söndag 3 augusti 2014

Happy Pride!

Kärlek, inkludering och respekt. Och ännu lite mer kärlek! 














Folk, folk. Så mycket folk! Jag står där, i utkanten av människohavet. Bredvid mig står tre personer som smörjer in varandra med guldglitter. Deras enorma lösögonfransarna vippar. På andra sidan; två kvinnor med sandaler, sommarklänning och en barnvagn prydd med flagga. Alla är här av samma anledning. Det är Pride!

Efter några minuter kommer några personer springande emot mig, kramar och säger: ” – Vi är så otroligt glada och stolta att du är här och vill gå med oss!” Jag fattar ingenting. Det är väl fullkomligt självklart att jag ska gå med!

Vi tränger oss fram, säger ”– Ursäkta, men vi ska gå i tåget!” Människohavet öppnar sig villigt och efter någon minut är vi där, mitt i paraden. Människor jublar, kastar konfetti, blåser såpbubblor på oss, med oss! Jag tittar på mitt barn och visar mina armar. Resta armhår! Rysningar och lycka. Jag slås av det märkliga att jag går i en parad för något som borde vara fullkomligt självklart - människors lika värde.

Det är då jag inser. Att det inte alls är självklart för alla. Att inte alla föräldrar går i tåget. Att inte alla föräldrar förstår att det inte bara handlar om våra barn, utan om oss, om världen, om synen på människan och individen. Om människans rätt att älska vem vi vill, med vem vi vill och bli respekterad för det.

Under mer än 40 år har kampen för HBTQ personers rättigheter förts runt om i världen. I Stockholm startade RFSL den första ”homosexuella befrielseveckan” 1979 och från 1998 har den ideella föreningen Stockholm Pride varit arrangör för Stockholm Pride. I Umeå har Pride funnits med länge, i Västerås firas Pride för andra året, Gotland kommer till hösten att ha sitt tredje. Runt om i landet sprider sig Pride sakta men säkert. Inflation säger en del. Utveckling säger jag.

I Sveriges har vi en idé om att vi är öppna och toleranta. Och visst har vi större möjlighet att leva samkönat, jämfört med många andra länder. Homosexualitet är inte längre olagligt och klassas inte längre som sjukdom.

Trots det hör jag nästan dagligen historier om hur religiösa samfund med förbön försöker ”bota” bisexualitet. Att mina homosexuella vänner blir jagade i tunnelbanan. Själv har jag blivit fysiskt hotad på öppen gata av en okänd man för att han definierade mig som flata. Det läggs ut hemadresser på nazisajter med uppmaning om att slå, våldta eller döda transpersoner, gay eller kvinnor som haft fräckheten att upplyfta sin röst offentligt.

Det är inte tomma hot. Sverige har, sin öppenhet till trots, en stor andel hatbrott. Människor kränks, misshandlas, till och med mördas för att de lever samkönat eller bryter traditionella köns- eller samlevnadsmönster.

Som förälder har jag haft min del av oro. Som när mitt barn bosätter sig i en del av Sverige som är känt för främlingsfientliga strömningar och stora andel hatbrott. Hat vill man inte ha runt sitt barn. Runt mina (och andras) barn vill jag slå en ring av kärlek, inkludering och respekt.

När mina unga vuxna säger: ”– Tack för att du går med oss!” svarar jag uppriktigt: ”– Jag gör detta för mig!” Jag tycker det är viktigt. Jag tycker det är roligt! Det är inte uppoffring. Det bara är. För kärleken, mänskligheten och livet. Så där i största allmänhet.

Happy Pride!

måndag 23 juni 2014

Kasta ut dem bara!


Om könsstympning, straff och förändring

I dagarna har det uppdagats att en stor mängd flickor blivit könsstympade. Flickor boende i Sverige. Fruktansvärda övergrepp som skapar såväl rubriker i media som starka reaktioner bland befolkningen. Orden är stundtals hårda; vissa vill förvisa vissa folkgrupper ur landet, andra vill skydda barnen och kasta ut föräldrarna.

Det är så osvenskt! Det skulle aldrig hända bland de riktiga svenskarna! Eller?

