Tack för i natt, Anna!

För någon månad höll jag en utbildningsdag om härskartekniker och konstruktiv kommunikation på en av våra största forskningsinstitutioner. En av deltagarna, en forskare, menade att enligt hans åsikt är härskartekniker biologiskt betingade. Han var tydlig med att han var forskare med biologisk inriktning, vilket då på något sätt skulle rättfärdiga hans teori.

Mitt svar? Att jag tycker det är väldigt intressant att vi gärna använder naturen/biologin när det gynnar vårt beteende eller vår syn på världen. Men det finns väldigt många beteenden i naturen vi inte vill koppla till våra mänskliga beteendemönster. Som att äta bajs eller äta sina barn, döda sin partner efter sex, borra in sitt huvud och suga blod osv. Beteenden som knappast vi människor vill se som ”naturligt” mänskliga.

Men när det handlar om just maktmekanismer förklaras de ofta som ”naturliga”, något som biologin tvingar oss till. Hur kan det vara att vi gärna åberopar naturen i vissa sammanhang men inte alls kan tänka oss göra det i andra? Varför åberopar man så ofta naturen när det sker förtryck mellan människor? Vad hände med etik och moral?

Feminist - javisst!

För ett antal år sedan jobbade jag i ett kulturprojekt på Gotland. Massor av fina medarbetare, roliga möten och självklart ett och annat mindre trevligt möte. Många diskussioner pågick under projektet och i början var flera irriterade på mig eftersom jag uttalade, som de uppfattade, ”feministiska åsikter”.

Inte feminist utan humanist...

Om jag fått 5 kronor för varje gång jag hört frasen ”Jag är inte feminist – jag är humanist” hade jag varit rik idag. Jag brukade fråga vad skillnaden var och svaren var ofta i stil med ”men feminister hatar ju män”. När jag förklarade vad feminism egentligen står för: lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter, oavsett kön, fick jag ofta förvånade miner som respons.

Tack för inatt

Hur som helst: En dag står jag i hallen utanför vårt kontor. In kommer en av mina arbetskamrater och ställer sig framför mig. Han ska betala för något och jag sköter ekonomin. Precis när han ska överlämna en 50 kronorssedel passerar ytterligare en kollega. En manlig sådan. Mannen med 50-lappen ger mig då ett snett leende och säger: ”Tack för i natt, Anna.”

Den passerande kollegan liksom hukar och försvinner. Hela hans väsen lyser ”Gud, så pinsamt” men han säger inget. Inte ett ord. Inte heller jag säger något. Jag tar emot 50-lappen och går. Jag ler inte. Jag är tyst. Störd.

För vad sa han egentligen? Jo:

1. Att vi hade haft sex.
2. Att jag var en hora.
3. Dessutom sade han att jag var en väldigt billig hora.

En humorbefriad bitterfitta?

Det han just utsatte mig för var sexuella trakasserier. Jag tror inte alls att han var medveten om just det. I hans värld var han bara ”rolig”. På min bekostnad. Eller snarare: utifrån det faktum att jag var kvinna. För det gjorde att han hade rätten att utsätta mig.

I den här arbetsmiljön hade det inte varit accepterat att skämta på ett liknande sätt utifrån hudfärg, etnicitet eller funktionsnedsättning. OM det skett hade den förbipasserade kollegan säkert reagerat verbalt på en gång. Alla deltagare var humanister gu bevars!

Men när det kommer till kön är det betydligt mer tillåtet att trakassera och gå över gränser. I jämlika, jämställda, humanistiska Sverige. Om du som kvinna inte hackar i dig det, är du en humorbefriad, feministisk bitterfitta.

Tål du inte skämt?

Vad hände sen då? Jag vilade på hanen. Eller honan. Vid nästa stormöte lyfte jag det som skett för samtliga projektdeltagare. Reaktionen lät inte vänta på sig. En kvinna spänner ögonen i 50-lappsmannen och säger: ”SA du så?” Och vänder sig till den man som hukande smitit undan: ”Och du SA ingenting?”

50-lappsmannen försökte med den härskarteknik som är så vanligt när man protesterar mot sexuella trakasserier, nämligen förlöjligande: ”Tål du inte skämt eller?”. Mitt svar: ”Skrattade jag? Skrattade X?” (mannen som passerade).

X replik på sitt undflyende beteende var: ”Skämtet var så dåligt att det sa mer om personen som sa det än om dig, Anna.” Varpå jag undrade: ”Men vad hade du sagt om det var någon som fått utstå skämt utifrån hudfärg? Du hade reagerat!” Han visste precis som jag att så var det.

En tankeställare

Några personer fick sig en tydlig tankeställare den dagen. Och jag tackar min lyckliga stjärna att jag hade ynnesten att jobba i ett sammanhang där förtryckande beteenden togs på allvar. Där man var villig att se och inte bara gå på gamla invanda kommunikationssätt. Efter ett år i projektet minskade humanistförsvarstalen och alltfler såg det jag såg. Dock inte 50-lappsmannen.

Större hjärna?

Härskartekniker handlar inte om natur och biologi. Naturargumentet är bara ett sätt att ge sig själv tillåtelse att förtrycka.

Om vi tittar historiskt finns det mängder av horribla exempel. På sin tid hävdade forskare att kvinnor var mindre begåvade då de hade mindre hjärna än män. En teori som övergavs när man gjorde jämförelser med blåvalens hjärna och forskarna började relatera hjärnans storlek till kroppsvikt. Då visade det sig att kvinnor hade något större hjärna än män. Teorin övergavs helt - man ville ju bevara kvinnors underordning.

Etik och moral

Med det sagt: naturargument används bara när man vill försvara sin tes. Blir den omkullkastad letar man någon annanstans för att hitta det man vill verifiera. Detta beteende är inte vetenskap. Det är dumheter. Vi är människor! Som människor är det vår skyldighet att se och anamma det som är etiskt och moraliskt riktigt. Over and out.

Att riskera en relation

Funderar över det där med etik och moral. Ganska ofta gör jag det. Ofta blir jag både förskräckt och väldigt förundrad över människors uppfattning om vad man får och inte får göra. Om vad som är rätt och vad som är fel. Om hur ofta logik och medmänsklighet är bortkopplat.

Jag finns på ett antal sajter på nätet. Nu och då får jag förslag av män (och ibland kvinnor) som söker en älskarinna.

Vet partnern?
Jag brukar då fråga om deras partner vet. Svaret blir ofta att deras fasta partner inte har en susning. Ibland kan det komma ett svar i stil med att de har ”tyst överenskommelse”.

Jag brukar då fråga vad en tyst överenskommelse innebär och hur man vet att det är en överenskommelse om man inte pratat om den. Svaren brukar utebli. Alternativt – ”Vi har så lite sex så det borde hon väl fatta.”

Överenskommelse kräver kommunikation
Överenskommelser kräver, som jag ser det, någon slags kommunikation. En tyst överenskommelse betyder konkret att en part vill göra något och har inte lust, ork eller engagemang nog att kolla läget hos sin partner.

MAO är ”tyst överenskommelse” inget annat än kvalificerat ”jag skiter i dig och vad du kan tänkas känna/tycka om saken”. Och uppenbarligen finns det ett antal människor som tycker att det är en rimlig förklaring för att gå in i en hemlig relation.

Öppna relationer
Hur som helst, jag brukar även upplysa om att det finns människor som lever i öppna relationer där man berättar för varandra. Ett sammanhang där samtliga involverade vet om alla relationer och möten.

Relationer där man kan välja om man är bekväm med att det är fler än två involverade. Där det finns uttalade överenskommelser. Relationer som bygger på kommunikation och definitivt på mer ärlighet och äkthet.

Det finns två reaktioner på den här typen av information.

Min partner vill inte
Den ena är: ”åh, så vill jag också ha det. Men det skulle aldrig min partner går med på.”

När jag då frågar om man tagit upp diskussionen, har man aldrig gjort det och man tänker heller aldrig göra det. För det är ingen ”idé”.

Analys: ”Problemet är inte min kommunikation. Det är min partners trångsynthet. Stackars mig!”

Man riskerar alltså hellre den fasta relationen genom en hemlig dito än kommunicerar.

Hemlighållandet är grejen
Den andra och tyvärr allt för vanliga reaktionen är att personen förskräckt svarar ”Men då är det ju inget spännande. Hemlighållandet är ju själva grejen! Jag vill inte att hon ska veta”.

Analys: ”Jag vill kunna ha frihet att njuta andra människor. Jag vill inte ge min fasta partner samma möjligheten. Jag vill inte heller ge min partner möjlighet att välja huruvida han/hon överhuvudtaget vill leva i en relation där det finns fler partners.”

Kontroll
Genom att själv tillåta sig en massa äventyr och inte berätta ger man inte sin partner en chans att få samma utrymme.

Det handlar om att en person ensam sitter på kontrollen och makten.

Makt blandat med...snålhet?

Passion – oemotståndligt kärlek eller brutal egoism?

Jag förundras över att så många väljer dubbellivet - att utåt leva monogamt men egentligen ha fler ”hemliga” relationer. Att officiellt dela ”allt” med en annan människa samtidigt som man har andra relationer som man definitivt inte berättar om för sin fasta partner.

Starka känslor och upplevelser hålls undan, göms och avnjuts.

Passion

Ofta förklaras dessa hemliga relationer med ”passion”. ”Det var PASSION förstår du! Vi kunde inte låta bli varandra.”

Som att passionen förklarar allt, förlåter allt, lägger ett lager balsam över taskigt hanterade relationer. Som att passionen gör att vi inte längre kan prata, tänka och uttrycka oss.

Men jag upplever att många aktivt SKAPAR passion för att slippa stå för sina val, svek och för att få chansen att vara riktigt djävla egoistiska.

Öppna relationsformer

Jag har människor i min närhet som lever i öppna relationsformer. Deras partner tycker det är OK att de träffar andra och de berättar alltid för partnerna om dessa möten. Ja, kanske inte detaljer, men att det hänt.

Inga lögner, mycket kommunikation och klara överenskommelser om vad som är ok och vad som inte är ok att göra.

Ifrågasätts av andra

Men den öppna relationsformer blir ofta praktiskt ifrågasatt av andra med en mer normativ bild av kärlek och  passion.

För många har problem med att relatera till öppna relationsformer. Ofta uppstår märkliga situationer i nya kontakter.

Vet din partner att du är här?

En man som lever i en öppen relationsform är på krogen, pratar med en kvinna och tycke uppstår. Han berättar om sitt sätt att leva och kvinnan blir lite konfunderad men vill ändå träffas.

Hon bjuder hem mannen till sig och efter en stund kommer frågan ”Vet din partner att du är här”? Varpå han säger: ”Självklart vet hon det!” Och helt plötsligt backar kvinnan.

Makt & passion

För det HON vill, önskar, är att vara den hemliga, spännande älskarinnan. Som hemlig, spännande älskarinna är du en maktfaktor – du kan väcka och vara  passionen.  Vara den där guldkanten i tillvaron, utan vardag och förpliktelser.

Att vara hemlig innebär att du har möjlighet att  jobba bakom kulisserna. Slå in kilar. Och när lurendrejeriet, lögnerna uppdagas kan det alltid förklaras av PASSIONEN, den äkta, riktiga KÄRLEKEN som bara slog rot och inte gick att komma undan. (Hur man nu kan sätta passion och äkta kärlek i samma mening? –   men det är en annan diskussion).

Känslokaos?

Hur många gånger har du inte hört passionens argument: ”Vi kunde inte styra oss – det var så starkt”, ”Vi kunde inte vara ifrån varandra”.

Reellt eller efterkonstruktion? - frågar jag mig varje gång jag hör förklaringsmodellen.

Så min fråga är: Är verkligen passionen ett totalt känslokaos där vi inte ens klarar av att ta hänsyn till dem som står oss nära?

Eller är den en konstruktion, ett nöjesfält för lögner, svek som ger ett enormt utrymme för att göra vad man vill utan att ta hänsyn? Skapar vi passionen för att slippa ta hänsyn?

För i passion får vi vara brutala. Vi ursäktas i passionens känslosvall. Vi behöver i passionen inte ta hänsyn till familj, partners, världen. I alla fall i betydligt mindre grad.

För i krig och kärlek är allt tillåtet.
Eller?

Med rätten att fördöma - om läskiga flickor och korkade vuxna

Tänk att några minuters tittade på ”American idol” gjorde mig så otroligt ledsen, upprörd och samtidigt stolt över en liten flicka jag aldrig träffat. Flickan Aaralyn skapar musik tillsammans med sin några år äldre bror Izzy. Han spelar trummar och hon äger mikrofonen.

TV-kameran zoomar in Aaralyn i sitt hem. Hon har en blommig klänning, sitter på sin säng och leker med dockor. Gör saker som förväntas av flickor. Stillsamt och pyssligt.

Nästa klipp – Aaralyn förvandlas, en mikrofon i handen, growlar, aggressivt och med en energi som går rakt in i magen. Hårt, brutalt och allt annat än sockersött. Och fantastiskt musikaliskt.

Mitt i det råa, oborstade finns en musikalitet där ingenting är falskt, men otämjt, vilt och på något sätt totalt kontrollerat av den lilla flickan.

Aaralyn är 6 år gammal.

Hon äger scenen, kräver sin plats.

Jag blir alldeles lycklig av att se henne!

Rättning i ledet flicka lilla!

Sedan kommer fördömandet. Tre av de fyra, vuxna, erfarna jurymedlemmarna dissar uttryckligen 6-åringen. Kallar uppträdandet för oljud. Säger att det är väl dags att lägga av med det här larvet nu. Att syskonen är en gimmick som inte längre borde uppträda.

Sågningen är total.

Av en 6 årig flicka som uppenbarligen gör det hon vill och som är allt annat än sockersöt. Nu blir krossad av juryn som istället uppmanar henne att sjunga ”Blinka lilla stjärna”. För varför skulle hon som flicka vilja sjunga något annat?

Och hon skulle ju kunna vara så söt – bara hon betedde sig på rätt sätt... På rätt sätt!

Flickor med aggressivitet är ”läskiga”

Till min stora förvåning har juryn blivit ett gäng vuxna mobbare som bestämmer agendan för vad som är feminint, maskulint, vad som är fint, fult och vad som är tillåtna beteenden, särskilt för en ”fin liten flicka”.

Mobbarna jobbar hårt för att få barnet/barnen att anpassa sig, smälta in i mönstret. De tycker sig ha en självklar rätt att göra det. För flickor med aggressivitet och pondus är ju ”läskiga”. Stävjas det som stävjas kan!

Att ifrågasätta förväntade roller

Just när en av jurymedlemmarna säger att hon tycker flickan är ”läskig” – att Aaralyn mest liknar Ossy Osborn och att det skrämmer juryn – ser jag ett blixtsnabbt, nöjt leende hos Aaralyn. Hon verkar fullt medveten om att hon ifrågasätter systemet – och är stolt över det. Det är en 6 årig flicka som ifrågasätter förväntade roller, som skrämmer vuxenjuryn.

Att vara 6 år, flicka och gå utanför normen ger vuxna rätt att utesluta, fördöma och sätta upp pekfingret. ”Rätta in dig i ledet, flicka lilla, se till att hålla dig i din rosa klänning, glittrande tiara, snälla lekar och söta sånger så kommer vi tycka om dig igen. Kanske...”

Den fjärde jurymedlemmen har en annan inställning och hyllar syskonen som nydanande. Han poängterar att Aaralyn inte bara sjunger, hon är också låtskrivare. Han lyfter barnen, boostar. Men han är ensam om att göra det, de 3 övriga fördömer.

Lämna över!

Min spontana reaktion till de 3 i juryn är ”Kissa och gå och lägg er!” Lämna över utrymmet till dem som är modiga nog att visa på fler sätt att vara människa.

Ni borde ha lyft den 6-årig flicka som visar att hon vill ha och kan hantera en större sfär än dockhörnan. Och ni borde ha lyft den bror som tycker det är självklart att dela den inställningen!

Genom att fördöma, har ni förverkat er rätt att vara jury!

Och Aaralyn & Izzy - you rock!

Mer bevis på det:

Ideella uppdrag – business för företagare Krösus eller goda förebilder?

Ponera att du har ett starkt samhällsengagemang. Att du livet igenom har engagerat dig ideellt i mänskliga värderingar och rättvisefrågor. Många timmar, veckor och månader av obetalt jobb i diverse föreningar. Massor av slit men också väldigt roligt!

Under år med hög belastning såsom småbarnsår, kanske som ensamstående med barn och låg inkomst har du fortsatt med ditt engagemang. Så stort är drivet, behovet av att se, agera, förändra.

Livet går och du inser att du vill göra något med ditt engagemang och din kunskap. Du öppnar eget. Du jobbar mer än någonsin men du gör det du vill och är bra på. Du jobbar för att skapa förändring. Ditt samhällsengagemang och det faktum att barnen flugit ut, gör att du lägger ännu fler timmar på ideellt arbete. För att det är viktigt för dig. För att du vill göra skillnad.

Du lyckas engagera fler, både företagare och andra, att jobba med rättvisefrågor. Det är då det händer

Du som tidigare setts som en engagerad person, en person som vill göra världen bättre för fler, blir helt plötsligt sedd som en närig företagare.

Det muttras. Pratas bakom ryggen. Det ges vinkar till till andra engagerade, till media. Om företagaren. Som tar plats. Alltför stor plats. Det trots att du är samma jag som du alltid varit.

Ditt ideella engagemang är plötsligt mindre värt. Kanske inte något värt alls? Att du är styrelseledamot i en ledande förening som handhar rättvisefrågor nonchaleras eller rent av tystas medvetet.

Vad är det som gör att den ideella tid du lägger ner som företagare, är mindre värd eller t o m anses som något du gör utifrån ”girighet”? Varför värderas ditt ideella engagemang som att ”du egentligen är ute efter något mer än alla andra”? Antaganden och påståenden som väldig sällan eller aldrig skulle ske om du är anställd eller studerande.

Och gäller det alla företagare? Förmodligen inte. Om du som advokat eller ICA handlare engagerat dig i rättighetsfrågor hade du nog ansett gå i bräschen.

Så min fråga är: Vilka företagare kan jobba i ideella sammanhang och i så fall – på vilket sätt?  

Boys will be boys

Bild från Sudanshriners.com "the Sudan suits"

Jag står i köket och har jobbat som en tok hela dagen. Vi ska tillsammans laga mat, de unga vuxna och vi mindre unga vuxna. De två unga kvinnorna undrar vad som behöver göras och jag, med viss militär ådra, berättar. Det betyder att det finns något för alla att göra.

Tjejerna sätter igång direkt, så också jag och min brabo. Efter en lagom stund kommer den unge vuxna mannen in, tittar runt på alla och säger skämtsamt ”Det finns visst inte plats för mig här – vad synd” och vänder på klacken för att lämna köket. Jag blir blixtarg och och ur min mun ramlar ilsket ”Hur gammal är du egentligen”? Den unga vuxne blir lite överrumplad och muttrar något om att i alla fall vara yngre än min brabo.

Själv blir jag överraskad av min omedelbara reaktion. En sak har jag i alla fall lärt mig – om jag reagerar så betyder det att något känns fel för mig. Väldigt mycket fel. Och efter ett tag kom jag på vad det var. Min reaktion berodde på för stor erfarenhet av män som smiter.

