilka relationer vill du skapa i magins värld? Trollstav, drake eller blixt?

Jag tror jag vill vara farlig. För det verkar roligare än att vara snäll. I alla fall för en kväll. 

Ps: Bilden är gjord av Åsa Ardin Kedja. Gudinnebenådad konstnärinna på ön. ds

Lycklig förälder? Jo hej.

När barnen var små fick man höra floskler tills öronen nästan ramlade av: Passa på att njuta! Snart är de stora! Hur lätt var det att njuta med bajsblöjor, kolik, vattkoppor och välmenande (?) svärföräldrar som gav mig krupp på sekunden? Hemlagad barnmat, sylta, safta. Jo, då. Jag gick på delar av husmorsmyten. Fast det har gått över. Med råge.

Sedan blev barnen tonåringar. Vissa av dem med butterhet och visst svårmod. Gitarrspelande och skrivna texter om livets elände. Andra med smäll i dörrar, allehanda dramatiska utspel, spring på stan och kopiösa mängder smink. För att inte tala om alla förstörda badrumstapeter. Svart hårfärg säger jag bara. Svart hårfärg. Det kan finnas viss koppling till svårmodet här. Alternativt rocker-style. Njutning? Nja... 

Nu är de alla snart utflugna och vuxna. Och livet är på ett sätt friare. Våra relationer också. Men det finns saker som faktiskt var lättare när de var mindre. Som att trösta. Fy vad mycket svårare det är när barnen faller som vuxna, är ledsna eller har ont i själen! Här hjälper inte att blåsa på knät eller torka tårar.

Inte heller hjälper det att veta att smärta är en del av livet. Ofta en del som gör att man växer som människa. Där livet efteråt blir så mycket bättre än innan. Jag vet det. Ändå är hjälplöshetskänslan som förälder ofantlig. För att inte tala om skulden som kommer som ett brev på posten. Eller snarare som spammail i kvadrat. För nog känner man sig som förälder alltid skyldig? Ett par: vad gjorde jag för fel/kunde jag gjort annorlunda far i alla fall genom mitt huvud. Vi tar på oss skulden fortare än spamet säger ”ping” i inboxen. 

Njuta. Vara lycklig. När är man det i föräldraskapet? Jo, när man snusar på sin bebi som lugnt somnat i famnen. När det lilla barnet skrattar för första gången - så där kvillrande hjärtligt att man inte kan låta bli att skratta själv. När man somnar i soffan med en massa ungar runt sig vid fredagens disneyfilm. När man samlar hjärtan-stenar och fossiler på stranden. När man sitter med svarthåriga och piercade tonåringar, har familjeråd och de har slutat rulla med ögonen (över mammans töntförslag om familjeråd) och säger ”vår familj är bra för vi kan prata om allting”. Lugnet som infinner sig efter man grälat klart och faktiskt förstår den andre. I alla fall lite grann. När det nästan vuxna barnet säger ”jagälskardig” som ett ord i telefon innan vi lägger på.

Då tänker jag att njuta, vara lyckliga, det kan vi bara i små stunder. Livet handlar nog om att samla dessa små stunder lite tätare. Lite som att göra pärlhalsband. Ju mer vi övar på att trä pärlor, ju fler, längre och mer varierande pärlhalsband kan vi göra.

Lycklig förälder. Jo du!

I alla fall ibland...

Mindfulness & schizofreni

Att oroa sig för saker som ändå inte går att styra är verkligen slöseri på energi och tid. Och ändå gör jag det! Gång efter annan.

Nu har jag legat vaken åtskilliga nätter och funderat över hur vi ska ordna boende till sonen i Kiruna. Och jag har gjort allt man kan göra. Förutom att åka dit, i klädd plakat och megafon och skrika: Ropen skalla- bostad åt alla! Eller nåt sånt...

Jag har lagt ut förfrågningar på facebook, köat i över ett år på Kirunabostäder, satt in annons på blocket och läst andras annonser. Resultatet har varit minst sagt nedslående. Så i förrgår kväll kom annonsen med stort A; 3 rok, centralt och med helt ok hyra. Kastade mig på telefonen och ägarinnan berättade att hon hade flera som skulle se, vissa som erbjudit att betala 3 månadshyror i förskott osv.

Tänkte jag då – Det är kört? Inte en chans. Jag förklarade läget – son med kompis behöver boende och så var jag bara jag. Och det funkade! Vi har liknande behov – ägarinnan studerar, precis som sonen – samma tidsperioder och min upplevelse är att vi kände förtroende för varandra. Trots att jag gjorde klart att jag inte kunde betala mer än en hyra i förskott. Sådär som är brukligt.

So far so good. Sedan kom det här med andrahandskontrakt som ska godkännas av föreningen. Det torde inte vara några som helst problem men jag känner ändå nervositet. Det är bråttom – skolan börjar om en vecka. Resor ska bokas och bagage ska packas och saker ska flyttas.

Vad gör jag då? Sover ordentligt så jag orkar röja det som behöver röjas? Näe då. Jobbar till sent, stupar i säng vid midnatt och vaknar efter några få timmar och tänker på allt som måste göras. Allt som jag inte KAN göra förrän inflyttningsdatum är helt bestämt. Dvs – jag måste vänta en dag, kanske två. Bra där! Att ligga vaken på natten för något jag ändå inte kan styra.

Ibland funderar jag över varför jag å ena sidan är fullt övertygad om att allt  i alla fall det mesta) är möjligt samtidigt som jag oroar mig för struntsaker. Det känns lite schizofrent.

Mindfulness. Jag undrar om man kan få det inopererat i hjärnan? Gärna i chipform.

Idag börjar mitt bloggliv. Jag vågar nog lova mycket tankar kring relationer och människor. Och smått pornografiska naturbilder från Gotland där jag bor...

Idag funderar jag mycket på hur människor säger en sak men agerar en annan. Och att jag då förväntas lyssna på vad de säger. Inte på vad de gör. Måste jag säga att jag mestadels är en besvärlig människa som tar in hela bilden? Dvs jag väger in ord och agerande i min "ekvation".

När det kommer till matematik pratas det mycket om "ren" logik. Om du inte får ihop alla delar i ett tal, stämmer förmodligen inte din uträkning eller så har du fått fel uppgifter.

För mig är det exakt samma sak med relationer. Vår inställning till relationer ser dock inte ut på samma sätt som till matematiken. Här laddar vi känslor med ...känslor och föreställningar om känslor. Som just icke logiska.

Om jag har en vän som hävdar att han/hon ÄLSKAR att gå på teater men som varje gång jag föreslår en teaterkväll kommer med skäl för att  inte gå - är det då verkligen så att personen gillar gå på teater? Eller försöker min vän upprätthålla något den vill vara/förväntas känna osv?

Om jag har en partner som säger sig älska mig men som samtidigt försöker kväva allt jag tycker är roligt, blir sur när jag ska träffa mina vänner, känner sig hotad när jag vill göra nya saker, vill kontrollera vad jag gör, vem jag umgås med osv - är det kärlek?

I min värld är det inte det. Kärlek för mig är inte "bara" en känsla. Det är också att "göra".

Kärlek är för mig något som förutsätter både känsla och aktiv handling, oavsett om det handlar om en partner, barn eller vän. Kärlek är att starkt känna för och bidra till utveckling för någon vi ser som unik.

Det är här (kärleks)matematiken kommer in. Om någon säger en sak och agerar en annan kanske produkten av uträkningen inte är kärlek utan kontrollbehov, en dold agenda av något slag eller rädslor.

Och det är något helt annat än kärlek.