Förra sekelskiftet växte gynekologin fram i Sverige och där kunde man, för att ”lugna” kvinnor, ta bort klitoris. Åtskilliga kvinnor dog för de manliga gynekologernas idé om att kvinnokroppen skulle ligga tillgänglig och öppen för vetenskapen, d v s mannen. Man använde syra i livmodershalsen och i livmodern för att skapa denna tillgänglighet. Ingreppen medförde ungefär 100%ig dödlighet och ändå fortgick de.

"Jämställda" Sverige - vår alldeles egna slöja

Att gömma sig bakom att ”andra har det värre” eller att ”vi stympar minsann inte våra flickor” är att ta den enkla vägen. Den enkla vägen är också att skuldbelägga grupper och att fega när det gäller hanteringssätt. Så innan vi slår oss för bröstet måste vi vara på det klara med att könsstympning även skett i Sverige.

Vi har en föreställning i Sverige om vår egen fullkomlighet när det kommer till jämställdhet och jämlikhet. Men när det kommer till förlegade och patriarkala strukturer har vi ännu en bit kvar. Det finns många föreställningar om kvinnors respektive mäns sexualitet, utifrån en heterosexuell norm och maktordning. Om vad som anses ”rätt”, ”fint”, ”attraktivt” och vad som anses vara ”fel” och ”avvikande”.

Vi har en lagstiftning...

Vår lag förbjuder könsstympning även när brottet sker utanför Sverige. Dvs om du bor i Sverige och könsstympar ditt barn, kommer du inte undan straff för att könsstympningen utförs utomlands. Brottet kan ge mellan två och fyra års fängelse. Även förberedelse och underlåtenhet att avslöja könsstympning är straffbart.

Tyvärr hjälper det inte med bara lagen. Den är ett verktyg som kan användas mycket mer effektivt än den gör idag. Men. Det måste också till förändringar inifrån de kulturer som det här händer i. Och den förändringen kan bara komma inifrån. Den kan inte påtvingas utifrån.

Förändring med hammare?

Att slå en annan person i huvudet med ”vi har rätt och du har fel” har väl aldrig fått någon att i själ och hjärta ändra inställning? För mig räcker det att gå till mig själv, se på mina egna reaktioner och var jag utvecklats genom livet.

Har jag någonsin ändrat inställning när någon skällt ut mig, offentligt förnedrat mig, eller talat om för mig att mitt sätt att tänka är absurt och moraliskt fel? Nej, det har aldrig hänt. Ett sådant förhållningssätt har snarare gjort att jag ännu starkare försvarat min inställning. Och jag tror inte att den reaktionen är unik för mig.

Lagstöd är bra och vi bör använda oss av den i det förändringsarbete som måste till. Min upplevelse är att vi måste agera på flera sätt. Det ena är ett förändringsarbete som handlar om syn på sexualitet, kön och heder. Det andra är preventiva åtgärder som utförs inom myndigheter, BVC, skolhälsovården m fl. Här måste det finnas kunskap om könsstympning men också av vår egen, ganska osnygga historia när det kommer till kvinnors kroppar och stympning.

Frågor och öppna samtal som förändringsmetod

I början på 1900-talet började en förändringsprocess inom svensk gynekologi när en läkare ifrågasatte en behandling som alltid satts in hos kvinnorna vid ett sjukdomstillstånd som även män hade. Denne läkare undrade varför behandlingen, som uppenbarligen var verkningslös och medförde att patienterna dog, konsekvent användes på kvinnor men inte på män, trots samma sjukdomstillstånd. En enkel, logisk fråga som fick läkarvetenskapen att ändra inriktning.

När det gäller könsstympning av flickor finns det med stor säkerhet personer i den egna gruppen som inte vill använda den traditionella modellen. Men tysta personer har svårt att förändra om de inte hittar sina likar och har rätt argument för att få till en förändring i gruppen. Det som får människor att ändra uppfattning är andra perspektiv, resonemang, upplysning och med det fler argument - både för egen del och för att delge andra. Och vi måste våga ta samtalen.

När vi människor ändrar oss måste vi ha tillräckliga skäl och förklaringsmodeller för detta. Vi måste ge utrymme att omvärdera, få rätt argument – både för sin egen del, som inför andra i sin omgivning.

Det är här nyckeln finns.

söndag 6 april 2014

Tack för i natt, Anna!


För någon månad höll jag en utbildningsdag om härskartekniker och konstruktiv kommunikation på en av våra största forskningsinstitutioner. En av deltagarna, en forskare, menade att enligt hans åsikt är härskartekniker biologiskt betingade. Han var tydlig med att han var forskare med biologisk inriktning, vilket då på något sätt skulle rättfärdiga hans teori.

Mitt svar? Att jag tycker det är väldigt intressant att vi gärna använder naturen/biologin när det gynnar vårt beteende eller vår syn på världen. Men det finns väldigt många beteenden i naturen vi inte vill koppla till våra mänskliga beteendemönster. Som att äta bajs eller äta sina barn, döda sin partner efter sex, borra in sitt huvud och suga blod osv. Beteenden som knappast vi människor vill se som ”naturligt” mänskliga.

Men när det handlar om just maktmekanismer förklaras de ofta som ”naturliga”, något som biologin tvingar oss till. Hur kan det vara att vi gärna åberopar naturen i vissa sammanhang men inte alls kan tänka oss göra det i andra? Varför åberopar man så ofta naturen när det sker förtryck mellan människor? Vad hände med etik och moral?

Feminist - javisst!
För ett antal år sedan jobbade jag i ett kulturprojekt på Gotland. Massor av fina medarbetare, roliga möten och självklart ett och annat mindre trevligt möte. Många diskussioner pågick under projektet och i början var flera irriterade på mig eftersom jag uttalade, som de uppfattade, ”feministiska åsikter”.

Inte feminist utan humanist...
Om jag fått 5 kronor för varje gång jag hört frasen ”Jag är inte feminist – jag är humanist” hade jag varit rik idag. Jag brukade fråga vad skillnaden var och svaren var ofta i stil med ”men feminister hatar ju män”. När jag förklarade vad feminism egentligen står för: lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter, oavsett kön, fick jag ofta förvånade miner som respons.

Tack för inatt
Hur som helst: En dag står jag i hallen utanför vårt kontor. In kommer en av mina arbetskamrater och ställer sig framför mig. Han ska betala för något och jag sköter ekonomin. Precis när han ska överlämna en 50 kronorssedel passerar ytterligare en kollega. En manlig sådan. Mannen med 50-lappen ger mig då ett snett leende och säger: ”Tack för i natt, Anna.”

Den passerande kollegan liksom hukar och försvinner. Hela hans väsen lyser ”Gud, så pinsamt” men han säger inget. Inte ett ord. Inte heller jag säger något. Jag tar emot 50-lappen och går. Jag ler inte. Jag är tyst. Störd.

För vad sa han egentligen? Jo:
  1. Att vi hade haft sex.
  2. Att jag var en hora.
  3. Dessutom sade han att jag var en väldigt billig hora.
En humorbefriad bitterfitta?
Det han just utsatte mig för var sexuella trakasserier. Jag tror inte alls att han var medveten om just det. I hans värld var han bara ”rolig”. På min bekostnad. Eller snarare: utifrån det faktum att jag var kvinna. För det gjorde att han hade rätten att utsätta mig.

I den här arbetsmiljön hade det inte varit accepterat att skämta på ett liknande sätt utifrån hudfärg, etnicitet eller funktionsnedsättning. OM det skett hade den förbipasserade kollegan säkert reagerat verbalt på en gång. Alla deltagare var humanister gu bevars!

Men när det kommer till kön är det betydligt mer tillåtet att trakassera och gå över gränser. I jämlika, jämställda, humanistiska Sverige. Om du som kvinna inte hackar i dig det, är du en humorbefriad, feministisk bitterfitta.

Tål du inte skämt?
Vad hände sen då? Jag vilade på hanen. Eller honan. Vid nästa stormöte lyfte jag det som skett för samtliga projektdeltagare. Reaktionen lät inte vänta på sig. En kvinna spänner ögonen i 50-lappsmannen och säger: ”SA du så?” Och vänder sig till den man som hukande smitit undan: ”Och du SA ingenting?”

50-lappsmannen försökte med den härskarteknik som är så vanligt när man protesterar mot sexuella trakasserier, nämligen förlöjligande: ”Tål du inte skämt eller?”. Mitt svar: ”Skrattade jag? Skrattade X?” (mannen som passerade).