Alla våra släktträffar. Kvinnorna i köket. Männen som umgås, pratar, sittande och väntade på maten, kaffet eller vad det än må bara. Oavsett ålder, oavsett om de yngre anser sig vara jämställda i sina relationer, så sitter männen där och konverserar och kvinnorna står i köket.

Jag har sagt ifrån och oftast blivit bemött med ett flin alternativt att de lite håglöst burit ett uppläggningsfat från en plats till en annan. Och dessa skämt. Alltid dessa djävla skämt. Skämt som går ut på att männen kan smita och inte behöver ”nedsänka” sig till att utföra vissa sysslor. Kvinnogöra. Kärringjobb.

Som när en av mina nära manliga släktingar står och plockar in i diskmaskinen och säger ”Passa på att ta ett kort nu för det här händer inte ofta” (ooops - titta jag gör kvinnogöra). Eller vad sägs om den här: ”Jag är så dålig på matlagning att min fru måste koka upp tevattnet först så jag bara har att värma på det”.

Detta är män som i sina yrkesliv tar sig själva på stort allvar. Och som andra tar på stort allvar. Men de har alltid utrymmet att ha frihet från vuxet ansvar.

De har alltid möjlighet att anamma ”boys will be boys”.

Det här kan ju ses som ganska oskyldigt. Men... 

Kan vi titta på övriga beteenden och reaktioner som har med detta att göra?

För några dagar sedan kunde vi läsa rubriker om några män som prejade en kvinna med ett litet barn av vägen. ”Ungdomligt oförstånd”, ”det måste handla om unga män”, ”förmodligen fulla” - for det nog igenom mångas huvud. Det visade sig att föraren var 29 och inga droger var involverade.

Själv blev jag fascinerad och skrämd över att ingen satte ord på vad det var. Hatbrott. En kvinna, dvs en ”underordnad”, tar sig fräckheten att köra om de som har ”makten” - dvs männen. Alltså ska hon straffas. De prejar henne av vägen. En kvinna med ett litet barn ska sättas på plats.

Om detta hade hänt och det hade varit en person med annan etnicitet/annan hudfärg som suttit bakom ratten – hur hade det definierats? Om det hade varit en person som blivit utsatt utifrån sexuell läggning/orientering? Båda hade benämnts som hatbrott. Nu blir en person utsatt utifrån sitt kön och då finns helt plötsligt benämningen hatbrott inte med.

Boys will be boys.

Nu åker även männens bil av vägen i deras syfte att sätta kvinnan på plats. Synden straffar ibland sig själv. Men budskapet är fortfarande tydligt – kvinnor ska inte tro att de kan vara på manliga arenor. Som att kunna köra bil fortare än en man.

Under den tid jag var ambulanssjukvårdare råkade jag ut för samma sak. Vi har hämtat en sjuk person och det är bråttom till sjukhuset. Jag kör, blåljus och sirener är på, när jag ska köra om en bil. Bilen håller undan som sig bör tills jag ligger jämsides och mannen som kör ser att det är en kvinna bakom ratten. Då trycker han gasen i botten.

En ambulans med blåljus och sirener betyder som alla vet, utryckning. Vi försöker rädda liv. Den här personen blir så störd av att en kvinna kör att han är beredd att riskera livet på sig själv, de han har i bilen samt två ambulanssjukvårdare och en svårt sjuk person.

Boys will be boys.

Nu gick det bra. Ambulansen har rätt bra tryck i sina motorer och jag inte minsta fobi mot gaspedaler.

Våld, makt och kontroll utan att behöva ta ansvar är alla uttryck för en hegemonisk maskulinitet.

En hegemonisk maskulinitet är en del av den heteronormativa normen där män är de som styr och kvinnor förväntas vara undergivna männen. Där ”boys will be boys”. Vilket konkret betyder att män har viss frihet från ansvar när de behagar. Medan kvinnor inte har det.

Fåniga skämt i köket är ett uttryck för just det. Ingen kvinna skulle någonsin komma undan med det. Hon skulle ses som lat eller bara märklig som inte hjälper till/tar ansvar.

Att dra dåliga skämt som handlar om att slippa ansvar är bara ett sätt att visa olika villkor för män och kvinnor.

Om DU gör det – är du en del av systemet där kvinnor förtrycks.

Over and out.

Egensinnighetens straff är döden...

Don´t think! Ur "Liftarens väg till Galaxen" Planeten där spadar slår om du tänker. 

”Det var en gång ett barn som var egensinnigt och som inte gjorde som hennes mor önskade. Därför älskade Gud henne inte och lät henne dö i sjukdom. Ingen doktor kunde hjälpa flickan och hon dog fort. När familjen sänkte ned henne i graven och jorden spreds över henne, såg de hur hennes lilla arm sträcktes upp. De tvingade då ner armen igen och spred färsk jord över den. Men armen fortsatte komma upp. Modern gick då och hämtade en käpp och slog ner armen. Efter det kom inte armen upp mer och barnet tvingades att vila under jord. Allting blev normalt igen”. (Fritt efter: Das eigensinnige Kind, bröderna Grim)

Sagan berättar om det egensinniga och trotsiga barnet som måste tuktas av samhället. För att ordningen ska återställas. För att allt ska bli ”normalt”.

En hemsk saga! Eller är det bara en saga? Hur ofta älskas egensinniga flickor och kvinnor? Som går mot strömmen, säger det de ser och upplever? Och gör annorlunda.

Jag vet inte hur många gånger jag som ung fick höra att om jag bara ändrade mig på olika vis, ”lugnade ner mig lite”, inte pratade t ex om orättvisor (för det bara VAR så) – skulle jag vara en mycket bättre dotter, elev, flickvän osv. Jag har t o m i fullvuxen ålder, närmare de fyrtio, blivit tillsagd av en man att han tyckte mer om mig när jag var ”behaglig”.

Behaglig!?! Vem fan kan bestämma något sånt.

Behaglig betydde i det här sammanhanget att jag förväntades vara passivt kvinnlig, titta och lyssna beundrande och inte ha en enda åsikt själv. Hålla käften och vara söt, typ. Just kombinationen hålla käften och vara söt har aldrig riktigt funkat för mig.

Ärligt talat blir jag ännu förbannad. För vem var han att diktera mitt sätt att vara?

Samma person tyckte inte att det var lämpligt att min dotter spelade en mansroll på en barn-/ungdomsteater. Min dotter hoppade av som protest och trots att han bad om ursäkt och ville att hon skulle komma tillbaka i ensemblen hade hon fått nog. Egensinne? Integritet? Etik och moral?          You bet.

Många gånger tycker jag att egensinne är just – en stor dos integritet. En stor dos av tankar och funderingar kring vad som är rätt och fel. Och mod nog att hitta egna vägar när omgivningens syn inte stämmer överens med vad som känns rätt i själen.

Själv är jag väldigt sällan otrevlig, jag lyssnar och bemöter människor. Men jag är inte ett leende mähä utan har egen vilja och driv. Jag kommunicerar det jag tycker och tänker. Är verkligen sinnesbilden av en behaglig kvinna/person en leende robot utan hjärna?

Jag är den där egensinniga flickan i sagan. Som tur är har jag inte haft en mamma med en käpp. Inte heller jag har använt käpp på mina barn.

Vi behöver mer egensinniga människor. Som påvisar orättvisor, ruckar gamla mönster och som visar på flera olika sätt att vara och leva.

Vi behöver fler uppsträckta händer och mindre käppar. Vi behöver fler perspektiv, mer öppenhet och mer glädje. Om gud/samhället/jante vill ha en skock viljelösa får, tycker jag vi får undervisa om behovet av mångfaldsrekrytering med hen. I'm m first in line.

PS: Tack till Sara Ahmed för inspiration
PS II Om hur ont det kan göra att tänka när omgivningen kräver att du inte gör det: http://www.youtube.com/watch?v=NnG4lpcn9aM