Kasta ut dem bara!

Om könsstympning, straff och förändring

I dagarna har det uppdagats att en stor mängd flickor blivit könsstympade. Flickor boende i Sverige. Fruktansvärda övergrepp som skapar såväl rubriker i media som starka reaktioner bland befolkningen. Orden är stundtals hårda; vissa vill förvisa vissa folkgrupper ur landet, andra vill skydda barnen och kasta ut föräldrarna.

Det är så osvenskt! Det skulle aldrig hända bland de riktiga svenskarna! Eller?

Förra sekelskiftet växte gynekologin fram i Sverige och där kunde man, för att ”lugna” kvinnor, ta bort klitoris. Åtskilliga kvinnor dog för de manliga gynekologernas idé om att kvinnokroppen skulle ligga tillgänglig och öppen för vetenskapen, d v s mannen. Man använde syra i livmodershalsen och i livmodern för att skapa denna tillgänglighet. Ingreppen medförde ungefär 100%ig dödlighet och ändå fortgick de.

"Jämställda" Sverige - vår alldeles egna slöja

Att gömma sig bakom att ”andra har det värre” eller att ”vi stympar minsann inte våra flickor” är att ta den enkla vägen. Den enkla vägen är också att skuldbelägga grupper och att fega när det gäller hanteringssätt. Så innan vi slår oss för bröstet måste vi vara på det klara med att könsstympning även skett i Sverige.

Vi har en föreställning i Sverige om vår egen fullkomlighet när det kommer till jämställdhet och jämlikhet. Men när det kommer till förlegade och patriarkala strukturer har vi ännu en bit kvar. Det finns många föreställningar om kvinnors respektive mäns sexualitet, utifrån en heterosexuell norm och maktordning. Om vad som anses ”rätt”, ”fint”, ”attraktivt” och vad som anses vara ”fel” och ”avvikande”.

Vi har en lagstiftning...

Vår lag förbjuder könsstympning även när brottet sker utanför Sverige. Dvs om du bor i Sverige och könsstympar ditt barn, kommer du inte undan straff för att könsstympningen utförs utomlands. Brottet kan ge mellan två och fyra års fängelse. Även förberedelse och underlåtenhet att avslöja könsstympning är straffbart.

Tyvärr hjälper det inte med bara lagen. Den är ett verktyg som kan användas mycket mer effektivt än den gör idag. Men. Det måste också till förändringar inifrån de kulturer som det här händer i. Och den förändringen kan bara komma inifrån. Den kan inte påtvingas utifrån.

Förändring med hammare?

Att slå en annan person i huvudet med ”vi har rätt och du har fel” har väl aldrig fått någon att i själ och hjärta ändra inställning? För mig räcker det att gå till mig själv, se på mina egna reaktioner och var jag utvecklats genom livet.

Har jag någonsin ändrat inställning när någon skällt ut mig, offentligt förnedrat mig, eller talat om för mig att mitt sätt att tänka är absurt och moraliskt fel? Nej, det har aldrig hänt. Ett sådant förhållningssätt har snarare gjort att jag ännu starkare försvarat min inställning. Och jag tror inte att den reaktionen är unik för mig.

Lagstöd är bra och vi bör använda oss av den i det förändringsarbete som måste till. Min upplevelse är att vi måste agera på flera sätt. Det ena är ett förändringsarbete som handlar om syn på sexualitet, kön och heder. Det andra är preventiva åtgärder som utförs inom myndigheter, BVC, skolhälsovården m fl. Här måste det finnas kunskap om könsstympning men också av vår egen, ganska osnygga historia när det kommer till kvinnors kroppar och stympning.

Frågor och öppna samtal som förändringsmetod

I början på 1900-talet började en förändringsprocess inom svensk gynekologi när en läkare ifrågasatte en behandling som alltid satts in hos kvinnorna vid ett sjukdomstillstånd som även män hade. Denne läkare undrade varför behandlingen, som uppenbarligen var verkningslös och medförde att patienterna dog, konsekvent användes på kvinnor men inte på män, trots samma sjukdomstillstånd. En enkel, logisk fråga som fick läkarvetenskapen att ändra inriktning.

När det gäller könsstympning av flickor finns det med stor säkerhet personer i den egna gruppen som inte vill använda den traditionella modellen. Men tysta personer har svårt att förändra om de inte hittar sina likar och har rätt argument för att få till en förändring i gruppen. Det som får människor att ändra uppfattning är andra perspektiv, resonemang, upplysning och med det fler argument - både för egen del och för att delge andra. Och vi måste våga ta samtalen.

När vi människor ändrar oss måste vi ha tillräckliga skäl och förklaringsmodeller för detta. Vi måste ge utrymme att omvärdera, få rätt argument – både för sin egen del, som inför andra i sin omgivning.

Det är här nyckeln finns.