X replik på sitt undflyende beteende var: ”Skämtet var så dåligt att det sa mer om personen som sa det än om dig, Anna.” Varpå jag undrade: ”Men vad hade du sagt om det var någon som fått utstå skämt utifrån hudfärg? Du hade reagerat!” Han visste precis som jag att så var det.

En tankeställare
Några personer fick sig en tydlig tankeställare den dagen. Och jag tackar min lyckliga stjärna att jag hade ynnesten att jobba i ett sammanhang där förtryckande beteenden togs på allvar. Där man var villig att se och inte bara gå på gamla invanda kommunikationssätt. Efter ett år i projektet minskade humanistförsvarstalen och alltfler såg det jag såg. Dock inte 50-lappsmannen.

Större hjärna?
Härskartekniker handlar inte om natur och biologi. Naturargumentet är bara ett sätt att ge sig själv tillåtelse att förtrycka.

Om vi tittar historiskt finns det mängder av horribla exempel. På sin tid hävdade forskare att kvinnor var mindre begåvade då de hade mindre hjärna än män. En teori som övergavs när man gjorde jämförelser med blåvalens hjärna och forskarna började relatera hjärnans storlek till kroppsvikt. Då visade det sig att kvinnor hade något större hjärna än män. Teorin övergavs helt - man ville ju bevara kvinnors underordning.

Etik och moral
Med det sagt: naturargument används bara när man vill försvara sin tes. Blir den omkullkastad letar man någon annanstans för att hitta det man vill verifiera. Detta beteende är inte vetenskap. Det är dumheter. Vi är människor! Som människor är det vår skyldighet att se och anamma det som är etiskt och moraliskt riktigt. Over and out.



lördag 8 februari 2014

Att riskera en relation


Funderar över det där med etik och moral. Ganska ofta gör jag det. Ofta blir jag både förskräckt och väldigt förundrad över människors uppfattning om vad man får och inte får göra. Om vad som är rätt och vad som är fel. Om hur ofta logik och medmänsklighet är bortkopplat.

Jag finns på ett antal sajter på nätet. Nu och då får jag förslag av män (och ibland kvinnor) som söker en älskarinna.

Vet partnern?
Jag brukar då fråga om deras partner vet. Svaret blir ofta att deras fasta partner inte har en susning. Ibland kan det komma ett svar i stil med att de har ”tyst överenskommelse”.

Jag brukar då fråga vad en tyst överenskommelse innebär och hur man vet att det är en överenskommelse om man inte pratat om den. Svaren brukar utebli. Alternativt – ”Vi har så lite sex så det borde hon väl fatta.”

Överenskommelse kräver kommunikation
Överenskommelser kräver, som jag ser det, någon slags kommunikation. En tyst överenskommelse betyder konkret att en part vill göra något och har inte lust, ork eller engagemang nog att kolla läget hos sin partner.

MAO är ”tyst överenskommelse” inget annat än kvalificerat ”jag skiter i dig och vad du kan tänkas känna/tycka om saken”. Och uppenbarligen finns det ett antal människor som tycker att det är en rimlig förklaring för att gå in i en hemlig relation.

Öppna relationer
Hur som helst, jag brukar även upplysa om att det finns människor som lever i öppna relationer där man berättar för varandra. Ett sammanhang där samtliga involverade vet om alla relationer och möten.

Relationer där man kan välja om man är bekväm med att det är fler än två involverade. Där det finns uttalade överenskommelser. Relationer som bygger på kommunikation och definitivt på mer ärlighet och äkthet.

Det finns två reaktioner på den här typen av information.

Min partner vill inte
Den ena är: ”åh, så vill jag också ha det. Men det skulle aldrig min partner går med på.”

När jag då frågar om man tagit upp diskussionen, har man aldrig gjort det och man tänker heller aldrig göra det. För det är ingen ”idé”.

Analys: ”Problemet är inte min kommunikation. Det är min partners trångsynthet. Stackars mig!”

Man riskerar alltså hellre den fasta relationen genom en hemlig dito än kommunicerar.

