Samarbeten & Ja-ordet

Gotland goes Queer! Gotland Pride. Äntligen! Vi har skrivit historia.

För ett antal veckor sedan frågade RFSL Gotlands ordförande Petra mig om det var ok om de använde samma ”slogan” jag skapade för BurlesQue Bar, dvs ”Gotland goes Queer!” – Självklart, sa jag. The more – the merrier!

Ju fler vi är som lyfter HBTQ och andra mångfaldsfrågor desto bättre. Då slog det mig. Hur olika vi är när det kommer till att vilja samarbeta, att acceptera olika sätt att jobba, vara och leva.

Jag har befunnit mig på ett antal arenor genom livet – i vården, kulturen, akademin och ett och annat uniformsyrke. Jag har varit involverad i ett antal föreningar. Jag har befunnit mig på ställen där arbetet flutit på och på andra platser där det känt som om varenda rörelse, tanke och individ varit indränkt i sirap.

Vad är det då som kännetecknar det där smidiga och kreativa samarbetet?

För det första börjar det med ordet: Ja! De övriga komponenterna är tillit, respekt och att vilja utveckling. Då kan vad som helst växa och blomma! Till och med när vi tycker olika. De här komponenterna är de samma som i vilka konstruktiva relationer som helst. Oavsett om det handlar om goda kärleksrelationer, vänskapsrelationer eller arbetsrelationer.

Lika betryckt som jag blivit av misstänksamhet, människors rädsla för att släppa in och inpissade revir, lika lycklig har jag blivit när jag mött öppenhet och nyfikenhet. Ibland har jag mött öppenhet där jag inte alls förväntat mig det och då blir jag bara så där in i hjärtat varm och tänker – ja! Det är genom möten och tillit det sker!

Säg ett rungande JA. Säg det en gång till. Och en gång till. Säg sedan NEJ några gånger på raken. Lägg märke till vad som händer i kroppen. Ett ord öppnar. Ett annat stänger.

Ibland måste vi säga nej – för att må bra, för att sätta gränser, för att vi behöver stänga. Men ofta blir vår kropp och själ glad av att säga ”JA”. Utan ett antal Ja hade vi inte haft Gotland Pride.

Ja! Ja! Ja! JA.

Tillit och Risgryn

I helgen var jag på ett väldigt vackert bröllop. Brudparet strålade förälskade, lyckliga i att ha hittat rätt. Risgryn regnade över dem, likaså lyckönskningar. Det var ett brudpar i sin rätta bemärkelse. Två brudar som älskar varandra, som såg varandra in i ögonen och var nära, så nära.

Prästen höll ett vackert tal. Om tillit. Om kärlek. Om att våga släppa in. Släppa nära. Jag kände så väl igen det. Den där längtan av att vilja släppa någon nära och rädslan för att göra det. Och den totala lyckan när man vågar släppa in på riktigt, hela vägen. Äkta tillit, när man hittar den, är på något sätt både eufori och trygghet på samma gång.

Äktenskapslöften gavs med stolthet. Där ingår meningen ”Jag lovar att alltid vara dig trogen”. Mina tankar for iväg. För vad innebär just det löftet? Vad är att vara trogen, att visa trohet? För många står ”att vara trogen” för att endast ha sex med sin partner, i en tvåsam relation. Att sveket i att vara otrogen endast har med sex att göra.

För mig står trohet för ömsesidig respekt. Det betyder att jag visar hänsyn, ser min partner som värdefull och att vi möter varandra. Att jag vill min älskade väl, vill se personen utvecklas och vara en aktiv del i det. Det betyder inte att alltid tycka samma saker och att man alltid måste anpassa sig. Trohet, precis som kärlek, är inte bara ord. Det är handling. Trohet är att se någon hela vägen och uppskatta, verkligen uppskattar att få vara nära den personen. Att ”trohet” per automatik har med sexualitet att göra förstår jag inte.

Jag har åtskilliga gånger i mitt liv träffat personer som förnedrar sin partner inför andra. Det kan handla om att förlöjliga, driva med eller säga nedsättande saker. För många är det en självklar del av vardagen och samlivet. Och av någon märklig anledning tycker de flesta att det här beteendet är, om inte OK, i alla fall något som ”inte är så farligt”. Floskler om ”det är så det är” och ”lite skämt får man väl tåla” har jag hört så öronen ruttnar.

