Den 13 december är det exakt 12 år
sedan min pappa dog. Han dog på luciadagens morgon, precis på det
sätt han alltid önskat. Jag kan höra hans röst i mitt huvud: ”Jag
vill dö knall och fall, inte ligga och plågas”.
Och visst, så småningom kände jag
att det var skönt att döden kom precis på det sätt han önskat.
Men när det hände var det fruktansvärt. Jag var fylld av dåligt
samvete lång tid, kanske år, efter hans död.
Den 12:e december kom jag hem på
kvällen och det fanns ett meddelande på telefonsvararen: ”Hej
Anna, det är pappa. Jag ville bara höra hur det är med dig”. Jag kan ännu höra den småländska
dialekten smeka mitt öra.
Småländska är ”hemma” för mig. Än
i dag stannar jag till och lyssnar extra när Oskarshamnsmålet
någonstans når mina trumhinnor. Just den här kvällen var jag
trött och tänkte - jag ringer honom i morgon bitti.
Jag fick aldrig ringa pappa på
Luciamorgonen. I stället fick jag åka till bårhuset och ta farväl.
Den 13:e december år 2000 väcktes jag av telefonen där min syster talade om att min pappa dött. Och jag minns min tanke när
jag fick beskedet: nä, det går inte. För jag ska ringa honom.
Fråga om han sett lucia på tv och om det var vackert. Han kan vara
död i morgon men inte idag.
Trots mina irrationella tankar sa min
mun rätt saker. Såna där som: När dog han? Hur? Kan vi syskon få
se honom? Märkligt hur vi reagerar vid smärtsamma besked. Munnen
rationell och huvudet totalt förvirrat.
Musik var viktigt för pappa. Han njöt
av sång, som luciakörer och hans egna stämma ljöd klar i
Hablingbo kyrka när det begav sig. Särskilt kyrklig i övrigt var
han inte. Nattvarden tog han aldrig med förklaringen att ”han
minsann inte syndat sedan konfirmationen så vad skulle det vara bra
för?”
Dragningen till kyrkan handlade om sången. Sång fanns självklar plats för i vardagen.Som barn har
jag suttit många timmar på traktorn där han sjungit ”Karl-Johan
på snippen”, ”Pärleporten” eller deklamerat dikter.
Förutom musik fanns det en särskild
dag som var viktig för honom. Det var Annadagen. Den 9:e december.
Det firades aldrig namnsdagar hemma hos oss men just Annadagen var
något speciellt. Jag tror det hade med min farmor att göra. Hon
hette också Anna.
Varje Annadag ringde pappa och
grattade. Dagen var inte alls viktig för mig. Det var en dag som
alla andra. Men nu, varje 9:e december sedan hans bortgång, väntar
jag på samtal från pappa. Väntar och väntar, trots att jag vet
att det inte kommer.
Det är märkligt i vilka sammanhang vi
saknar och minns de som dött ifrån oss. Jag har aldrig känt saknad
vid de där stora högtiderna som jul, årsdagar mm. Men Annadagen.
Då saknas min pappa.
Idag är det den 13 december. Lucia.
Sång. Ljus. Härom dagen, på Annadagen väntade jag ett samtal. Och
tankarna på honom finns kvar. Just idag ekar hans röst i mitt
huvud, i den ordlek vi hade när jag var liten. Pappa sa: ”Fri
som”? Jag sa ”Fågeln”. Frihet var något han alltid längtade
till och aldrig kände.
Pappa var mannen som bar en inre
rastlöshet, en ständig känsla av ofrihet, av att livet nog var
bättre någon annanstans. Han hade stora behov av bekräftelse,
kärlek och att vara bra nog. Eller bäst; den bästa pappan, den
bäste maken, den bäste mannen. Krav helt omöjliga att leva upp
till, som gjorde honom olycklig och till något helt annat än han
ville vara.
Jag är så lik honom. Och så olik. Vi
har pratat, bråkat, hatat, älskat, varit nära, hållit distans.
Och ibland bara varit.
När jag mötte pappas kalla kropp i
avskedsrummet såg jag för första gången total frid i hans
ansikte.
Fri som. Fågeln.
Tack för att jag fick vara ditt barn.
Så vackert skrivet om din pappa! Känner igen så mycket, saknaden lämnar aldrig riktigt, de där små sakerna, som var så betydelsefulla, som man förstår idag när de har lämnat livet.
SvaraRadera