torsdag 8 september 2016

Att få de barn man förtjänar


Häromdagen såg jag och en vän den nu ganska gamla men underbara filmen ”Den tatuerade änkan”. Den handlar Ester, en medelålders kvinna som en dag får nog av sitt äktenskap där hon förväntas sköta arbete och hem samt vara en god mormor och farmor. Hon lämnar familjen för att leva ut sina drömmar. Ester blommar och hennes män med henne! För ja, hon skaffar sig flera män.

Esters dotter är inte särskilt förtjust över mammans leverne och beter sig som den egocentrerade människa hon är. Det vill säga: ganska vidrigt. I en filmsekvens frågar sig Ester: Måste man älska sina barn? Den där förbjudna frågan. Måste man älska sina barn?

Att inte älska ett eller flera av sina barn skuld och skambeläggs betydligt mer än om du inte älskar dina föräldrar. Normen i föräldraskapet innebär att du förväntas älska ditt barn oavsett vad barnet gör och hur gammalt det är. Du förväntas alltså också älska dina vuxna barn även när de beter sig vidrigt. Som förälder förväntas du stå där. Älska. Förlåta. Och älska igen. För i slutänden är det ändå du som står med skulden. ”Vad gjorde du för fel”? För det vet ju alla att allt har med uppväxten att göra. Att det har med dig som förälder att göra. Eller?

Man får de barn man förtjänar”. Hur ofta har jag inte hört det? Förmodligen har jag själv uttalat det någon gång när barnen var små. För ofta var de orden nog menade som en komplimang. Som att tala om att någons barn är fina.

Men vad betyder orden i förlängningen? Som om du har ett barn som beter sig annorlunda eller är annorlunda? Eller när barnen växer upp och går mot vuxenlivet/ blir vuxna och inte beter sig schysst? När är du som förälder fri från ansvar? Blir du någonsin frikopplad från ”förtjänst” eller skuld när det kommer till dina barn?

Det finns trasiga familjer med allt från drogmissbruk till känslokyla. Det finns människor som växt upp i dysfunktionella familjer. Familjer där föräldrar drogat, misshandlat, begått övergrepp, förnedrat eller låtit andra förnedra sina barn. Och där barnen ändå blivit inkännande, ansvarstagande vuxna. Har de föräldrarna ”förtjänat” sina barn?

Och det finns barn som vuxit upp med kärlek och respekt men ändå blivit ”hardcore bad asses” som vuxna. Vem har förtjänat barn som manipulerar eller ljuger, stjäl, slår sönder familjen eller rent av mördar någon? Vem förtjänar det?

Nej, sanningen är att man inte måste älska sina barn. Lika lite som en måste älska sina föräldrar. Kan vi inte bara lägga ner det där snacket om att ”förtjäna”? Vi som gör vårt bästa, älskar våra barn och ibland ändå står med ett vuxet barn och tänker ”var kom den här personen ifrån? Ska vi gå runt med skuld? Fastän det inte finns några spår av de värderingar som vi förmedlat och jobbat för?

Mitt svar är: nej. När en individ är vuxen är den vuxen.

Man måste inte älska sina vuxna barn. Lika lite som man måste älska sina föräldrar. För kärlek är inte bara en känsla. Det är också handling. Samt att vilja och verka för någons utveckling. Finns inte kärlek på dessa premisser är det inte kärlek.









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar