Glamour, nätstrumpor och normer

Bild från Dunst.dk Ramona Macho 

En magisk kväll! Oscarsteatern tar emot publiken med röda draperier, guldgula lampor och med en vacker kvinna med korsett och svepande ögonfransar.

Det ligger daller i luften. Jag känner publikens förväntan; på att bli roade, rörda och berörda.

In kommer primadonnan. En glittrande Lill-Babsperson med guldlamé. Omgiven av leende dansöser med smäckra ben, nätstrumpor och röda munnar. Det andas sexualitet, glitter, glamour och gala. Det är vad som gäller i musikalen La Cage Aux Folles. 

Vad är då som gör att publiken sitter här med en kittlande känsla av det lite förbjudna?

Föreställningen visar på män som lever med män. Den visar män som transar och/eller är transpersoner. Den visar Primadonnan – den mest feminina, nyckfulla, egotrippade och ändå mest kärleksfulla av dem alla. Och primadonnan är man.

Jag älskar den här musikalen för att den bryter normer. Och ryser för att den förstärker normer.

Jag fnissar förtjust när fadern utbrister: ”Min son är hetereo! Usch så hemskt! Vad har jag som gjort för fel som fått en son som är intresserad av KVINNOR”.

Berättelsens huvudpersoner är ett bögpar där en är ”mannen” och den andra är ”kvinnan” och tillika primadonnan.

Runt det älskande bögparet finns de sexuellt lössläppta trans/gaymännen och en heterosexuell kvinnan (en sk faghag) som är över hövan nyfiken och skvallrig.

Självklart kommer det in en moralens väktare här i form av en rigid heterosexuell man. Och jag behöver väl inte säga att han är rigid när det gäller ALLT. Särskilt allt som är roligt: sexualitet, champagne och nöjen.

Dock smälter den rigide då primadonnan kopplar på all charm och beundran som finns och riktar den mot honom. Lite problematiskt blir det när han inser att denna primadonna visst inte är kvinna, utan man...

Här finns schabloner i överflöd – om sexualitet, kön och artisteri. Men det finns också hjärta, sorg, glädje och acceptans.

Jag blir berörd när Primadonnan sorgset sjunger ”Jag är som jag är”. För vi har väl alla någon gång blivit ifrågasatta i det vi uppfattar vara vårt jag? Av känslan att inte accepteras, av att inte få vara/känna/agera på det sätt som är vi. Vi har varit ledsna, känt oss kränkta och rest oss igen. Och till slut, i bästa fall, struntat i de människor som inte accepterar och hittat de som uppskattar oss. På riktigt. På djupet. Med hjärta.

Jag blir också berörd när sonen berättar vem som verkligen är hans mor och att det råkar vara en man - en primadonna. Att föräldraskap är mer än kropp. Att föräldraskap handlar om närhet, förtroende och åtaganden.

Och kyssen. Att i slutet av en föreställning få se två män kyssa varandra. I kärlek, i närhet och mot alla odds. Det gjorde mig glad.

Men bryter föreställningen normer på djupet? Nej, egentligen inte.

Den säger lite styvmoderlig att visst får ni homosar komma in om ni agerar, tänker, känner utifrån våra föreställningar och i förlängningen beter er som ”vanliga” heterosar.

Utmanar den? Inte särskilt mycket. Den heterosexuella tvåsamhetsnormen styr och t o m kanske förstärks. Föreställningen visar inte på alternativa sätt att leva. Den visar på tvåsam lycka med barn.

Kanske är det vad samhället klarar?

En relation som bryter mot den heterosexuella tvåsamheten kan accepteras om den beter sig precis likadant, även om det är samkönade relationer. Gärna med ett barn i centrum.

Själv hade jag velat se flera bottnar från HBTQ communityt: som olika slags relationer, olika transpersoner än de som vanligtvis skildras, kvinnor - gay och bisexuella. De där grupperna som så ofta osynliggörs - jag vill höra deras röster och berättelser.

För övrigt vill jag ha ett par nätstrumpor med söm.

Käften & söt, tyst & lydig - var en man!

Året var 1978. Eller 1977. Jag gick på högstadiet i Hemse, på södra Gotland. Modet var väldigt tajta jeans. Med betoning på tajta. Den dagliga morgonrutinen gick ut på att åla på sig jeansen, det vill säga: lägga sig på golvet, dra in magen och hålla andan medan en drog upp dragkedjan.

Rutin nummer två var att omedelbart knäppa upp gylfen när en kom hem och då äntligen ta dagens första ordentliga andetag. Men vad gjorde det! Tajta jeans var sexigt och snyggt!  Aldrig hade jag en tanke på att ha ett annat plagg. Som lösare jeans eller, hua – kjol! Nej, kjol fanns inte på kartan. INGA tjejer bar kjol. Mer än möjligtvis på skolavslutningen, inte annars.

Sedan kom dagen när KJOLEN tågade in i mitt liv. Det började med att en tjej  i parallellklassen, vi kan kalla henne Lovisa,  kom med kjol i skolan. Lovisa och jag var på intet sätt vänner. Jag vet ärligt talat inte ens om vi hälsade på varandra. Vi hade ingen schism eller så, vi hade nog bara ett gemensamt ointresse av varandra.

Lovisa äntrar skolan med kjol. En ljus kjol med hängslen. Hon var inte en tjej som tog plats, tvärtom. Lugn och tyst. Men med sin kjol väckte hon uppmärksamhet. Hos killarna. Hela dagen drog de upp hennes kjol. Vart hon gick var de, drog upp den, garvade över att de kanske fick en glimt av underkläder. En hel djävla dag av trakasserier. Dagen efter kom hon i byxor.

Det var då jag blev arg. Riktigt heligt förbannad. Skulle killarna sätta agendan för vad tjejer har på sig? Hell no. Samma dag säger jag till min mamma att jag behöver en kjol. Nu.

Jag glömmer den aldrig. KJOLEN. Den var väldigt rutig. Mycket färg. Och knästrumpor till. Förskräckligt ful tycker jag idag men jag hade en MISSION.

I tre veckor slogs jag varje dag. Killarna gick på, sa taskiga saker, kommenterade mitt utseende och framför allt – de slet i min kjol. Jag sparkade mig fri när de var flera, slog (förlåt mig mina barn – ibland får man slåss)  och delade ut en och annan örfil.

Efter tre veckor infann sig lugnet. Jag kunde gå i korridoren utan att någon rörde mig/min kjol. Det var då ytterligare några tjejer vågade sig på att ha kjol.

Nu tänker ni – coolt! En förändring – tjejerna fick ha vilka kläder de ville! Nej då. De andra tjejerna fick kjolarna uppdragna, trakasserade utifrån sin klädsel och framför allt utifrån att vara kvinna. Och de flesta gav upp.

Men jag fick vara ifred. Jag bråkade, jag slogs. Jag var för besvärlig (story of my life). Kontenta: Anna fick ha kjol men inte de andra tjejerna. I protest.

***

En studiekamrat jag hade på Stockholms Universitet är kurd och turkiska.Vi kan kalla henne Letya. Letya berättade för mig att hennes mamma började bära slöja på gamla dagar. Religiösa motiv tänker ni säkert. Absolut inte. Mamman var ateist, precis som Letya. Att mamman började bära slöja berodde på att just den kurdiska slöjan hade varit förbjuden att bära i över 100 år. Att vara kurd i Turkiet har inneburit förtryck under lång tid. Slöjan var en protest.

***

En pojke, 11 år gammal, hittar en dag en klänning på H&M. Han tyckte den var jättefin och föräldrarna accepterade både inköpet och att han bar den. I skolan var acceptansen inte fullt så stor. I dagar, veckor skreks det ”bög” efter honom. Han trakasserades dag ut och dag in. Såväl skola som föräldrar försökte hantera  mobbningen men glåporden fortsatte hagla.