Min känsla för det detta? ”Inte så farligt” ? My ass. Det här är den verbala kommunikationens form av misshandel. Punkt. Snacka om otrohet! Snacka om att inte respektera/bry sig/värdera den person man säger sig älska. När det sker är det sällan någon som protesterar, reagerar.

Men låt säga att min partner har sex med fler än mig och jag inte har något emot det, då skulle reaktionerna inte låta vänta på sig. Väldigt många skulle tycka att jag inte är respekterad och att min partner sviker mig. Sexualitet som ligger utanför tvåsamhetsnormen/relationen ses automatiskt som förnedring och otrohet. Garanterat skulle folk tycka synd om mig. Alternativt tycka att jag är korkad.

Vad hjälper det att berätta om gemensamma överenskommelser? Överenskommelse som skett i respekt och i samtal. De flesta skulle i alla fall välja att se en part i relationen som offer. Kanske utifrån föreställningen att en part går med på en massa saker för att få behålla sin älskade. Väldigt få ser att en sådan typ relationsform kan gagna alla involverade. Den öppna relationen ses ofta som något som inte är på ”riktigt”. För om man verkligen älskar varandra är man väl ”trogen”?

Vad är trohet? Känner du tillit? Är du trogen?

Besvärlig förälder? You bet.

Det pratas mellan varven om curlande föräldrar. Om att det handlar om missriktad omsorg. Att vi tar hand om våra barn lite för mycket i bästa välmening. Jag tänker att det också kan handla om bekvämlighet. Om än en kortsiktig sådan.

Otaliga gånger har jag hört mina barns odiskreta suckar, andra gånger har de varit förbannade, ibland rent av förtvivlade över att jag inte alltid gjort det de upplevt att en ”riktig” mamma ska göra. ”Du är inte min riktiga mamma”! var ett av barnens stående utfall vid våra sammandrabbningar under en viss period. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde ont. För det kändes. Men jag bet ihop och tänkte något om manipulation och dramaqueens. Den traditionella ”Jag har inte bett om att bli född” kom bara en gång då jag replikerade att det hade minsann inte jag heller, så alla eventuella klagomål fick hon ta med mormor. Då började faktiskt det tonåriga barnet skratta. (att anklaga favvo-mormorn fanns inte på skalan)

Att inte vara den där mamman som barnen förväntade sig kunde handla om att jag vägrade diska när de ”glömt” att det var deras diskdag, att jag bråkade om höga telefonräkningar och stängde av telefonen när man inte tog mig på allvar, jag vägrade ringa på sommarjobb eller andra ”besvärliga” samtal och jag gav dem ett hyfsat gediget ansvar för mat och ekonomi när de började gymnasiet. Vissa klagomål uppkom då de tyckte att jag bakade bullar alltför sällan. Många bråk har det blivit genom åren. Många försoningar också för all del.

En episod minns jag särskilt. Mitt ena barn kom hem och berättade att hon blivit retad i flera dagar av ett gäng jämnåriga tjejer. Den tjej som ledde aktionen visste jag mycket väl vem det var. Jag sa åt mitt barn att ringa henne. Den omedelbara reaktionen blev gråt, skrik, tandagnisslan och smäll i dörrar. Jag stod mitt i stormen och upprepade samma mening, som ett mantra: Jag ringer hennes mamma om det behövs men jag tror du klarar det här utan min hjälp. Här är telefonnumret. Allt du ska göra är att berätta hur det känns i dig när de gör vad de gör. Jag vet att du kan. Igen och igen sa jag det. Och så sa jag det för säkerhets skull en gång till.

Två timmar pågick detta inferno med skrik, gråt och dörrsmäll. Jag är uppriktigt sagt förvånad över att inte väggarna sprack! Orden fullkomligt haglade över mig: ”Du är ingen riktig mamma! En riktig mamma skulle ringa! Jag fortsatte att säga samma mening om och om igen: Jag ringer om det behövs men du får ringa först and so on. När barnet tillslut inser att jag inte kommer ge mig, ringer hon, förmodligen ganska utmattad av två timmars totalt utbrott.

Tonåringen som kom flygande ut i vardagsrummet efter det samtalet var inte samma som innan. Den här tonåringen var minst en meter längre, flera kilo oro lättare och nöjd som ett katt som just fått litervis med grädde. Det var just det här jag ville åstadkomma! Få henne att se, känna och erfara att hon, alldeles själv, kunde skapa förändring.

Mobbing situationen upphörde och mitt barn hade själv ordnat det. Även om jag var helt slut efteråt av all denna dramatik för ett förbaskat telefonsamtal var det så värt att se hennes totala lycka över att hon nått fram. Att mitt barn fått tjejen som mobbade att faktiskt inse att hon gjorde en människa illa och valde att vara stor nog att sluta. All kred till det!

Självklart finns det situationer där jag som förälder måste gå in och föra mina barns talan för att skydda och stötta. Då är jag som vilken tiger som helst! Men också tigermammor måste lära sina barn att både kunna ta en allvarlig fajt och att socialisera sig på ett bra sätt.

Jag är övertygad om att vi måste låta våra barn, utifrån ålder och situation, få ”göra själv” för att växa. Det är att förbereda dem på ett bra vuxenliv. Det är det som är föräldraansvar - att förbereda dem genom att de får göra. Agentskap tror jag det kallas.

Och jag misstänker att jag får en fajt när det är dags för mig att läggas in på hem (om jag kanske inte vill det). De har alla blivit väldigt bra på att argumentera...

Right back at you.

Lycklig förälder? Jo hej. Del II.

För några dagar sedan opererades mitt äldsta barn. Ena sidan av mig tar upp den gamla undersköterskekostymen och tänker rationellt kring anestesi, storlek på operation, konvalescens osv. Amputation.

Jag menar – amputerade armar, ben och bröst har jag sett åtskilliga genom livet. Men nu är det så att mitt barn har valt att amputera bort brösten. Inte förminska dem. Operera bort dem.

För mitt barn vill inte vara kvinna längre. Hon är på väg att bli en han. Ser sig som en han. Jag försöker se mitt barn som man. Jag ser mitt barn. Att se en man är svårt. Jag försöker. Gör, agerar, tänker, klämmer in informationen i en bråkig hjärna och en motsträvig själ.

Jag ser det där nyfödda barnet framför mig. Så liten, nätt och perfekt. Helt ljuvlig. En ny kropp med ögon som rymmer hela livets vishet. Jag minns min totala glädje.

Blev så vansinnigt lycklig över detta lilla perfekta barn! Såg inte könet – jag såg barnet. När barnmorskan sa: det är en flicka, tänkte jag – vem bryr sig? Det är MITT barn. Det bästa. Vackraste. Mest perfekta. Någonsin. Först efter det kom lyckan över att det var just en flicka.

Flickan (som nu är pojke) vägrade gå i byxor. Kjol eller klänning annars fick det vara! Flickan var dessutom överlycklig när hon vid 3 års ålder äntligen kunde samla ihop det mjuka lilla håret i nacken i en yttepyttesvans. Så lycklig att kamerabevis krävdes pronto!

Tonåringen hade en period svart undercutfrisyr för att sen gå över till Cortney Love stil – med blekt här, sminkade ögon och mycket rött läppstift. Flicka, ung kvinna, tjej.

Men mitt barn vill inte vara flicka mer. Hon vill vara han. Det accepterar jag. Även om det i vissa stunder känns som om en person dött. Så viktigt är uppenbarligen könet! Också för en ”medveten” människa. Jag känner det som att döden hälsat på. För flickan finns inte mer. Hon har blivit Han. Han föds. En långdragen födelse process men den går framåt. Det är i alla fall förbi öppningsskedet...

Identitet är en komplex del av oss människor. Den innefattar många bitar - kön, utseende, beteende, vänner, familj, miljö osv. Mitt barn är mitt barn, med samma ”innehåll”, som precis som alla andra människor ändras och omformas. Förändrings-/omformningsprocesser är en del av livet och de är sällan smärtfria. Det finns processer som smyger sig på och det finns processer som är mer brutala.

Och jag tänker: vad hade min mamma sagt, reagerat, tänkt? Mamma (och tillika mormor) hade först fnyst något om ”idéer”. Sedan hade mormorn hackat i sig läget, förmodligen tjatat sig till att få vara med under operationen (vetgirig, envis distriktssköterska) och efteråt hade hon sagt: Men det är ju rätt bra - då är det mindre risk för bröstcancer i alla fall!

Always look at the bright side of life.

Lek. Dödsallvarligt!

Som människor har vi ett behov av lek, lust och lite spänning. Vad vi upplever som spänning och lek kan skifta från person till person. För någon är det att titta på bingo-lotto (med eller utan egen bricka), för andra är det att byta jobb, hoppa fallskärm, spela datorspel, lajva,utöva sport eller flirta.

Vad är lek? Och varför förknippas den med barn och som något ”barnsligt”som vi egentligen kan vara utan? Lek som lyxartikel typ. Jag tror leken är livsviktig. Och att det finns en mängd olika sätt att utöva lek.

Leken kan användas för pröva olika världar. Som barn kanske jag leker: familj, tjuv och polis, kull. Nedkokat handlar den om olika roller och relationer. Hur förväntas en tjuv vara? En polis? En pappa? Ett barn? Olika roller, olika kläder, olika ageranden.

Sedan kommer då tonåren. En tid när man ofta gör allt för att inte leka av rädsla för att inte tas på allvar, inte få vuxenstatus. Fast visst innehåller tonårstiden en massa testande av olika roller? Vilket i sig är lek. En ganska allvarlig lek för att testa oss fram till vad som ska bli vårt vuxna jag. Vi prövar och omprövar våra föreställningar. I bästa fall pågår den processen som ett ifrågasättande av våra föreställningar livet ut.

Jag vet att sexualiteten spelade en viktig roll för mig för att bli definierad som vuxen. Idag undrar jag varför. Jag fick på många sätt ta ett vuxenansvar som ingen tonåring ska behöva ta beroende på att det fanns en missbrukare i familjen. Idag kan jag tänka att det var vuxet nog.

Tonårstiden var i sig en märklig mellanvärld. Å ena sidan skulle man som tonåring utforska ett område som man erfarenhetsmässigt hade noll koll på, samtidigt som man förväntades ”veta” allt. Sex är dessutom omgärdat av en massa föreställningar. I kvadrat. Och en sak visste vi, där i slutet av 70-talet att ”sex på riktigt” var penetration. En man penetrerade en kvinna. Punkt. Tillåt mig en liten gäspning här *gäsp*

Verkligheten var rätt trist mot alla kärleksnoveller som jag läste på den tiden. Själv blev jag av med den s k oskulden (som dessutom inte existerar) i baksätet på en ford och det var ungefär lika upphetsande som att operera bort tonsillerna utan bedövning. Men jisses vad jag kände mig vuxen!Så någon nytta gjorde väl den erfarenheten antar jag.

Det var först många år senare jag kom på att den första gången jag hade sex inte alls var då, utan betydligt tidigare. Men eftersom det inte var normativt, penetrerande sex räknades det inte. Ett försiktigt, trevande, spännande och sensuellt möte med en jämnårig kvinna fastnade inte i mitt medvetande som sex. Märkligt. Och så vanligt. Jag har åren igenom mött många män och kvinnor vars första sexuella trevande erfarenheten har varit just samkönad. Då är det ju inte sex! Eller?

Jag tror att sexualiteten ofta( i bästa fall) handlar om lust att utforska och är en del i processen att bli vuxen. Sedan kan jag önska att tonårstiden hade lite vidare perspektiv på relationer och sexualitet. Då hade jag kanske hoppat fordscenariet och gjort något mer kuligt.

Kontenta: lek är viktigare och allvarligare än man kan tro. Det kan handla om att ta reda på vem vi är och vem vill och kan vi vara. Här spelar våra normer och förställningar roll. Våga bråka med det ”självklara”!

För övrigt finns det lekforum som jag fullständigt älskar. Upplevelsefester som Wisbymaskeraden. Ett ställe där traditionella normer bryts och leken tar fart, bland unga som gamla. Vad sägs om ”magi” som norm? Vilken roll och vilka relationer vill du skapa i magins värld? Trollstav, drake eller blixt?

Jag tror jag vill vara farlig. För det verkar roligare än att vara snäll. I alla fall för en kväll. 

Ps: Bilden är gjord av Åsa Ardin Kedja. Gudinnebenådad konstnärinna på ön. ds

Lycklig förälder? Jo hej.

När barnen var små fick man höra floskler tills öronen nästan ramlade av: Passa på att njuta! Snart är de stora! Hur lätt var det att njuta med bajsblöjor, kolik, vattkoppor och välmenande (?) svärföräldrar som gav mig krupp på sekunden? Hemlagad barnmat, sylta, safta. Jo, då. Jag gick på delar av husmorsmyten. Fast det har gått över. Med råge.

Sedan blev barnen tonåringar. Vissa av dem med butterhet och visst svårmod. Gitarrspelande och skrivna texter om livets elände. Andra med smäll i dörrar, allehanda dramatiska utspel, spring på stan och kopiösa mängder smink. För att inte tala om alla förstörda badrumstapeter. Svart hårfärg säger jag bara. Svart hårfärg. Det kan finnas viss koppling till svårmodet här. Alternativt rocker-style. Njutning? Nja... 

Nu är de alla snart utflugna och vuxna. Och livet är på ett sätt friare. Våra relationer också. Men det finns saker som faktiskt var lättare när de var mindre. Som att trösta. Fy vad mycket svårare det är när barnen faller som vuxna, är ledsna eller har ont i själen! Här hjälper inte att blåsa på knät eller torka tårar.

Inte heller hjälper det att veta att smärta är en del av livet. Ofta en del som gör att man växer som människa. Där livet efteråt blir så mycket bättre än innan. Jag vet det. Ändå är hjälplöshetskänslan som förälder ofantlig. För att inte tala om skulden som kommer som ett brev på posten. Eller snarare som spammail i kvadrat. För nog känner man sig som förälder alltid skyldig? Ett par: vad gjorde jag för fel/kunde jag gjort annorlunda far i alla fall genom mitt huvud. Vi tar på oss skulden fortare än spamet säger ”ping” i inboxen. 

Njuta. Vara lycklig. När är man det i föräldraskapet? Jo, när man snusar på sin bebi som lugnt somnat i famnen. När det lilla barnet skrattar för första gången - så där kvillrande hjärtligt att man inte kan låta bli att skratta själv. När man somnar i soffan med en massa ungar runt sig vid fredagens disneyfilm. När man samlar hjärtan-stenar och fossiler på stranden. När man sitter med svarthåriga och piercade tonåringar, har familjeråd och de har slutat rulla med ögonen (över mammans töntförslag om familjeråd) och säger ”vår familj är bra för vi kan prata om allting”. Lugnet som infinner sig efter man grälat klart och faktiskt förstår den andre. I alla fall lite grann. När det nästan vuxna barnet säger ”jagälskardig” som ett ord i telefon innan vi lägger på.

Då tänker jag att njuta, vara lyckliga, det kan vi bara i små stunder. Livet handlar nog om att samla dessa små stunder lite tätare. Lite som att göra pärlhalsband. Ju mer vi övar på att trä pärlor, ju fler, längre och mer varierande pärlhalsband kan vi göra.

Lycklig förälder. Jo du!

I alla fall ibland...

Mindfulness & schizofreni

Att oroa sig för saker som ändå inte går att styra är verkligen slöseri på energi och tid. Och ändå gör jag det! Gång efter annan.

Nu har jag legat vaken åtskilliga nätter och funderat över hur vi ska ordna boende till sonen i Kiruna. Och jag har gjort allt man kan göra. Förutom att åka dit, i klädd plakat och megafon och skrika: Ropen skalla- bostad åt alla! Eller nåt sånt...

Jag har lagt ut förfrågningar på facebook, köat i över ett år på Kirunabostäder, satt in annons på blocket och läst andras annonser. Resultatet har varit minst sagt nedslående. Så i förrgår kväll kom annonsen med stort A; 3 rok, centralt och med helt ok hyra. Kastade mig på telefonen och ägarinnan berättade att hon hade flera som skulle se, vissa som erbjudit att betala 3 månadshyror i förskott osv.

Tänkte jag då – Det är kört? Inte en chans. Jag förklarade läget – son med kompis behöver boende och så var jag bara jag. Och det funkade! Vi har liknande behov – ägarinnan studerar, precis som sonen – samma tidsperioder och min upplevelse är att vi kände förtroende för varandra. Trots att jag gjorde klart att jag inte kunde betala mer än en hyra i förskott. Sådär som är brukligt.

So far so good. Sedan kom det här med andrahandskontrakt som ska godkännas av föreningen. Det torde inte vara några som helst problem men jag känner ändå nervositet. Det är bråttom – skolan börjar om en vecka. Resor ska bokas och bagage ska packas och saker ska flyttas.

Vad gör jag då? Sover ordentligt så jag orkar röja det som behöver röjas? Näe då. Jobbar till sent, stupar i säng vid midnatt och vaknar efter några få timmar och tänker på allt som måste göras. Allt som jag inte KAN göra förrän inflyttningsdatum är helt bestämt. Dvs – jag måste vänta en dag, kanske två. Bra där! Att ligga vaken på natten för något jag ändå inte kan styra.

Ibland funderar jag över varför jag å ena sidan är fullt övertygad om att allt  i alla fall det mesta) är möjligt samtidigt som jag oroar mig för struntsaker. Det känns lite schizofrent.

Mindfulness. Jag undrar om man kan få det inopererat i hjärnan? Gärna i chipform.