Hemlighållandet är grejen
Den andra och tyvärr allt för vanliga reaktionen är att personen förskräckt svarar ”Men då är det ju inget spännande. Hemlighållandet är ju själva grejen! Jag vill inte att hon ska veta”.

Analys: ”Jag vill kunna ha frihet att njuta andra människor. Jag vill inte ge min fasta partner samma möjligheten. Jag vill inte heller ge min partner möjlighet att välja huruvida han/hon överhuvudtaget vill leva i en relation där det finns fler partners.”

Kontroll
Genom att själv tillåta sig en massa äventyr och inte berätta ger man inte sin partner en chans att få samma utrymme.

Det handlar om att en person ensam sitter på kontrollen och makten.

Makt blandat med...snålhet?


söndag 2 februari 2014

Passion – oemotståndligt kärlek eller brutal egoism?


Jag förundras över att så många väljer dubbellivet - att utåt leva monogamt men egentligen ha fler ”hemliga” relationer. Att officiellt dela ”allt” med en annan människa samtidigt som man har andra relationer som man definitivt inte berättar om för sin fasta partner.

Starka känslor och upplevelser hålls undan, göms och avnjuts.

Passion

Ofta förklaras dessa hemliga relationer med ”passion”. ”Det var PASSION förstår du! Vi kunde inte låta bli varandra.”

Som att passionen förklarar allt, förlåter allt, lägger ett lager balsam över taskigt hanterade relationer. Som att passionen gör att vi inte längre kan prata, tänka och uttrycka oss.

Men jag upplever att många aktivt SKAPAR passion för att slippa stå för sina val, svek och för att få chansen att vara riktigt djävla egoistiska.

Öppna relationsformer

Jag har människor i min närhet som lever i öppna relationsformer. Deras partner tycker det är OK att de träffar andra och de berättar alltid för partnerna om dessa möten. Ja, kanske inte detaljer, men att det hänt.

Inga lögner, mycket kommunikation och klara överenskommelser om vad som är ok och vad som inte är ok att göra.

Ifrågasätts av andra

Men den öppna relationsformer blir ofta praktiskt ifrågasatt av andra med en mer normativ bild av kärlek och  passion.

För många har problem med att relatera till öppna relationsformer. Ofta uppstår märkliga situationer i nya kontakter.

Vet din partner att du är här?

En man som lever i en öppen relationsform är på krogen, pratar med en kvinna och tycke uppstår. Han berättar om sitt sätt att leva och kvinnan blir lite konfunderad men vill ändå träffas.

Hon bjuder hem mannen till sig och efter en stund kommer frågan ”Vet din partner att du är här”? Varpå han säger: ”Självklart vet hon det!” Och helt plötsligt backar kvinnan.

Makt & passion

För det HON vill, önskar, är att vara den hemliga, spännande älskarinnan. Som hemlig, spännande älskarinna är du en maktfaktor – du kan väcka och vara  passionen.  Vara den där guldkanten i tillvaron, utan vardag och förpliktelser.

Att vara hemlig innebär att du har möjlighet att  jobba bakom kulisserna. Slå in kilar. Och när lurendrejeriet, lögnerna uppdagas kan det alltid förklaras av PASSIONEN, den äkta, riktiga KÄRLEKEN som bara slog rot och inte gick att komma undan. (Hur man nu kan sätta passion och äkta kärlek i samma mening? –   men det är en annan diskussion).

Känslokaos?

Hur många gånger har du inte hört passionens argument: ”Vi kunde inte styra oss – det var så starkt”, ”Vi kunde inte vara ifrån varandra”.

Reellt eller efterkonstruktion? - frågar jag mig varje gång jag hör förklaringsmodellen.

Så min fråga är: Är verkligen passionen ett totalt känslokaos där vi inte ens klarar av att ta hänsyn till dem som står oss nära?

Eller är den en konstruktion, ett nöjesfält för lögner, svek som ger ett enormt utrymme för att göra vad man vill utan att ta hänsyn? Skapar vi passionen för att slippa ta hänsyn?

För i passion får vi vara brutala. Vi ursäktas i passionens känslosvall. Vi behöver i passionen inte ta hänsyn till familj, partners, världen. I alla fall i betydligt mindre grad.

För i krig och kärlek är allt tillåtet.
Eller?