Blev killen knäckt? Gav han sig? Inte en chans. Jag skulle bli förvånad om han inte blev ledsen, trött och modlös mellan varven. Men han verkade drivas av samma känsla som jag; ”vem har rätten att bestämma vad jag ska ha på mig? Efter ett antal veckor fick mobbarna ge upp. Och kanske, hoppas jag, fick just den här skolan en ny, lite mer tillåtande norm. Efter det att hans klädval blivit en protest.


***

Kläder kan vara mycket. De kan användas för spegla grupptillhörighet, för att visa vår identitet (eller den vi vill vara) och de kan vara en protest.

I efterhand inser jag att det var ett slags systerskapskänsla som fick mig att agera som jag gjorde. Det gjorde mig fruktansvärt förbannad att en grupp killar tyckte sig ha rätt att bestämma över någon annans klädsel, i det här fallet Lovisas.

Intressant är att vissa kläder, särskilt de som visar på femininitet, ofta ses som ”svaga”. Inget kan vara mer fel. Min rutiga kjol var motstånd. Letyas mors slöja var motstånd.  Och en 11-årig killes klänning blev motstånd.

Motstånd som mycket väl kan vara början till nya normer. Början till förändring. Kjolen, slöjan och klänningen kan vara starkare än vapen.

Vem kan ta sig rätten att välja vad andra ska bära för kläder? Det frågade jag mig då och det frågar jag mig nu. Sanningen är nog att det finns ett antal personer och regimer som anser sig ha den rätten.

Vad tänker DU ta på dig idag?

Maktlösa män och Karlakarlar

Att våga se sanningen
Nu skrivs det spaltmeter om näthat. Men det är intressant hur fort fokuset ändrades. Från att lyfta kvinnors utsatthet på nätet och det kvinnohat som frodas, kom fokuset att riktas på männen. Frågan om de maktlösa och kränkta männen har nu blivit en debatt där resonemangen i mångt och mycket känns igen i från sammanhang där mäns våld mot kvinnor, våldtäktsmål och mobbingsituationer dryftas.

Förståelse...
Flera har velat lyfta bort ansvarsfrågan från männen. Eller, som de säger, skapa förståelse för varför män agerar som de gör. Ett antal skribenter och politiker har hittat en förklaringsmodell till varför män hotar kvinnor att få basebollträn/knivar uppkörda i underlivet. Likaså varför männen kallar kvinnorna för tillmälen som hora, uttalar sig kränkande om kvinnornas utseende, berättar att de ska se till att kvinnorna ska munknullas, våldtas och sedan mördas. Som pricken över i hotar de att också ge sig på familjen, barnen.

En för enkel förklaring - vanmakt och frustration
De i debatten som försvarar männen har en enkel förklaring. Män känner sig frustrerade. Maktlösa. Kränkta. Männen har inga ventiler för sin frustration. De upplever vanmakt. De är män som har svårt att förklara sina känslor med ord (!).
När Uppdrag gransknings reporter konfronterade män med deras hot och hat mot kvinnor på nätet kom, föga förvånande, dessa lama försvarstal:

”Det var ju bara skrivet i stundens hetta” eller
”Det var ju inte så illa menat” och
”Andra skrev ju också”.

Just de här uttalandena har skribenter menat visa på att männen inte förstår vad de utsätter sin mottagare för. I de här fallen kvinnor.

Den har vi hört tidigare
Har vi hört den här typen försvar och bortförklaringar förut? Jo då. I en mängd sammanhang. Vid mobbning eller när kvinnor tvingas till sex mot sin vilja eller vid första örfilen/slaget.”Jag visste inte vad som hände. Jag blev så arg/upphetsad/upprörd”. ”JAG FÖRSTOD INTE.”

