tisdag 18 december 2012

Damen med tårtan

Jag har fått ett nytt epitet. Jag är numer La Senora con la tarta. Det vill säga: Damen med tårtan.

Det hela började min andra dag i Las Palmas. Jag och mitt sällskap sitter ute och har just avnjutit 2 rätter av den 3 rätters lunch vi beställt. Jag har stora bryderier kring vad jag ska välja till dessert. Det finns glass, chokladmuffins och ”tarta”, dvs tårta.

Jag älskar en god dessert. Men tycker det är en väsentlig skillnad mellan ett ypperligt bakverk och en endast sockerstinn produkt. Och jag vill ha det ypperliga! Så jag funderar, vänder, vrider, pratar med mitt sällskap om detta viktiga beslut. Jag har nästan bestämt mig för att ta det säkra för det osäkra. Dvs ta den där chokladmuffinsen trots att mitt begär säger ”TÅRTA”.

Snett bredvid mig sitter ett par. Precis innan servitören hinner komma fram till vårt bord för att ta upp vår beställning på dessert ser jag att paret tagit in varsin bit av denna ”tarta”. Jag inser att nu har jag chansen. Att få veta vad jag ska beställa. Fokus är vad som gäller!

Jag släpper inte kvinnan med blicken när hon stoppar den första skeden tårta i munnen. Jag väntar, flera millisekunder, håller andan. När hon njutningsfullt blundar och säger mmmm, vågar jag andas igen.

Det är då hon öppnar ögonen och möter min blick. Först blir hon lite generad. Jag ler glatt och gör frågande tummen upp. Hon svarar med att forma tum- och pekfingret till ett ”o” och sedan utbrister hon ”Excelente”!

Jag beställer min tarta och den är precis så fantastisk kvinnans reaktion visat. Choklad med ett uns bitterhet(kaffe eller sprit) möter mjuk grädde och karamell. Totalt underbart! Jag sjunker in i njutningen.

En stund senare passerar paret mig med en kartong. Kvinnan vinkar glatt åt mig och pekar på kartongen. Jag förstår att den här tårtan är för fantastisk för att lämna därhän. Hon frågar på spanska om jag tyckte om den. Jag svarar på engelska ”You made my day! This was absolute faboulus!” Hon ler och går.

Fyra dagar senare, stegar vi in i en bokbutik. Här ska det köpas spanskt lexikon! Mitt sällskap förklarar för kvinnan i butiken vad för slags lexikon han vill ha. Kvinnan lyssnar inte. Hon stirrar på mig. Och utbrister: La Senora con la tarta! Mitt sällskap säger förrvirrat ”No, no”. Men kvinnan och jag utropar ”Si,Yes,Si”!

Vi börjar prata; om Las Palmas, vad det finns att uppleva, vart vi kommer ifrån, ja allt. Det visar sig att hon är tyska (trots sitt sydeuropeiska utseende) och hon säger efter en stunds intensivt prat – Vi ses igen! Och ja. Jag tror vi gör det.

Möten kan ske på allehanda ställen. Som över en fantastisk tårta.


torsdag 13 december 2012

Lucia – död & frihet


Den 13 december är det exakt 12 år sedan min pappa dog. Han dog på luciadagens morgon, precis på det sätt han alltid önskat. Jag kan höra hans röst i mitt huvud: ”Jag vill dö knall och fall, inte ligga och plågas”.

Och visst, så småningom kände jag att det var skönt att döden kom precis på det sätt han önskat. Men när det hände var det fruktansvärt. Jag var fylld av dåligt samvete lång tid, kanske år, efter hans död.

Den 12:e december kom jag hem på kvällen och det fanns ett meddelande på telefonsvararen: ”Hej Anna, det är pappa. Jag ville bara höra hur det är med dig”. Jag kan ännu höra den småländska dialekten smeka mitt öra. 

Småländska är ”hemma” för mig. Än i dag stannar jag till och lyssnar extra när Oskarshamnsmålet någonstans når mina trumhinnor. Just den här kvällen var jag trött och tänkte - jag ringer honom i morgon bitti.

Jag fick aldrig ringa pappa på Luciamorgonen. I stället fick jag åka till bårhuset och ta farväl. Den 13:e december år 2000 väcktes jag av telefonen där min syster talade om att min pappa dött. Och jag minns min tanke när jag fick beskedet: nä, det går inte. För jag ska ringa honom. Fråga om han sett lucia på tv och om det var vackert. Han kan vara död i morgon men inte idag.

Trots mina irrationella tankar sa min mun rätt saker. Såna där som: När dog han? Hur? Kan vi syskon få se honom? Märkligt hur vi reagerar vid smärtsamma besked. Munnen rationell och huvudet totalt förvirrat.

Musik var viktigt för pappa. Han njöt av sång, som luciakörer och hans egna stämma ljöd klar i Hablingbo kyrka när det begav sig. Särskilt kyrklig i övrigt var han inte. Nattvarden tog han aldrig med förklaringen att ”han minsann inte syndat sedan konfirmationen så vad skulle det vara bra för?” 

Dragningen till kyrkan handlade om sången. Sång fanns självklar plats för i vardagen.Som barn har jag suttit många timmar på traktorn där han sjungit ”Karl-Johan på snippen”, ”Pärleporten” eller deklamerat dikter.

Förutom musik fanns det en särskild dag som var viktig för honom. Det var Annadagen. Den 9:e december. Det firades aldrig namnsdagar hemma hos oss men just Annadagen var något speciellt. Jag tror det hade med min farmor att göra. Hon hette också Anna.

Varje Annadag ringde pappa och grattade. Dagen var inte alls viktig för mig. Det var en dag som alla andra. Men nu, varje 9:e december sedan hans bortgång, väntar jag på samtal från pappa. Väntar och väntar, trots att jag vet att det inte kommer.

Det är märkligt i vilka sammanhang vi saknar och minns de som dött ifrån oss. Jag har aldrig känt saknad vid de där stora högtiderna som jul, årsdagar mm. Men Annadagen. Då saknas min pappa.

Idag är det den 13 december. Lucia. Sång. Ljus. Härom dagen, på Annadagen väntade jag ett samtal. Och tankarna på honom finns kvar. Just idag ekar hans röst i mitt huvud, i den ordlek vi hade när jag var liten. Pappa sa: ”Fri som”? Jag sa ”Fågeln”. Frihet var något han alltid längtade till och aldrig kände.

Pappa var mannen som bar en inre rastlöshet, en ständig känsla av ofrihet, av att livet nog var bättre någon annanstans. Han hade stora behov av bekräftelse, kärlek och att vara bra nog. Eller bäst; den bästa pappan, den bäste maken, den bäste mannen. Krav helt omöjliga att leva upp till, som gjorde honom olycklig och till något helt annat än han ville vara.

Jag är så lik honom. Och så olik. Vi har pratat, bråkat, hatat, älskat, varit nära, hållit distans. Och ibland bara varit.

När jag mötte pappas kalla kropp i avskedsrummet såg jag för första gången total frid i hans ansikte.

Fri som. Fågeln.

Tack för att jag fick vara ditt barn.