Att riskera en relation

Funderar över det där med etik och moral. Ganska ofta gör jag det. Ofta blir jag både förskräckt och väldigt förundrad över människors uppfattning om vad man får och inte får göra. Om vad som är rätt och vad som är fel. Om hur ofta logik och medmänsklighet är bortkopplat.

Jag finns på ett antal sajter på nätet. Nu och då får jag förslag av män (och ibland kvinnor) som söker en älskarinna.

Vet partnern?
Jag brukar då fråga om deras partner vet. Svaret blir ofta att deras fasta partner inte har en susning. Ibland kan det komma ett svar i stil med att de har ”tyst överenskommelse”.

Jag brukar då fråga vad en tyst överenskommelse innebär och hur man vet att det är en överenskommelse om man inte pratat om den. Svaren brukar utebli. Alternativt – ”Vi har så lite sex så det borde hon väl fatta.”

Överenskommelse kräver kommunikation
Överenskommelser kräver, som jag ser det, någon slags kommunikation. En tyst överenskommelse betyder konkret att en part vill göra något och har inte lust, ork eller engagemang nog att kolla läget hos sin partner.

MAO är ”tyst överenskommelse” inget annat än kvalificerat ”jag skiter i dig och vad du kan tänkas känna/tycka om saken”. Och uppenbarligen finns det ett antal människor som tycker att det är en rimlig förklaring för att gå in i en hemlig relation.

Öppna relationer
Hur som helst, jag brukar även upplysa om att det finns människor som lever i öppna relationer där man berättar för varandra. Ett sammanhang där samtliga involverade vet om alla relationer och möten.

Relationer där man kan välja om man är bekväm med att det är fler än två involverade. Där det finns uttalade överenskommelser. Relationer som bygger på kommunikation och definitivt på mer ärlighet och äkthet.

Det finns två reaktioner på den här typen av information.

Min partner vill inte
Den ena är: ”åh, så vill jag också ha det. Men det skulle aldrig min partner går med på.”

När jag då frågar om man tagit upp diskussionen, har man aldrig gjort det och man tänker heller aldrig göra det. För det är ingen ”idé”.

Analys: ”Problemet är inte min kommunikation. Det är min partners trångsynthet. Stackars mig!”

Man riskerar alltså hellre den fasta relationen genom en hemlig dito än kommunicerar.

Hemlighållandet är grejen
Den andra och tyvärr allt för vanliga reaktionen är att personen förskräckt svarar ”Men då är det ju inget spännande. Hemlighållandet är ju själva grejen! Jag vill inte att hon ska veta”.

Analys: ”Jag vill kunna ha frihet att njuta andra människor. Jag vill inte ge min fasta partner samma möjligheten. Jag vill inte heller ge min partner möjlighet att välja huruvida han/hon överhuvudtaget vill leva i en relation där det finns fler partners.”

Kontroll
Genom att själv tillåta sig en massa äventyr och inte berätta ger man inte sin partner en chans att få samma utrymme.

Det handlar om att en person ensam sitter på kontrollen och makten.

Makt blandat med...snålhet?

Passion – oemotståndligt kärlek eller brutal egoism?

Jag förundras över att så många väljer dubbellivet - att utåt leva monogamt men egentligen ha fler ”hemliga” relationer. Att officiellt dela ”allt” med en annan människa samtidigt som man har andra relationer som man definitivt inte berättar om för sin fasta partner.

Starka känslor och upplevelser hålls undan, göms och avnjuts.

Passion

Ofta förklaras dessa hemliga relationer med ”passion”. ”Det var PASSION förstår du! Vi kunde inte låta bli varandra.”

Som att passionen förklarar allt, förlåter allt, lägger ett lager balsam över taskigt hanterade relationer. Som att passionen gör att vi inte längre kan prata, tänka och uttrycka oss.

Men jag upplever att många aktivt SKAPAR passion för att slippa stå för sina val, svek och för att få chansen att vara riktigt djävla egoistiska.

Öppna relationsformer

Jag har människor i min närhet som lever i öppna relationsformer. Deras partner tycker det är OK att de träffar andra och de berättar alltid för partnerna om dessa möten. Ja, kanske inte detaljer, men att det hänt.

Inga lögner, mycket kommunikation och klara överenskommelser om vad som är ok och vad som inte är ok att göra.

Ifrågasätts av andra

Men den öppna relationsformer blir ofta praktiskt ifrågasatt av andra med en mer normativ bild av kärlek och  passion.

För många har problem med att relatera till öppna relationsformer. Ofta uppstår märkliga situationer i nya kontakter.

Vet din partner att du är här?

En man som lever i en öppen relationsform är på krogen, pratar med en kvinna och tycke uppstår. Han berättar om sitt sätt att leva och kvinnan blir lite konfunderad men vill ändå träffas.

Hon bjuder hem mannen till sig och efter en stund kommer frågan ”Vet din partner att du är här”? Varpå han säger: ”Självklart vet hon det!” Och helt plötsligt backar kvinnan.

Makt & passion

För det HON vill, önskar, är att vara den hemliga, spännande älskarinnan. Som hemlig, spännande älskarinna är du en maktfaktor – du kan väcka och vara  passionen.  Vara den där guldkanten i tillvaron, utan vardag och förpliktelser.

Att vara hemlig innebär att du har möjlighet att  jobba bakom kulisserna. Slå in kilar. Och när lurendrejeriet, lögnerna uppdagas kan det alltid förklaras av PASSIONEN, den äkta, riktiga KÄRLEKEN som bara slog rot och inte gick att komma undan. (Hur man nu kan sätta passion och äkta kärlek i samma mening? –   men det är en annan diskussion).

Känslokaos?

Hur många gånger har du inte hört passionens argument: ”Vi kunde inte styra oss – det var så starkt”, ”Vi kunde inte vara ifrån varandra”.

Reellt eller efterkonstruktion? - frågar jag mig varje gång jag hör förklaringsmodellen.

Så min fråga är: Är verkligen passionen ett totalt känslokaos där vi inte ens klarar av att ta hänsyn till dem som står oss nära?

Eller är den en konstruktion, ett nöjesfält för lögner, svek som ger ett enormt utrymme för att göra vad man vill utan att ta hänsyn? Skapar vi passionen för att slippa ta hänsyn?

För i passion får vi vara brutala. Vi ursäktas i passionens känslosvall. Vi behöver i passionen inte ta hänsyn till familj, partners, världen. I alla fall i betydligt mindre grad.

För i krig och kärlek är allt tillåtet.
Eller?

Med rätten att fördöma - om läskiga flickor och korkade vuxna

Tänk att några minuters tittade på ”American idol” gjorde mig så otroligt ledsen, upprörd och samtidigt stolt över en liten flicka jag aldrig träffat. Flickan Aaralyn skapar musik tillsammans med sin några år äldre bror Izzy. Han spelar trummar och hon äger mikrofonen.

TV-kameran zoomar in Aaralyn i sitt hem. Hon har en blommig klänning, sitter på sin säng och leker med dockor. Gör saker som förväntas av flickor. Stillsamt och pyssligt.

Nästa klipp – Aaralyn förvandlas, en mikrofon i handen, growlar, aggressivt och med en energi som går rakt in i magen. Hårt, brutalt och allt annat än sockersött. Och fantastiskt musikaliskt.

Mitt i det råa, oborstade finns en musikalitet där ingenting är falskt, men otämjt, vilt och på något sätt totalt kontrollerat av den lilla flickan.

Aaralyn är 6 år gammal.

Hon äger scenen, kräver sin plats.

Jag blir alldeles lycklig av att se henne!

Rättning i ledet flicka lilla!

Sedan kommer fördömandet. Tre av de fyra, vuxna, erfarna jurymedlemmarna dissar uttryckligen 6-åringen. Kallar uppträdandet för oljud. Säger att det är väl dags att lägga av med det här larvet nu. Att syskonen är en gimmick som inte längre borde uppträda.

Sågningen är total.

Av en 6 årig flicka som uppenbarligen gör det hon vill och som är allt annat än sockersöt. Nu blir krossad av juryn som istället uppmanar henne att sjunga ”Blinka lilla stjärna”. För varför skulle hon som flicka vilja sjunga något annat?

Och hon skulle ju kunna vara så söt – bara hon betedde sig på rätt sätt... På rätt sätt!

Flickor med aggressivitet är ”läskiga”

Till min stora förvåning har juryn blivit ett gäng vuxna mobbare som bestämmer agendan för vad som är feminint, maskulint, vad som är fint, fult och vad som är tillåtna beteenden, särskilt för en ”fin liten flicka”.

Mobbarna jobbar hårt för att få barnet/barnen att anpassa sig, smälta in i mönstret. De tycker sig ha en självklar rätt att göra det. För flickor med aggressivitet och pondus är ju ”läskiga”. Stävjas det som stävjas kan!

Att ifrågasätta förväntade roller

Just när en av jurymedlemmarna säger att hon tycker flickan är ”läskig” – att Aaralyn mest liknar Ossy Osborn och att det skrämmer juryn – ser jag ett blixtsnabbt, nöjt leende hos Aaralyn. Hon verkar fullt medveten om att hon ifrågasätter systemet – och är stolt över det. Det är en 6 årig flicka som ifrågasätter förväntade roller, som skrämmer vuxenjuryn.

Att vara 6 år, flicka och gå utanför normen ger vuxna rätt att utesluta, fördöma och sätta upp pekfingret. ”Rätta in dig i ledet, flicka lilla, se till att hålla dig i din rosa klänning, glittrande tiara, snälla lekar och söta sånger så kommer vi tycka om dig igen. Kanske...”

Den fjärde jurymedlemmen har en annan inställning och hyllar syskonen som nydanande. Han poängterar att Aaralyn inte bara sjunger, hon är också låtskrivare. Han lyfter barnen, boostar. Men han är ensam om att göra det, de 3 övriga fördömer.

Lämna över!

Min spontana reaktion till de 3 i juryn är ”Kissa och gå och lägg er!” Lämna över utrymmet till dem som är modiga nog att visa på fler sätt att vara människa.

Ni borde ha lyft den 6-årig flicka som visar att hon vill ha och kan hantera en större sfär än dockhörnan. Och ni borde ha lyft den bror som tycker det är självklart att dela den inställningen!

Genom att fördöma, har ni förverkat er rätt att vara jury!

Och Aaralyn & Izzy - you rock!

Mer bevis på det:

Ideella uppdrag – business för företagare Krösus eller goda förebilder?

Ponera att du har ett starkt samhällsengagemang. Att du livet igenom har engagerat dig ideellt i mänskliga värderingar och rättvisefrågor. Många timmar, veckor och månader av obetalt jobb i diverse föreningar. Massor av slit men också väldigt roligt!

Under år med hög belastning såsom småbarnsår, kanske som ensamstående med barn och låg inkomst har du fortsatt med ditt engagemang. Så stort är drivet, behovet av att se, agera, förändra.

Livet går och du inser att du vill göra något med ditt engagemang och din kunskap. Du öppnar eget. Du jobbar mer än någonsin men du gör det du vill och är bra på. Du jobbar för att skapa förändring. Ditt samhällsengagemang och det faktum att barnen flugit ut, gör att du lägger ännu fler timmar på ideellt arbete. För att det är viktigt för dig. För att du vill göra skillnad.

Du lyckas engagera fler, både företagare och andra, att jobba med rättvisefrågor. Det är då det händer

Du som tidigare setts som en engagerad person, en person som vill göra världen bättre för fler, blir helt plötsligt sedd som en närig företagare.

Det muttras. Pratas bakom ryggen. Det ges vinkar till till andra engagerade, till media. Om företagaren. Som tar plats. Alltför stor plats. Det trots att du är samma jag som du alltid varit.

Ditt ideella engagemang är plötsligt mindre värt. Kanske inte något värt alls? Att du är styrelseledamot i en ledande förening som handhar rättvisefrågor nonchaleras eller rent av tystas medvetet.

Vad är det som gör att den ideella tid du lägger ner som företagare, är mindre värd eller t o m anses som något du gör utifrån ”girighet”? Varför värderas ditt ideella engagemang som att ”du egentligen är ute efter något mer än alla andra”? Antaganden och påståenden som väldig sällan eller aldrig skulle ske om du är anställd eller studerande.

Och gäller det alla företagare? Förmodligen inte. Om du som advokat eller ICA handlare engagerat dig i rättighetsfrågor hade du nog ansett gå i bräschen.

Så min fråga är: Vilka företagare kan jobba i ideella sammanhang och i så fall – på vilket sätt?  

Boys will be boys

Bild från Sudanshriners.com "the Sudan suits"

Jag står i köket och har jobbat som en tok hela dagen. Vi ska tillsammans laga mat, de unga vuxna och vi mindre unga vuxna. De två unga kvinnorna undrar vad som behöver göras och jag, med viss militär ådra, berättar. Det betyder att det finns något för alla att göra.

Tjejerna sätter igång direkt, så också jag och min brabo. Efter en lagom stund kommer den unge vuxna mannen in, tittar runt på alla och säger skämtsamt ”Det finns visst inte plats för mig här – vad synd” och vänder på klacken för att lämna köket. Jag blir blixtarg och och ur min mun ramlar ilsket ”Hur gammal är du egentligen”? Den unga vuxne blir lite överrumplad och muttrar något om att i alla fall vara yngre än min brabo.

Själv blir jag överraskad av min omedelbara reaktion. En sak har jag i alla fall lärt mig – om jag reagerar så betyder det att något känns fel för mig. Väldigt mycket fel. Och efter ett tag kom jag på vad det var. Min reaktion berodde på för stor erfarenhet av män som smiter.

Alla våra släktträffar. Kvinnorna i köket. Männen som umgås, pratar, sittande och väntade på maten, kaffet eller vad det än må bara. Oavsett ålder, oavsett om de yngre anser sig vara jämställda i sina relationer, så sitter männen där och konverserar och kvinnorna står i köket.

Jag har sagt ifrån och oftast blivit bemött med ett flin alternativt att de lite håglöst burit ett uppläggningsfat från en plats till en annan. Och dessa skämt. Alltid dessa djävla skämt. Skämt som går ut på att männen kan smita och inte behöver ”nedsänka” sig till att utföra vissa sysslor. Kvinnogöra. Kärringjobb.

Som när en av mina nära manliga släktingar står och plockar in i diskmaskinen och säger ”Passa på att ta ett kort nu för det här händer inte ofta” (ooops - titta jag gör kvinnogöra). Eller vad sägs om den här: ”Jag är så dålig på matlagning att min fru måste koka upp tevattnet först så jag bara har att värma på det”.

Detta är män som i sina yrkesliv tar sig själva på stort allvar. Och som andra tar på stort allvar. Men de har alltid utrymmet att ha frihet från vuxet ansvar.

De har alltid möjlighet att anamma ”boys will be boys”.

Det här kan ju ses som ganska oskyldigt. Men... 

Kan vi titta på övriga beteenden och reaktioner som har med detta att göra?

För några dagar sedan kunde vi läsa rubriker om några män som prejade en kvinna med ett litet barn av vägen. ”Ungdomligt oförstånd”, ”det måste handla om unga män”, ”förmodligen fulla” - for det nog igenom mångas huvud. Det visade sig att föraren var 29 och inga droger var involverade.

Själv blev jag fascinerad och skrämd över att ingen satte ord på vad det var. Hatbrott. En kvinna, dvs en ”underordnad”, tar sig fräckheten att köra om de som har ”makten” - dvs männen. Alltså ska hon straffas. De prejar henne av vägen. En kvinna med ett litet barn ska sättas på plats.

Om detta hade hänt och det hade varit en person med annan etnicitet/annan hudfärg som suttit bakom ratten – hur hade det definierats? Om det hade varit en person som blivit utsatt utifrån sexuell läggning/orientering? Båda hade benämnts som hatbrott. Nu blir en person utsatt utifrån sitt kön och då finns helt plötsligt benämningen hatbrott inte med.

Boys will be boys.

Nu åker även männens bil av vägen i deras syfte att sätta kvinnan på plats. Synden straffar ibland sig själv. Men budskapet är fortfarande tydligt – kvinnor ska inte tro att de kan vara på manliga arenor. Som att kunna köra bil fortare än en man.

Under den tid jag var ambulanssjukvårdare råkade jag ut för samma sak. Vi har hämtat en sjuk person och det är bråttom till sjukhuset. Jag kör, blåljus och sirener är på, när jag ska köra om en bil. Bilen håller undan som sig bör tills jag ligger jämsides och mannen som kör ser att det är en kvinna bakom ratten. Då trycker han gasen i botten.

En ambulans med blåljus och sirener betyder som alla vet, utryckning. Vi försöker rädda liv. Den här personen blir så störd av att en kvinna kör att han är beredd att riskera livet på sig själv, de han har i bilen samt två ambulanssjukvårdare och en svårt sjuk person.

Boys will be boys.

Nu gick det bra. Ambulansen har rätt bra tryck i sina motorer och jag inte minsta fobi mot gaspedaler.

Våld, makt och kontroll utan att behöva ta ansvar är alla uttryck för en hegemonisk maskulinitet.

En hegemonisk maskulinitet är en del av den heteronormativa normen där män är de som styr och kvinnor förväntas vara undergivna männen. Där ”boys will be boys”. Vilket konkret betyder att män har viss frihet från ansvar när de behagar. Medan kvinnor inte har det.

Fåniga skämt i köket är ett uttryck för just det. Ingen kvinna skulle någonsin komma undan med det. Hon skulle ses som lat eller bara märklig som inte hjälper till/tar ansvar.

Att dra dåliga skämt som handlar om att slippa ansvar är bara ett sätt att visa olika villkor för män och kvinnor.

Om DU gör det – är du en del av systemet där kvinnor förtrycks.

Over and out.

Egensinnighetens straff är döden...

Don´t think! Ur "Liftarens väg till Galaxen" Planeten där spadar slår om du tänker. 

”Det var en gång ett barn som var egensinnigt och som inte gjorde som hennes mor önskade. Därför älskade Gud henne inte och lät henne dö i sjukdom. Ingen doktor kunde hjälpa flickan och hon dog fort. När familjen sänkte ned henne i graven och jorden spreds över henne, såg de hur hennes lilla arm sträcktes upp. De tvingade då ner armen igen och spred färsk jord över den. Men armen fortsatte komma upp. Modern gick då och hämtade en käpp och slog ner armen. Efter det kom inte armen upp mer och barnet tvingades att vila under jord. Allting blev normalt igen”. (Fritt efter: Das eigensinnige Kind, bröderna Grim)

Sagan berättar om det egensinniga och trotsiga barnet som måste tuktas av samhället. För att ordningen ska återställas. För att allt ska bli ”normalt”.

En hemsk saga! Eller är det bara en saga? Hur ofta älskas egensinniga flickor och kvinnor? Som går mot strömmen, säger det de ser och upplever? Och gör annorlunda.

Jag vet inte hur många gånger jag som ung fick höra att om jag bara ändrade mig på olika vis, ”lugnade ner mig lite”, inte pratade t ex om orättvisor (för det bara VAR så) – skulle jag vara en mycket bättre dotter, elev, flickvän osv. Jag har t o m i fullvuxen ålder, närmare de fyrtio, blivit tillsagd av en man att han tyckte mer om mig när jag var ”behaglig”.

Behaglig!?! Vem fan kan bestämma något sånt.

Behaglig betydde i det här sammanhanget att jag förväntades vara passivt kvinnlig, titta och lyssna beundrande och inte ha en enda åsikt själv. Hålla käften och vara söt, typ. Just kombinationen hålla käften och vara söt har aldrig riktigt funkat för mig.

Ärligt talat blir jag ännu förbannad. För vem var han att diktera mitt sätt att vara?

Samma person tyckte inte att det var lämpligt att min dotter spelade en mansroll på en barn-/ungdomsteater. Min dotter hoppade av som protest och trots att han bad om ursäkt och ville att hon skulle komma tillbaka i ensemblen hade hon fått nog. Egensinne? Integritet? Etik och moral?          You bet.

Många gånger tycker jag att egensinne är just – en stor dos integritet. En stor dos av tankar och funderingar kring vad som är rätt och fel. Och mod nog att hitta egna vägar när omgivningens syn inte stämmer överens med vad som känns rätt i själen.

Själv är jag väldigt sällan otrevlig, jag lyssnar och bemöter människor. Men jag är inte ett leende mähä utan har egen vilja och driv. Jag kommunicerar det jag tycker och tänker. Är verkligen sinnesbilden av en behaglig kvinna/person en leende robot utan hjärna?

Jag är den där egensinniga flickan i sagan. Som tur är har jag inte haft en mamma med en käpp. Inte heller jag har använt käpp på mina barn.

Vi behöver mer egensinniga människor. Som påvisar orättvisor, ruckar gamla mönster och som visar på flera olika sätt att vara och leva.

Vi behöver fler uppsträckta händer och mindre käppar. Vi behöver fler perspektiv, mer öppenhet och mer glädje. Om gud/samhället/jante vill ha en skock viljelösa får, tycker jag vi får undervisa om behovet av mångfaldsrekrytering med hen. I'm m first in line.

PS: Tack till Sara Ahmed för inspiration
PS II Om hur ont det kan göra att tänka när omgivningen kräver att du inte gör det: http://www.youtube.com/watch?v=NnG4lpcn9aM

Glamour, nätstrumpor och normer

Bild från Dunst.dk Ramona Macho 

En magisk kväll! Oscarsteatern tar emot publiken med röda draperier, guldgula lampor och med en vacker kvinna med korsett och svepande ögonfransar.

Det ligger daller i luften. Jag känner publikens förväntan; på att bli roade, rörda och berörda.

In kommer primadonnan. En glittrande Lill-Babsperson med guldlamé. Omgiven av leende dansöser med smäckra ben, nätstrumpor och röda munnar. Det andas sexualitet, glitter, glamour och gala. Det är vad som gäller i musikalen La Cage Aux Folles. 

Vad är då som gör att publiken sitter här med en kittlande känsla av det lite förbjudna?

Föreställningen visar på män som lever med män. Den visar män som transar och/eller är transpersoner. Den visar Primadonnan – den mest feminina, nyckfulla, egotrippade och ändå mest kärleksfulla av dem alla. Och primadonnan är man.

Jag älskar den här musikalen för att den bryter normer. Och ryser för att den förstärker normer.

Jag fnissar förtjust när fadern utbrister: ”Min son är hetereo! Usch så hemskt! Vad har jag som gjort för fel som fått en son som är intresserad av KVINNOR”.

Berättelsens huvudpersoner är ett bögpar där en är ”mannen” och den andra är ”kvinnan” och tillika primadonnan.

Runt det älskande bögparet finns de sexuellt lössläppta trans/gaymännen och en heterosexuell kvinnan (en sk faghag) som är över hövan nyfiken och skvallrig.

Självklart kommer det in en moralens väktare här i form av en rigid heterosexuell man. Och jag behöver väl inte säga att han är rigid när det gäller ALLT. Särskilt allt som är roligt: sexualitet, champagne och nöjen.

Dock smälter den rigide då primadonnan kopplar på all charm och beundran som finns och riktar den mot honom. Lite problematiskt blir det när han inser att denna primadonna visst inte är kvinna, utan man...

Här finns schabloner i överflöd – om sexualitet, kön och artisteri. Men det finns också hjärta, sorg, glädje och acceptans.

Jag blir berörd när Primadonnan sorgset sjunger ”Jag är som jag är”. För vi har väl alla någon gång blivit ifrågasatta i det vi uppfattar vara vårt jag? Av känslan att inte accepteras, av att inte få vara/känna/agera på det sätt som är vi. Vi har varit ledsna, känt oss kränkta och rest oss igen. Och till slut, i bästa fall, struntat i de människor som inte accepterar och hittat de som uppskattar oss. På riktigt. På djupet. Med hjärta.

Jag blir också berörd när sonen berättar vem som verkligen är hans mor och att det råkar vara en man - en primadonna. Att föräldraskap är mer än kropp. Att föräldraskap handlar om närhet, förtroende och åtaganden.

Och kyssen. Att i slutet av en föreställning få se två män kyssa varandra. I kärlek, i närhet och mot alla odds. Det gjorde mig glad.

Men bryter föreställningen normer på djupet? Nej, egentligen inte.

Den säger lite styvmoderlig att visst får ni homosar komma in om ni agerar, tänker, känner utifrån våra föreställningar och i förlängningen beter er som ”vanliga” heterosar.

Utmanar den? Inte särskilt mycket. Den heterosexuella tvåsamhetsnormen styr och t o m kanske förstärks. Föreställningen visar inte på alternativa sätt att leva. Den visar på tvåsam lycka med barn.

Kanske är det vad samhället klarar?

En relation som bryter mot den heterosexuella tvåsamheten kan accepteras om den beter sig precis likadant, även om det är samkönade relationer. Gärna med ett barn i centrum.

Själv hade jag velat se flera bottnar från HBTQ communityt: som olika slags relationer, olika transpersoner än de som vanligtvis skildras, kvinnor - gay och bisexuella. De där grupperna som så ofta osynliggörs - jag vill höra deras röster och berättelser.

För övrigt vill jag ha ett par nätstrumpor med söm.