onsdag 19 september 2012

Tillit och Risgryn


I helgen var jag på ett väldigt vackert bröllop. Brudparet strålade förälskade, lyckliga i att ha hittat rätt. Risgryn regnade över dem, likaså lyckönskningar. Det var ett brudpar i sin rätta bemärkelse. Två brudar som älskar varandra, som såg varandra in i ögonen och var nära, så nära.

Prästen höll ett vackert tal. Om tillit. Om kärlek. Om att våga släppa in. Släppa nära. Jag kände så väl igen det. Den där längtan av att vilja släppa någon nära och rädslan för att göra det. Och den totala lyckan när man vågar släppa in på riktigt, hela vägen. Äkta tillit, när man hittar den, är på något sätt både eufori och trygghet på samma gång.

Äktenskapslöften gavs med stolthet. Där ingår meningen ”Jag lovar att alltid vara dig trogen”. Mina tankar for iväg. För vad innebär just det löftet? Vad är att vara trogen, att visa trohet? För många står ”att vara trogen” för att endast ha sex med sin partner, i en tvåsam relation. Att sveket i att vara otrogen endast har med sex att göra.

För mig står trohet för ömsesidig respekt. Det betyder att jag visar hänsyn, ser min partner som värdefull och att vi möter varandra. Att jag vill min älskade väl, vill se personen utvecklas och vara en aktiv del i det. Det betyder inte att alltid tycka samma saker och att man alltid måste anpassa sig. Trohet, precis som kärlek, är inte bara ord. Det är handling. Trohet är att se någon hela vägen och uppskatta, verkligen uppskattar att få vara nära den personen. Att ”trohet” per automatik har med sexualitet att göra förstår jag inte.

Jag har åtskilliga gånger i mitt liv träffat personer som förnedrar sin partner inför andra. Det kan handla om att förlöjliga, driva med eller säga nedsättande saker. För många är det en självklar del av vardagen och samlivet. Och av någon märklig anledning tycker de flesta att det här beteendet är, om inte OK, i alla fall något som ”inte är så farligt”. Floskler om ”det är så det är” och ”lite skämt får man väl tåla” har jag hört så öronen ruttnar.

Min känsla för det detta? ”Inte så farligt” ? My ass. Det här är den verbala kommunikationens form av misshandel. Punkt. Snacka om otrohet! Snacka om att inte respektera/bry sig/värdera den person man säger sig älska. När det sker är det sällan någon som protesterar, reagerar.

Men låt säga att min partner har sex med fler än mig och jag inte har något emot det, då skulle reaktionerna inte låta vänta på sig. Väldigt många skulle tycka att jag inte är respekterad och att min partner sviker mig. Sexualitet som ligger utanför tvåsamhetsnormen/relationen ses automatiskt som förnedring och otrohet. Garanterat skulle folk tycka synd om mig. Alternativt tycka att jag är korkad.

Vad hjälper det att berätta om gemensamma överenskommelser? Överenskommelse som skett i respekt och i samtal. De flesta skulle i alla fall välja att se en part i relationen som offer. Kanske utifrån föreställningen att en part går med på en massa saker för att få behålla sin älskade. Väldigt få ser att en sådan typ relationsform kan gagna alla involverade. Den öppna relationen ses ofta som något som inte är på ”riktigt”. För om man verkligen älskar varandra är man väl ”trogen”?

Vad är trohet? Känner du tillit? Är du trogen?





tisdag 11 september 2012

Besvärlig förälder? You bet.


Det pratas mellan varven om curlande föräldrar. Om att det handlar om missriktad omsorg. Att vi tar hand om våra barn lite för mycket i bästa välmening. Jag tänker att det också kan handla om bekvämlighet. Om än en kortsiktig sådan.

Otaliga gånger har jag hört mina barns odiskreta suckar, andra gånger har de varit förbannade, ibland rent av förtvivlade över att jag inte alltid gjort det de upplevt att en ”riktig” mamma ska göra. ”Du är inte min riktiga mamma”! var ett av barnens stående utfall vid våra sammandrabbningar under en viss period. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde ont. För det kändes. Men jag bet ihop och tänkte något om manipulation och dramaqueens. Den traditionella ”Jag har inte bett om att bli född” kom bara en gång då jag replikerade att det hade minsann inte jag heller, så alla eventuella klagomål fick hon ta med mormor. Då började faktiskt det tonåriga barnet skratta. (att anklaga favvo-mormorn fanns inte på skalan)

Att inte vara den där mamman som barnen förväntade sig kunde handla om att jag vägrade diska när de ”glömt” att det var deras diskdag, att jag bråkade om höga telefonräkningar och stängde av telefonen när man inte tog mig på allvar, jag vägrade ringa på sommarjobb eller andra ”besvärliga” samtal och jag gav dem ett hyfsat gediget ansvar för mat och ekonomi när de började gymnasiet. Vissa klagomål uppkom då de tyckte att jag bakade bullar alltför sällan. Många bråk har det blivit genom åren. Många försoningar också för all del.

En episod minns jag särskilt. Mitt ena barn kom hem och berättade att hon blivit retad i flera dagar av ett gäng jämnåriga tjejer. Den tjej som ledde aktionen visste jag mycket väl vem det var. Jag sa åt mitt barn att ringa henne. Den omedelbara reaktionen blev gråt, skrik, tandagnisslan och smäll i dörrar. Jag stod mitt i stormen och upprepade samma mening, som ett mantra: Jag ringer hennes mamma om det behövs men jag tror du klarar det här utan min hjälp. Här är telefonnumret. Allt du ska göra är att berätta hur det känns i dig när de gör vad de gör. Jag vet att du kan. Igen och igen sa jag det. Och så sa jag det för säkerhets skull en gång till.