Jag vågar hävda att detta är skitprat! Klart de förstår! De vill skrämma, sätta sig i respekt, skaffa sig makt. Och. De anser sig ha en självklar rätt att göra det. Utifrån sin position som män.

Från vänster till höger och så lite i mitten
Det mest intressanta är vilken bredd den här förklaringsmodellen har. Det är många som visar förståelse för männens ”utsatthet”. Jag ser förståelse i alla samhällsklasser och i olika politiska riktningar. Männen ”blir förstådda” och försvaras bland vänsteranhängare, mittpartier och högern. SD förklarar att de nu måste gå ut och representera de hårt arbetande, SVENSKA männen; de som trängs undan i samhället. De som måste hävda sig för att finnas. De som faktiskt byggde landet. Många av dem som inte ser sig som politiska anhängare – nickar också och säger ”det är inte ok men vi måste förstå att de inte menar så illa”.

Det är de andras fel
Olika grupper av män skyller på att det är de där ”andra” männen. De där dåliga, inte schyssta. Som av en ren händelse kommer alltid de ”dåliga” männen från andra grupper än den egna. Vita män skyller på de med invandrarbakgrund. Icke-vita män skyller på andra etniciteter än den egna. Medelklass skyller på arbetarklass. Arbetarklass skyller på missbrukare. Alla skyller på alla.

Män, kvinnor och upplevelse av makt(löshet)
Det vi vet är att det är män som skriver. Män i olika åldrar, från olika samhällsklasser, olika etnisk eller religiös bakgrund. Deras idé om sig själva är uppenbar. De är ”överhet” i relation till kvinnor. Deras beteende kan omöjligt bara förklaras med utsatthet utifrån en samhällelig underposition.

För om det handlade om en samhällelig underposition borde vi se lågutbildade invandrarkvinnor ute på nätet som skriver hatbrev så fingrar och ögon blöder. De borde kasta brandbomber på sina belackare. De om några, vet vad det innebär att inte ha makt. De om några vet hur maktlöshet och vanmakt känns. Det här är kvinnor som ofta blir utsatta för kränkningar. Ofta bara utifrån att vara kvinnor med annan etnisk bakgrund än den svenska.

Hur kan det vara att män väljer våld, både fysiskt och språkligt? Medan kvinnor som oftare blir utsatta för kränkning, inte tar till våld?

Farliga resonemang när det handlar om våld...
Lars Jalmert är mansforskare och docent i pedagogik vid Stockholms Universitet. Han har forskat om våldsamma män. Jalmert menar att många gånger relateras mäns våld, oavsett om det är riktat mot en livspartner eller mot andra män, till ord som ”heder” och behov av ”ta tillbaka makten”.

Ett "offer" blir ansvarsbefriat
Precis som i den här debatten, väljer vi ofta att förklara mäns våld med att de upplever vanmakt och maktlöshet. Enligt Jalmert är sådana begrepp mindre bra eller t o m direkt felaktiga när det gäller mäns våld. Risken blir att männen som begår våld då blir offer i stället för förövare. Genom att bli offer - blir de ansvarsbefriade.

Det handlar om strukturer
Jalmert menar också att genom att använda ord som vanmakt och maktlöshet är risken stor att våldet/beteendet blir kopplat till individen, när det i själva verket handlar om en samhällsstruktur.

Han menar att mönstren i mäns individuella upplevelse av kränkning och deras behov av hämnd går att se i manskulturens, nationers och organisationers agerande. Det handlar m a o inte om individen utan snarare om en global struktur.

Varför använder inte kvinnor våld?
Vad är det då som gör att kvinnor i oerhört mycket mindre utsträckning använder våld, trots att de oftare blir utsatta för kränkningar?

Jalmert menar att det kan bero på att kvinnor utgår ifrån att de inte har makt och aldrig har haft det. Upplever du dig inte ha makt, finns det inte så mycket att försvara. Medan en situation där en person anser sig ha viss makt och upplever att makten tas ifrån den, ofta leder till våld.

Slutligen
Därför säger jag... lägg ansvaret där det hör hemma. Män. Skärp er! För fan.
Och låt mig slippa biologiska förklaringar. De gör mig bara trött.

Månggifte, misshandel & en dos smygrasism

Uppdrag granskning har nu gjort två mycket uppmärksammade undersökningar där de ville visa på det kvinnoförtryck som frodas i landets moskéer. De lyckades. 

Flera av imamerna (som smygfilmas) avråder kvinnor som blir misshandlade och/eller våldtagna av sina män att gå till polisen. Kvinnorna fick tydligt veta att de inte fick neka till sex eller motsätta sig att mannen skaffar sig fler fruar. 

Kvinnorna skuldbeläggs fast de är offer och får ofta råd som går ut på att de ska underkasta sig för att göra mannen lycklig (underförstått att han då inte behöver slå eller våldta).

Konstaterande: det fanns ett utspritt kvinnoförtryck. Det fanns också motsatsen, där en imam säger att han anser att kvinnan själv väljer vad hon vill göra: om hon vill gå till polisen ska hon göra det. Han stöder det beslut hon än tar.

Ute och cyklar

Det finns två saker jag reagerar starkt på. Det ena är att man i programmet (speakerrösten) jämställer månggifte med misshandel. Vid flera tillfällen lyfts kvinnomisshandel och månggifte som i direkt relation till varandra. Och då tycker jag att man är ute och cyklar!

Det andra är att islam framställs som en (mer) fundamentalistisk religion än kristendom. Det, trots att det i programmet finns troende muslimer som efterlyser en blågul islam utifrån svenska värderingar och lagstiftning.

Fruktsallad med bitter eftersmak

Som jag ser det blandar programmet ihop päron och äpplen och slänger in en och annan apelsin också. Det skulle kunna bli en god fruktsallad men den dryper av bittermandelolja så resultatet smakar ärligt talat skit!

Att jämställa månggifte med misshandel ser jag som ett rasistiskt uttryck. Problemet är inte månggifte. Problemet är en ojämn maktstruktur där männen bestämmer. Att gifta sig med fler behöver inte per automatik vara kvinnoförtryck.

Samtliga relationsformer där en person har lägre status och bestämmanderätt utifrån konvention, är förtryck. Det kan ske i tvåsamma relationer och i flersamma. 

Jag anser att samtliga i en relation, oavsett kön, hur många som än är involverade, ska ha rätten att välja vem och hur många just de vill gifta sig med.

Jag fascineras och för all del, irriteras av detta fokus på månggifte/flersamhet som något negativt . Och jag vädrar rejält med morgonluft för SD och andra med rasistiska värderingar. Ologiska resonemang som spelar på känslor och traditioner är ju en del av mönstret vid krig och försök till etnisk rensning.

Sopa rent framför egen dörr?

Varför inte sätta den här undersökningen i relation till kristna religiösa samfund? Det har tidigare i media beskrivits hur ett antal kristna samfund (bl a Jehovas vittnen, Frälsningsarmén, Katolska kyrkan m fl) har gått förbi samhällets lagar, genom att själva, internt i sin organisation, hantera bl a våldtäkter och pedofili.

Flera av dessa samfund använder sig av ”äldreråd” som består av äldre män (så klart). Äldreråden anses vara överhuvudet i församlingen och deras ord står över svensk lag. Därför behöver man aldrig dra in polisen.

Fruktansvärda övergrepp som kan fortgå. Gärningsmannen ber om ursäkt i rådet, botas med bön och är sedan fri att fortsätta.

Fundamentalism
Det hela handlar om en enda sak – fundamentalism. Och fundamentalism är av någon anledning alltid sammanlänkat med en manlig överordning. En kan fundera på varför...

Vi borde prata om problemet med fundamentalism istället för som nu: religion utifrån kristendom eller islam. Det finns lika goda kålsupare (läs förtryckare/rädda människor/stora egon) i samtliga led. Medan andra i sin religiösa tro strävar efter ett mer jämlikt och medmänskligt levnadspatos.

Så sluta blanda ihop rent känslomässigt uppburna värderingar och titta på den verklighet som existerar! Ta dig förbi idéen om män som naturligt överordnade och att det endast finns ett sätt att leva tillsammans. Sanningen är att det finns andra sätt att tänka och leva på. 

Förbi vår bekvämlighetszon

För ett tag sedan såg jag ett program om en man som levde med två kvinnor. Kvinnorna hade även de en relation till varandra. Aha! Tänker många. Den manliga drömmen! Tänk att en man får ha sex med två kvinnor och kanske rent av SAMTIDIGT! Denne man sa:

”Alla tror att det är en dröm att leva med två kvinnor. Sanningen är att jag aldrig kan smita! Jag är tvungen att möta mig själv hela tiden. För du kan glida undan om en person säger att du gör något fel men om två säger det...Då kommer du inte undan.”

Underförstått: han väljer att leva i en relationsform som knuffar honom ur sin bekvämlighetszon hela tiden. Hur många vågar det?

Inte skitnödiga patriarker i alla fall. Och inte andra rädda människor heller.

Att spela på känslor

Nu stormar det kring centerns förslagsprogram. Oavsett vad man tycker om Centern har de tagit fram förslag som i stort handlar om individuell frihet och mindre statlig inblandning i privatlivet. Djäklar vilket liv det blev!

Jag fascineras av att media väljer att använda ord som ”månggifte”. Det är inte ett ord som används i förslaget. Förslaget går ut på att man ska få gifta sig och leva med vem man vill och hur många man vill. Det handlar om att individen själv ska få bestämma över hur de egna relationerna ska se ut. Inte staten.

Trots att media på senaste tiden haft fokus på polyamorösa relationer, dvs relationer som innefattar fler än två personer och som kan innehålla kärlek och sex mellan fler än två, väljer man att prata om ”månggifte”. Man väljer bort ord som polyamorösa äktenskap och flersamhet. T o m DN använder ordet månggifte (senast i gårdagens tidning), trots att de haft en hel artikelserie om just polyamori.

Varför?

Min känsla är att man använder sig av följande debattrecept:

• En dos moralism (älska bara en person annars är du en slampa/opålitlig person/mansgris)
• en skopa rasism (den grupp vi normalt känner till som har månggifte är ju muslimer)
• rädsla för förändring (så här har det alltid varit och så ska det förbli).

Att ord är känsloladdade och skapar bilder vet vi. Genom att använda ord som månggifte skapar man en stereotyp bild – den patriarkale mannen med flera underdåniga kvinnor.

Det kanske är dags för motbilder? Motbilder som existerar inom polyamorin.

Det finns kvinnor som lever med flera män. Det finns konstellationer med triader – dvs en man, två kvinnor eller två män och en kvinna där samtliga delar både sex och kärlek med varandra. Det finns en oändlig mängd variationer av relationer som för de inblandade är kärleksfulla, nära och livsviktiga.

Men deras relationer räknas inte av pressen. Du ska älska en och endast en (förutom om det handlar om barn, vänner, släkt och föräldrar – då har vi helt plötsligt en förmåga att älska fler).

Personligen förstår jag inte varför ekonomi och kärlek behöver hänga ihop. Det borde vara ett aktivt val att bestämma med vem vi vill dela vår ekonomi.

Att staten genom äktenskapet kontrollerar vår ekonomi är ett förlegat sätt att se som är sammankopplat med ett äldre samhälle där äktenskapet var en ekonomisk överenskommelse i första hand.

Centerns förslag ligger i tiden. FI gick i bräschen med ett liknande förslag 2005 och då skrek löpsedlarna  ”FI vill ha bigami”!

Så varför pratar vi inte om vad innehållet i förslaget står för? Varför målas det upp en väldigt ensidig bild där journalister är dåligt pålästa, alternativt nonchalanta och använder ord som borde vara bortrationaliserade sedan länge?

Det är nästan så jag väntar på att någon ska börja använda ord som ”homofil” och ”onanist”. Ord som vi idag inte vill använda för att de visar på ett förlegat synsätt där man såg homosexualitet respektive onani som sjukdom och/eller moraliskt fördärv.

Jag väljer mitt liv och mina relationer. Dem ska staten ge fan i. 

Over and out.

Ps. Väntar med spänning på resten av Alliansens uppvaknande. Jag tror vi inom något år kommer se förslag på en annan äktenskapsbalk. Optimist? You bet. ds

Damen med tårtan

Jag har fått ett nytt epitet. Jag är numer La Senora con la tarta. Det vill säga: Damen med tårtan.

Det hela började min andra dag i Las Palmas. Jag och mitt sällskap sitter ute och har just avnjutit 2 rätter av den 3 rätters lunch vi beställt. Jag har stora bryderier kring vad jag ska välja till dessert. Det finns glass, chokladmuffins och ”tarta”, dvs tårta.

Jag älskar en god dessert. Men tycker det är en väsentlig skillnad mellan ett ypperligt bakverk och en endast sockerstinn produkt. Och jag vill ha det ypperliga! Så jag funderar, vänder, vrider, pratar med mitt sällskap om detta viktiga beslut. Jag har nästan bestämt mig för att ta det säkra för det osäkra. Dvs ta den där chokladmuffinsen trots att mitt begär säger ”TÅRTA”.

Snett bredvid mig sitter ett par. Precis innan servitören hinner komma fram till vårt bord för att ta upp vår beställning på dessert ser jag att paret tagit in varsin bit av denna ”tarta”. Jag inser att nu har jag chansen. Att få veta vad jag ska beställa. Fokus är vad som gäller!

Jag släpper inte kvinnan med blicken när hon stoppar den första skeden tårta i munnen. Jag väntar, flera millisekunder, håller andan. När hon njutningsfullt blundar och säger mmmm, vågar jag andas igen.

Det är då hon öppnar ögonen och möter min blick. Först blir hon lite generad. Jag ler glatt och gör frågande tummen upp. Hon svarar med att forma tum- och pekfingret till ett ”o” och sedan utbrister hon ”Excelente”!

Jag beställer min tarta och den är precis så fantastisk kvinnans reaktion visat. Choklad med ett uns bitterhet(kaffe eller sprit) möter mjuk grädde och karamell. Totalt underbart! Jag sjunker in i njutningen.

En stund senare passerar paret mig med en kartong. Kvinnan vinkar glatt åt mig och pekar på kartongen. Jag förstår att den här tårtan är för fantastisk för att lämna därhän. Hon frågar på spanska om jag tyckte om den. Jag svarar på engelska ”You made my day! This was absolute faboulus!” Hon ler och går.

Fyra dagar senare, stegar vi in i en bokbutik. Här ska det köpas spanskt lexikon! Mitt sällskap förklarar för kvinnan i butiken vad för slags lexikon han vill ha. Kvinnan lyssnar inte. Hon stirrar på mig. Och utbrister: La Senora con la tarta! Mitt sällskap säger förrvirrat ”No, no”. Men kvinnan och jag utropar ”Si,Yes,Si”!

Vi börjar prata; om Las Palmas, vad det finns att uppleva, vart vi kommer ifrån, ja allt. Det visar sig att hon är tyska (trots sitt sydeuropeiska utseende) och hon säger efter en stunds intensivt prat – Vi ses igen! Och ja. Jag tror vi gör det.

Möten kan ske på allehanda ställen. Som över en fantastisk tårta.

Lucia – död & frihet

Den 13 december är det exakt 12 år sedan min pappa dog. Han dog på luciadagens morgon, precis på det sätt han alltid önskat. Jag kan höra hans röst i mitt huvud: ”Jag vill dö knall och fall, inte ligga och plågas”.

Och visst, så småningom kände jag att det var skönt att döden kom precis på det sätt han önskat. Men när det hände var det fruktansvärt. Jag var fylld av dåligt samvete lång tid, kanske år, efter hans död.

Den 12:e december kom jag hem på kvällen och det fanns ett meddelande på telefonsvararen: ”Hej Anna, det är pappa. Jag ville bara höra hur det är med dig”. Jag kan ännu höra den småländska dialekten smeka mitt öra. 

Småländska är ”hemma” för mig. Än i dag stannar jag till och lyssnar extra när Oskarshamnsmålet någonstans når mina trumhinnor. Just den här kvällen var jag trött och tänkte - jag ringer honom i morgon bitti.

Jag fick aldrig ringa pappa på Luciamorgonen. I stället fick jag åka till bårhuset och ta farväl. Den 13:e december år 2000 väcktes jag av telefonen där min syster talade om att min pappa dött. Och jag minns min tanke när jag fick beskedet: nä, det går inte. För jag ska ringa honom. Fråga om han sett lucia på tv och om det var vackert. Han kan vara död i morgon men inte idag.

Trots mina irrationella tankar sa min mun rätt saker. Såna där som: När dog han? Hur? Kan vi syskon få se honom? Märkligt hur vi reagerar vid smärtsamma besked. Munnen rationell och huvudet totalt förvirrat.

Musik var viktigt för pappa. Han njöt av sång, som luciakörer och hans egna stämma ljöd klar i Hablingbo kyrka när det begav sig. Särskilt kyrklig i övrigt var han inte. Nattvarden tog han aldrig med förklaringen att ”han minsann inte syndat sedan konfirmationen så vad skulle det vara bra för?” 

Dragningen till kyrkan handlade om sången. Sång fanns självklar plats för i vardagen.Som barn har jag suttit många timmar på traktorn där han sjungit ”Karl-Johan på snippen”, ”Pärleporten” eller deklamerat dikter.

Förutom musik fanns det en särskild dag som var viktig för honom. Det var Annadagen. Den 9:e december. Det firades aldrig namnsdagar hemma hos oss men just Annadagen var något speciellt. Jag tror det hade med min farmor att göra. Hon hette också Anna.

Varje Annadag ringde pappa och grattade. Dagen var inte alls viktig för mig. Det var en dag som alla andra. Men nu, varje 9:e december sedan hans bortgång, väntar jag på samtal från pappa. Väntar och väntar, trots att jag vet att det inte kommer.

Det är märkligt i vilka sammanhang vi saknar och minns de som dött ifrån oss. Jag har aldrig känt saknad vid de där stora högtiderna som jul, årsdagar mm. Men Annadagen. Då saknas min pappa.

Idag är det den 13 december. Lucia. Sång. Ljus. Härom dagen, på Annadagen väntade jag ett samtal. Och tankarna på honom finns kvar. Just idag ekar hans röst i mitt huvud, i den ordlek vi hade när jag var liten. Pappa sa: ”Fri som”? Jag sa ”Fågeln”. Frihet var något han alltid längtade till och aldrig kände.

Pappa var mannen som bar en inre rastlöshet, en ständig känsla av ofrihet, av att livet nog var bättre någon annanstans. Han hade stora behov av bekräftelse, kärlek och att vara bra nog. Eller bäst; den bästa pappan, den bäste maken, den bäste mannen. Krav helt omöjliga att leva upp till, som gjorde honom olycklig och till något helt annat än han ville vara.

Jag är så lik honom. Och så olik. Vi har pratat, bråkat, hatat, älskat, varit nära, hållit distans. Och ibland bara varit.

När jag mötte pappas kalla kropp i avskedsrummet såg jag för första gången total frid i hans ansikte.

Fri som. Fågeln.

Tack för att jag fick vara ditt barn.