Vad innebär det att vara snäll? Är
det att alltid hålla med – klappa medhårs? Eller är det att
också ifrågasätta och ibland ställa krav som känns väldigt
jobbiga?
För mig innebär ”snäll” att
ibland ställa krav som gör att personen kan utvecklas. Utveckling
kräver ofta att man gör sig av med beteenden, ibland människor,
som hämmar. Något som inte är smärtfritt.
Jag fostrade min far en gång i tiden.
Min far var alkoholist. Han drack i perioder och var då inte en
särskilt trevlig person.
Den nyktra pappan var en känslig
person och han har lärt mig mycket. Han lärde mig våga känna,
lita på mina känslor, prata om dem och jag kände mig alltid
älskad. Den onyktra pappan var lite som att möta Mr Hyde.
Jag var väldigt tydlig med att jag
inte hackade i mig Mr Hydes närvaro. När min far ändå gick över
gränsen genom att ringa på fyllan, hota omgivningen med våld och
annat smått och gott, markerade jag med att säga: Nu räcker det.
Jag har inget mer att säga dig. Sedan pratade jag inte med honom på
ett år. Trots att han bad (jag lade på luren) och hans ”fjälla”
bönade (luren åkte på även här) gav jag mig inte. Jag hade fått
nog.
Ett år av tystnad. Ett år där jag
hann bli gravid och föda barn innan jag tog upp kontakten igen. Då
grät pappa av lycka. Han slutade med sina fyllesamtal till mig och
lugnade ner sig betydligt.
Men många tyckte jag var hemsk. Vara
gravid och inte prata med sin pappa!
Men var jag hemsk? Vad är mest
kärleksfullt? Att markera och ge en person möjlighet att ändra
sig? Eller att låta ett destruktivt beteende fortgå vilket troligen
leder till att all kärlek till personen kommer dö?
Jag har funderat mycket på de
förställningar vi har kring olika slags relationer både när det
gäller att vara ”snäll” och att ställa krav. Markeringen mot
min far hade för många varit fullkomligt självklar om det hade
handlat om en vän. Om en vän betett sig som min far gjorde, hade
folk KRÄVT att jag aldrig mer skulle ha med personen att göra. Jag
skulle förmodligen också förväntats avsky den personen för
resten av livet.
När en familjemedlem sviker eller
beter sig destruktivt tycker omgivningen i o f s att det är hemskt.
Samtidigt förväntas vi förlåta väldigt extrema beteenden inom
just familjen, vilket skapar en mängd möjligheter för
destruktivitet.
Att förväntas att i familjens namn
alltid acceptera föräldrars eller vuxna barns beteenden, gör t ex
att missbrukande personer ges ett alldeles för stort utrymme att
fortsätta sitt missbruksbeteende. Helt enkelt för att man är
släkt.
Snacket om att blod är tjockare än
vatten och till det hänvisa till släkt tycker jag är rena nyset.
För släkt kan lika gärna vara min alldeles egen skapade släkt.
Det kan handla om nära vänner, att ”adoptera” andra föräldrar,
syskon. Släkt behöver inte nödvändigtvis betyda blodsband.
Mitt hemska (eller kärleksfulla)
beteende gäller också mina vuxna barn. Om jag ser mitt barn ha ett
destruktivt beteende och jag vill hjälpa mitt barn att ändra sitt
liv, skulle jag klippa kontakten om det vore så att det var det som
behövdes för att barnet skulle få syn på vidden av sitt beteende.
Självklart med öppenheten att finnas
där om beteendet tas tag i/ändras.
Jag ser inte att det är kärleksfullt
att låta omgivningen leva destruktivt. Jag kan kanske inte hindra en
människa att göra det. Men jag kan välja att inte vara en del av
det beteendet. Det kan kräva att man bryter kontakten. Ibland för
ett kortare tag och ibland för hela livet.
Jag kan förstå smärta i livet. Jag
kan på många sätt förstå destruktiva beteenden. Det jag har
svårt att förstå är människors fördömande om man visar ”tuff
kärlek”. För vem älskar mest? Den som inte vågar/vill/orkar ta
tuffa beslut eller den som på riktigt bidrar till en förändring?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar