Pride är
information och diskussion, allt från vad läkare bör veta om hbtq
till hur svenska företag kan göra skillnad i världens näringsliv
när det handlar om hbtq och värderingar. Lugnt, upplysande och
intressant. Och ibland får jag frågan – ”Behövs verkligen
Pride? Det är väl överspelat vid det här laget?”
Under ett av
minglen undrade någon om jag inte skulle gå med i Prideparaden i
sektionen ”Marching for those who can´t” på lördag. ”Tyvärr”
sa jag, ”jag ska med båten till Gotland” Men sådana petitesser
bekymrade inte min samtalspart. ”Äh, Anna – du kan boka om!”
Och det kunde jag ju faktiskt!
Paraddagen
Lördagen började
lugnt i min lilla lya på Kvarnholmen. Frukost med vy över
Stockholms infart, båtar som puttrar förbi och vind i träd såväl
som i segel. Dricker mitt kaffe och känner livsandarna vakna.
En stund senare sitter jag på
bussen till söder. Redan vid Slussen ser jag dem: människor med
Prideflaggor, underbara utstyrslar, glitter överallt: i ansiktet, på
kroppen, som regnande konfetti men framför allt – i ögonen.
GlitterGlädjeÖgon!
Efter en stunds
letande hittar jag min sektion i tåget. Jag får på mig en t-shirt
med trycket ”Marching for those who can´t”, jag greppar bestämt
en insamlingsbössa.
Att marschera för dem som inte kan
Vår sektion har
nummer tre av nästan tvåhundra. Alla är klädda i svart och många har klistrat över
sin egen mun med svart gaffatejp. Det är en tyst sektion. En tydlig
manifestation för alla de i världen som inte kan leva öppet p g a
diskriminerande lagstiftning/normer och där många riskerar sina liv
om de avslöjas som hbtq personer.
Jag har valt att
inte tejpa för min mun. Nu i efterhand är jag glad för det.
För det var nog en av anledningarna till att mannen valde att
stoppa just mig.
Varför?
Han står vid
gatan. Han har passerat medelåldern med god marginal och ser
uppenbart förvirrad ut. Han kommer fram till mig och säger:
”Varför? Jag ser att många har tejpat för munnen - varför?”
Mitt svar är
enkelt: ”För att visa att väldigt många hbtq personer tystas och
osynliggörs i världen. I ett antal länder kan du dödas för att
du är homosexuell. Vi marscherar helt enkelt för dem som inte kan.”
Han tittar mig i
ögonen och säger: ”Jag är en av dem”. Sen tar han ett stadigt
tag i min hand, kramar den och säger: ”Tack! Tack för att ni gör
det här”.
Jag kramar hans
hand tillbaka, säger lågt ”Tack” och går vidare. Något är
annorlunda. Jag känner inte längre marken under fötterna. Jag är
någon annanstans.
Nu vet jag
Helt plötsligt
vet jag varför jag sa Ja istället för nej, varför jag bokade om
en båt, varför jag är just på den plats jag är, varför jag går
just i den här sektionen och ta mig sjutton vet jag också varför
solen bara störtskiner just idag, under sommaren där det mest
regnat.
Jag har mött en
främling som på mindre än minut tog ett kliv in i min själ och
fick hjärtat att växa. Tack du okände för att du stannade mig,
tack för att du vågade berätta och tack för att du lät mig
förstå att det vi gör spelar roll.
Och jag hoppas att
du som tog min hand nästa år kan gå med oss. I stolthet
och med glädje. För allas rätt att vara den de är. För att
kärleken är större än hatet. Alltid.
Och för dig som
tror att Pride inte behövs – det gör den – i hela världen.
Happy Pride!
Happy PK!
SvaraRaderaÅh Anna! Tårarna trillar... Tur att du stannade och tack! Tack ❤️
SvaraRaderaH.
Det är jag som ska tacka! Möten is the shit ❤️
Radera