Två timmar pågick detta inferno med skrik, gråt och dörrsmäll. Jag är uppriktigt sagt förvånad över att inte väggarna sprack! Orden fullkomligt haglade över mig: ”Du är ingen riktig mamma! En riktig mamma skulle ringa! Jag fortsatte att säga samma mening om och om igen: Jag ringer om det behövs men du får ringa först and so on. När barnet tillslut inser att jag inte kommer ge mig, ringer hon, förmodligen ganska utmattad av två timmars totalt utbrott.

Tonåringen som kom flygande ut i vardagsrummet efter det samtalet var inte samma som innan. Den här tonåringen var minst en meter längre, flera kilo oro lättare och nöjd som ett katt som just fått litervis med grädde. Det var just det här jag ville åstadkomma! Få henne att se, känna och erfara att hon, alldeles själv, kunde skapa förändring.

Mobbing situationen upphörde och mitt barn hade själv ordnat det. Även om jag var helt slut efteråt av all denna dramatik för ett förbaskat telefonsamtal var det så värt att se hennes totala lycka över att hon nått fram. Att mitt barn fått tjejen som mobbade att faktiskt inse att hon gjorde en människa illa och valde att vara stor nog att sluta. All kred till det!

Självklart finns det situationer där jag som förälder måste gå in och föra mina barns talan för att skydda och stötta. Då är jag som vilken tiger som helst! Men också tigermammor måste lära sina barn att både kunna ta en allvarlig fajt och att socialisera sig på ett bra sätt.

Jag är övertygad om att vi måste låta våra barn, utifrån ålder och situation, få ”göra själv” för att växa. Det är att förbereda dem på ett bra vuxenliv. Det är det som är föräldraansvar - att förbereda dem genom att de får göra. Agentskap tror jag det kallas.

Och jag misstänker att jag får en fajt när det är dags för mig att läggas in på hem (om jag kanske inte vill det). De har alla blivit väldigt bra på att argumentera...

Right back at you.




söndag 2 september 2012

Lycklig förälder? Jo hej. Del II.



För några dagar sedan opererades mitt äldsta barn. Ena sidan av mig tar upp den gamla undersköterskekostymen och tänker rationellt kring anestesi, storlek på operation, konvalescens osv. Amputation.

Jag menar – amputerade armar, ben och bröst har jag sett åtskilliga genom livet. Men nu är det så att mitt barn har valt att amputera bort brösten. Inte förminska dem. Operera bort dem.

För mitt barn vill inte vara kvinna längre. Hon är på väg att bli en han. Ser sig som en han. Jag försöker se mitt barn som man. Jag ser mitt barn. Att se en man är svårt. Jag försöker. Gör, agerar, tänker, klämmer in informationen i en bråkig hjärna och en motsträvig själ.

Jag ser det där nyfödda barnet framför mig. Så liten, nätt och perfekt. Helt ljuvlig. En ny kropp med ögon som rymmer hela livets vishet. Jag minns min totala glädje.

Blev så vansinnigt lycklig över detta lilla perfekta barn! Såg inte könet – jag såg barnet. När barnmorskan sa: det är en flicka, tänkte jag – vem bryr sig? Det är MITT barn. Det bästa. Vackraste. Mest perfekta. Någonsin. Först efter det kom lyckan över att det var just en flicka.

Flickan (som nu är pojke) vägrade gå i byxor. Kjol eller klänning annars fick det vara! Flickan var dessutom överlycklig när hon vid 3 års ålder äntligen kunde samla ihop det mjuka lilla håret i nacken i en yttepyttesvans. Så lycklig att kamerabevis krävdes pronto!

Tonåringen hade en period svart undercutfrisyr för att sen gå över till Cortney Love stil – med blekt här, sminkade ögon och mycket rött läppstift. Flicka, ung kvinna, tjej.

Men mitt barn vill inte vara flicka mer. Hon vill vara han. Det accepterar jag. Även om det i vissa stunder känns som om en person dött. Så viktigt är uppenbarligen könet! Också för en ”medveten” människa. Jag känner det som att döden hälsat på. För flickan finns inte mer. Hon har blivit Han. Han föds. En långdragen födelse process men den går framåt. Det är i alla fall förbi öppningsskedet...

Identitet är en komplex del av oss människor. Den innefattar många bitar - kön, utseende, beteende, vänner, familj, miljö osv. Mitt barn är mitt barn, med samma ”innehåll”, som precis som alla andra människor ändras och omformas. Förändrings-/omformningsprocesser är en del av livet och de är sällan smärtfria. Det finns processer som smyger sig på och det finns processer som är mer brutala.

Och jag tänker: vad hade min mamma sagt, reagerat, tänkt? Mamma (och tillika mormor) hade först fnyst något om ”idéer”. Sedan hade mormorn hackat i sig läget, förmodligen tjatat sig till att få vara med under operationen (vetgirig, envis distriktssköterska) och efteråt hade hon sagt: Men det är ju rätt bra - då är det mindre risk för bröstcancer i alla fall!

Always look at the bright side of life.